Det behövs kanske bara 3 H

Kl. 7.00

Passa på att göra någon i din närhet glad idag, det krävs så lite, kanske bara 3 H.

Har du någon på jobbet som t ex lever som anhörig/närstående till en cancerdrabbad behövs det så lite.
3 H
HÅLLA OM, en kram och visa att den drabbade inte är ensam
HÄLLA I, en kopp te eller en bit mat är en kravlöst tröst, då många glömmer bort sina egna behov
HÅLLA UT, sorgen tar tid, oftast mycket mer tid än omgivningen kan tro

Du kan berätta att vi finns, Cancerkompisar.se, om den personen behöver en likasinnad att prata med.

GÖR en bra dag!

Jag som representant för Cancerkompisar.se i P4 och sprider kunskap om hur anhöriga har det i sin vardag

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Vem kan få och vem kan bli en cancerkompis

Kl. 10.00

I bland får vi sådana här förfrågningar till Cancerkompisar: "är jag nära tillräckligt för att få någon att prata med"?
Ja säger vi på Nätverket Cancerkompisar.se det bestämmer du själv.

Du som ser dig själv som anhörig eller närstående till en cancersjuk eller till någon som dött och har behov av att prata är välkommen att ta kontakt med oss. Du som varit med om en "cancerresa" och vill stötta andra kontakta oss och bli en cancerkompis.

Några exempel på de förfrågningar vi fått:

"min väninna har fått bröstcancer för andra gången, är jag tillräckligt nära för att få en kompis?" (kvinna 45 år)

"min syster dog för 3 år sedan och jag var så ensam och nu när jag läst om er på nätet vill jag bli en cancerkompis, jag vill ge någon den hjälpen som jag själv aldrig fick"(kvinna 32 år)

"min storasyster fick cancer och jag vill finnas till hands och stötta andra (man 27 år)

"min bror har haft en hjärntumör i 10 år och jag vill prata med någon som har ett syskon som har cancer och kanske hjärntumör" (man 31 år)

"min fru har fått livmoderscancer och hon är så stark och vill skona mig, jag behöver någon som jag kan prata med, vad ska jag säga barnen" (man 61 år)

"min fru dog 2008 och jag känner mig ensam och kan gärna prata med någon som behöver mig, jag har tid" (man 72 år)

"min man har fått reda på att han inte ska överleva jag är desperat och behöver hjälp" (kvinna 51 år)

"min svägerska har cancer och jag stöttar min bror och behöver själv kraft för att kunna orka" (man 30 år)

"min pappa har en elakartad hjärntumör jag behöver prata med någon som gått igenom samma sak" (kvinna 19 år)

"min mamma dog när jag var 20 år, en fruktansvärd upplevelse som inte bara är sorg utan jag vill kunna hjälpa andra och visa att det går att leva vidare" (kvinna 27 år)

"min dotter dog när hon var 27 år det är inte många som förstår, jag behöver någon att prata med" (kvinna 55 år)

"min arbetskamrats man har fått cancer och jag vet hur jag ska prata våga prata med henne och jag vill kunna vara ett stöd till henne" (kvinna 37 år)

"min morfar dog i somras och jag vill gärna stötta någon annan" (man 25 år)

Du som behöver någon att prata med, lämna dina uppgifter här JAG SÖKER EN CANCERKOMPIS så matchar vi samman dig med en likasinnad.

Du som vill stötta lämna dina uppgifter här BLI EN CANCERKOMPIS så matchar vi samman dig med någon som behöver dig.

Varmt välkommen att ta kontakt med oss på Cancerkompisar.se, vi finns på nätet.
Vi som grundat Nätverket Cancerkompisar.se är mor och dotter. Vi arbetar i dagsläget helt ideellt med detta, vill du bidra, all info finns på hemsidan.

Bästa hälsningar från oss cancerkompisar /Inga-Lill och Alexandra

GÖR en bra dag!

Patricia Key och jag som var inbjudan att berätta om Cancerkompisar.se på en Rotarylunch

Jag pratar i SR P4, Hallå Skåne om Cancerkompisar.se

Rebecca, vår första bloggare på Camcerkompisar.se, sonen och jag

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

En utmaning som gör att jag vill mer!

Kl. 07.10

Nu har vågat lyssna på intervjun från i går. Direktsändning i radion och det kändes så pirrigt innan för att inte tala om under intervjun. Jag kunde inte ha koll på hur det lät. Det snurrade en del tankar. Pratade jag för fort? Svarade jag "rätt" så att budskapet gick och min "värstaste" tanke, skulle jag bli för rörd och börja gråta.
Så här gick det om du vill lyssna: Hallå Skåne och cancerkompisar

Det var tack vare Wivan Kristina Sandberg som vi på Nätverket Cancerkompisar.se fick den här möjligheten. Vi vill ju sprida att Cancerkompisar.se finns så vi kan bli ännu fler. Blir vi fler kan vi också hjälpa ännu fler att få kontakt med en likasinnad.

Det kändes bra att att kunna sprida att vi som är anhörig till cancersjuk behöver stöd. Malin Nilsson inledde med att säga att "1 av 3 får cancer men alla berörs, så säger i alla fall Cancerfonden". Så sant! Vi anhöriga är många och vi spelar en viktig roll runt den cancersjuka. Vi lever under lång tid i en stressad och pressad situation och vi behöver stöd för att orka finnas till för den sjuke.

Efter att jag nu vågat lyssna på intervjun blir det ännu mer tydligt för mig. Jag måste bara ut och få berätta! 
Jag kommer att satsa ännu mer av min tid för det här till hösten. Jag ska ut och föreläsa och prata mer i radion.  Jag vill prata med dig som är anhörig, arbetskamrat och arbetsgivare och jag vill ge tips och komma med råd som kan underlätta.

TACK alla som mailat mig med hurrarop och GILLAT Facebooksidan det betyder så mycket att Cancerkompisar.se sprids.

Vill du komma i kontakt med mig?
Maila gärna: inga-lill.lellky@cancerkompisar.se

GÖR en bra dag!

Jag nervöspysslar med sladden

Jag, 1 minut till sändning, live

Jag och proffsiga Malin Nilsson

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Ångestminnen och en ny cancerkompis

Kl. 11.11

Jag lovade berätta mer om mitt möte med Siv. Mitt tidigare inlägg om vårt möte - "En resa i minnet och en cancerkompis"

Jag hade inte träffat Siv på många när hon dök upp på samma buggkurs som mig och Björn. Det här kan ha varit 1997. Jag och Björn som bott ihop ett par år med "dina barn och mina barn" tyckte att vi behövde lite "egentid". Vi ville göra något bara för oss själva så jag hade anmält oss till en buggkurs.

På nybörjarkursen på Törringelunds dansrotunda strax utanför Malmö träffade vi Siv och hennes nya man Paul. Jag minns att vi satt alla fyra tillsammans i pauserna pratade och skrattade. Jag minns Paul som en person med ett stort leende på läpparna.

Nu till mina "ångestminnen". Första gången jag träffade Siv var när hon tog över min fästman, Lasse, 1976 var det kanske.
Själv var jag då singel men efter en kort tid träffade jag pappa Jan (pappa till mina barn).
Vi bägge familjer gifte oss och fick barn på samma år, 1980, och så träffades vi igen utanför förskolan i Bunkeflostrand. Jag minns att det kändes lite pinsamt i början att träffa henne och mitt ex men allt det här hade jag helt glömt bort ända tills häromkvällen. Då kom den lilla obehaglighetskänslan tillbaka men bara för en kort sekund.

Efter 13-14 års äktenskap skilde vi oss bägge två, jag och Siv men det visste vi inget om då. Efter ett tag träffade hon Paul och jag Björn och vi möttes på buggkursen. Sen har det gått många år och nu är både Björn och Paul döda. Paul dog i våras av sin cancer och allt gick bara på några månader.

Siv hade känt igen mig ifrån SDS artikeln i våras och kontaktade mig för ett par veckor sedan.

Det var en annorlunda kväll med massor av minnen. Vi pratade om livet, kärleken och om hur barnen reagerade på sjukdomen. Vi konstaterade bägge att cancer fortfarande är tabu att prata om. Många är rädda.

Man brukar säga att världen är liten eller hur. Min och Sivs vägar har korsats igen, nu som cancerkompisar.
Att vara anhörig till en cancersjuk som sedan dör i från en är en särskild situation. Då känns det gott att få prata med en likasinnad. Tack Siv för initiativet till att ses.

Jag tänker på alla som lever som nära en cancersjuk. En anhörig, närstående, vän eller arbetskamrat prata med varandra, det betyder så mycket.

Inga-Lills må bra tips: prata om hur du känner det. Minnena går inte att sudda bort dem finns där men genom att "lufta" dem känns det bättre, i alla fall för mig.

www.cancerkompisar.se - här kan du hitta en likasinnad att prata med

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Hurra - det finns fler än jag som är periodare

Kl. 7.58

Jag får ofta höra saker som "hur kan du gå upp så tidigt" eller "hur orkar du träna så mycket" och nu kommer min bekännelse.

Jag är helt enkelt en periodare. Det är därför jag orkar. Jag håller med på det jag vill göra så länge jag vill sen pausar jag och gör något annat. Det är det jag brukar kalla för mina utmaningar.

Igår på mitt "supercoahmastermindmöte" (hör av dig till mig om du vill veta mer om just det) pratade vi just om detta. Om detta att vi alla är nog lite av periodare. Hurra, jag hittade några likasinnade och det kändes bra att få veta att jag inte är ensam i det att vara en periodare. Helena trodde att det kunde bero på de årstider vi lever i.
Tja kanske det.
Nu vet du hur det ligger till i alla fall.

GÖR en bra dag!

Jag i Pildammsparken i vintras, går året om i perioder

Njuter av bubbel i perioder och andra gånger en grön smoothie

Äter ekologiska ägg från landet och ibland fast food (fast sällan)

Njuter av livet på landet i perioder, på Killeboda Gård

I perioder är fest och mingel på Malmös Manhattan, hemma hos Johan på ESC

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Vi möts igen efter 10 år - en känslosam dag

Kl. 21.30

Nu har samlat mig en del efter en riktigt en känslosam dag där Pirjo och jag har blivit intervjuade av en tidning. Det var som att vrida klockan tillbaka, de två timmar vi satt och pratade, och uppleva allt igen.

Pirjo har jag inte haft kontakt med på över 10 år. Hon var den sjuksköterska från SAH (Sjukhusansluten hemsjukvård) som var hemma hos oss den natten Björn dog. Hon var en av dem som såg mig många kvällar och nätter när jag satt där hemma och skrev av mig min ångest, i dagboken.

Det var Pirjo som vid ett tillfälle uppmanade mig att skriva en bok om min och Björns "resa". Den tanken har legat och växt till sig under flera år. Jag har ett manus till en bok och nu har boken blivit nätverket Cancerkompisar.se.

Vi kom i kontakt med varandra igen genom Eva från Lydiagården som lyssnade på mig när jag höll föredrag för en grupp anhöriga i Ystad som arrangerades av Livslust Ystad där jag nämnde Pirjos namn. Eva kom fram till mig efteråt och berättade för mig att Pirjos man drabbats av cancer. Några dagar senare hade vi på Cancerkompisar.se ett mail där Pirjo önskar sig en egen cancerkompis.

Den publicitet Cancerkompisar.se  fått de senaste veckorna i bland annat
Artikel i Uppsala Nya Tidning har betytt att ännu fler tagit kontakt med oss. Det är så gripande att få ta del av allas öden. Det finns så många som vill ha en likasinnad att prata med.
Patrik Jarl en av Cancerkompisars bloggare och själv anhörig ger goda råd väl värda att läsa, här: Patrik Jarl.

GÖR en bra kväll, själv kommer jag antagligen att somna i soffan, känner mig något känslomässigt utmattad.

Pirjo och jag hemma hos mig idag

Pirjo kom med tulpaner, hon minns att Björn alltid köpte dem till mig. Han älskade tulpaner för de knastrar när man sätter dem i vasen

Pirjo och jag

Efter lunchen cyklar jag till MariLena och här får ny färg i håret, jag var tvungen att stå upp när färgen satt i för annars hade jag somnat, jag helt slut. MariLena kände inte igen mig.

Så här ser jag ut nu. Jag är nöjd!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Tacksamhet

Kl. 10.10

Jag vaknade som vanligt strax efter klockan fem och kände mig ovanligt lugn och tillfreds inombords. Låg kvar en stund och kände efter lite till.
Jag kände tacksamhet.
Jag är så grymt tacksam över alla de förtroenden som jag får via Cancerkompisar.se.
Det känns emellanåt overkligt. Finns det så många anhöriga till cancersjuk som inte har någon likasinnad att prata med.
JA!
Jag läser dagligen så många berättelser om anhöriga som bara vill en enda sak. De vill ha någon att prata med, en likasinnad. I morse matchade jag samman åtta nya kompisar och snart är vi över 100.

Nyss hade jag mailkontakt med Patrik Jarl, en av cancerkompisarna och bloggare, "Att leva med cancern" och fick tillsänt mig den här artikeln från Uppsala Nya Tidning. Visst är det starkt att våga och vilja blotta sig och berättat sin historia. Men han vet att genom att dela så hjälper han andra.
TACK Patrik!

GÖR en bra dag!

Partik Jarl, Cancerkompis och bloggare, berättar om hur det är att vara anhörig i UNT 4 maj

Foto: Patrik i väntan på papperstidningen, vi har inte hittat länken på webben

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Matchningar på gång

Kl. 21.30

Jag och Alexandra har nyss haft ett längre telefonmöte och pratat om Cancerkompisar.se  och allt som vi vill göra framöver.
Vi har också förberett oss för WinWin Malmö som vi ska delta i den 16/4 här i Malmö.
Vi vill sprida till ännu fler att vi finns. Vi tänker erbjuda företag utan kostnad att få ett miniföredrag där vi berättar bla om Cancerkompisar och hur man som arbetsgivare på flera sätt kan stötta sina medarbetare vars anhöriga fått cancer.

Har du hunnit se filmen om hur Cancerkompisar föddes? Här kommer länken:Filmen

Nu ska sätta mig en stund och matcha fler anhöriga som vill prata med en likasinnad och få en cancerkompis.

Alexandras kloka Åke-uggla och hunden Sylvester som alltid finns med när vi har möten
Foto: Alexandra

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Hej cancerkompis ute i landet!

Kl. 14.30

Du som är anhörig runt om i landet och är i kontakt med oss på Cancerkompisar.se hör av dig.

För Cancerkompisars räkning ska jag skriva några artiklar om hur det är att vara anhörig och ha cancerkompis, en likasinnad att prata med. Cancerkompisar kommer att skicka artiklar till tidningar runt om i landet. Vi vill kunna berätta för ännu fler att vi finns och skulle så gärna berätta om några av era berättelser och erfarenheter.
Helt anonymt eller som intervjuv, det du bestämmer själv.

Skriv eller ring till mig:
inga-lill.lellky@cancerkompisar.se 
0725-60 40 64

Ser fram emot att få höra av dig.

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Att möta en likasinnad betyder så mycket

Kl. 7.10

I förra veckan när jag var på andra sidan jordklotet, och kunde gå min morgonpowerwalk i sommarvärmen, träffade jag på ett gäng som satt utomhus under några palmer. Ett 10-tal palmer bildade en cirkel och det var precis som ämnat för en mötesplats. Där satt dom i skuggen. Ett trettiotal kvinnor och män i alla åldrar. Några satt i de hopfällbara stolar de burit med sig medan andra satt direkt i gräset.
Första morgonen gick jag som vanligt i min raska takt och gick nästan förbi men jag blev nyfiken och kunde inte låta bli att stanna till och lyssna. Ganska snabbt förstod jag att det var ett AA-möte, ett möte för anonyma alkoholister.

 Jag fick höra flera levnadsöden av hur spriten påverkat just deras liv och inte minst hur deras anhöriga blivit berörda. Var och en av de som berättade sin historia reste sig upp och man berättade och delade fritt ur hjärtat.
Jag märkte att alla som satt i ringen visste. De kände igen sig i varandra och jag kunde se på de som lyssnade hur de sög in varje ord som sas och hur det påverkade dem. Någon log, en annan satt med huvudet böjt och stöttade det med sina händer. En tredje satt och rökte och tittade upp i himlen. Men alla satt kvar. Innan hen satte sig ner igen applåderade alla och sa tack.

Sen drogs jag dit varje morgon. Det var som av en osynlig kraft eller en magnet jag bara måste få lyssna.
Jag vet inte riktigt vad berodde på. Tårarna rann längs mina kinder under deras berättelser och det kändes befriande samtidigt som jag kände att jag var delaktig på något sätt. Att få möta en likasinnad oavsett vad jag har för "ryggsäck", som jag bär på, kände jag att det betydde mycket för mig.

Efter en vecka började jag känna igen några av dem. Vissa kom varje dag. Jag började förstå varför. För att orka och att kunna våga leva en dag i taget (hålla sig nykter) betydde dessa möten allt. De kunde klara av att våga leva en dag i taget, carpe diem.

Jag kom att tänka på den tiden då jag vårdade min man hemma innan han dog efter 10 månaders sjukdom. Vi levde bara en dag i taget. Men det känns som en evighet sedan nu. Jag glömmer bort att leva så. Det är nog så att jag måste träna på det hela tiden. Det försöker jag göra genom att säga och skriva det här på bloggen.

AA-möte på stranden mars 2013 i en annan del av världen (därför vågar jag lägga ut bilden)

Min promenadväg på väg till "mötet"

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer