Kl. 11.11
Jag lovade berätta mer om mitt möte med Siv. Mitt tidigare inlägg om vårt möte - "En resa i minnet och en cancerkompis"
Jag hade inte träffat Siv på många när hon dök upp på samma buggkurs som mig och Björn. Det här kan ha varit 1997. Jag och Björn som bott ihop ett par år med "dina barn och mina barn" tyckte att vi behövde lite "egentid". Vi ville göra något bara för oss själva så jag hade anmält oss till en buggkurs.
På nybörjarkursen på Törringelunds dansrotunda strax utanför Malmö träffade vi Siv och hennes nya man Paul. Jag minns att vi satt alla fyra tillsammans i pauserna pratade och skrattade. Jag minns Paul som en person med ett stort leende på läpparna.
Nu till mina "ångestminnen". Första gången jag träffade Siv var när hon tog över min fästman, Lasse, 1976 var det kanske.
Själv var jag då singel men efter en kort tid träffade jag pappa Jan (pappa till mina barn).
Vi bägge familjer gifte oss och fick barn på samma år, 1980, och så träffades vi igen utanför förskolan i Bunkeflostrand. Jag minns att det kändes lite pinsamt i början att träffa henne och mitt ex men allt det här hade jag helt glömt bort ända tills häromkvällen. Då kom den lilla obehaglighetskänslan tillbaka men bara för en kort sekund.
Efter 13-14 års äktenskap skilde vi oss bägge två, jag och Siv men det visste vi inget om då. Efter ett tag träffade hon Paul och jag Björn och vi möttes på buggkursen. Sen har det gått många år och nu är både Björn och Paul döda. Paul dog i våras av sin cancer och allt gick bara på några månader.
Siv hade känt igen mig ifrån SDS artikeln i våras och kontaktade mig för ett par veckor sedan.
Det var en annorlunda kväll med massor av minnen. Vi pratade om livet, kärleken och om hur barnen reagerade på sjukdomen. Vi konstaterade bägge att cancer fortfarande är tabu att prata om. Många är rädda.
Man brukar säga att världen är liten eller hur. Min och Sivs vägar har korsats igen, nu som cancerkompisar.
Att vara anhörig till en cancersjuk som sedan dör i från en är en särskild situation. Då känns det gott att få prata med en likasinnad. Tack Siv för initiativet till att ses.
Jag tänker på alla som lever som nära en cancersjuk. En anhörig, närstående, vän eller arbetskamrat prata med varandra, det betyder så mycket.
Inga-Lills må bra tips: prata om hur du känner det. Minnena går inte att sudda bort dem finns där men genom att "lufta" dem känns det bättre, i alla fall för mig.
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Jag lovade berätta mer om mitt möte med Siv. Mitt tidigare inlägg om vårt möte - "En resa i minnet och en cancerkompis"
Jag hade inte träffat Siv på många när hon dök upp på samma buggkurs som mig och Björn. Det här kan ha varit 1997. Jag och Björn som bott ihop ett par år med "dina barn och mina barn" tyckte att vi behövde lite "egentid". Vi ville göra något bara för oss själva så jag hade anmält oss till en buggkurs.
På nybörjarkursen på Törringelunds dansrotunda strax utanför Malmö träffade vi Siv och hennes nya man Paul. Jag minns att vi satt alla fyra tillsammans i pauserna pratade och skrattade. Jag minns Paul som en person med ett stort leende på läpparna.
Nu till mina "ångestminnen". Första gången jag träffade Siv var när hon tog över min fästman, Lasse, 1976 var det kanske.
Själv var jag då singel men efter en kort tid träffade jag pappa Jan (pappa till mina barn).
Vi bägge familjer gifte oss och fick barn på samma år, 1980, och så träffades vi igen utanför förskolan i Bunkeflostrand. Jag minns att det kändes lite pinsamt i början att träffa henne och mitt ex men allt det här hade jag helt glömt bort ända tills häromkvällen. Då kom den lilla obehaglighetskänslan tillbaka men bara för en kort sekund.
Efter 13-14 års äktenskap skilde vi oss bägge två, jag och Siv men det visste vi inget om då. Efter ett tag träffade hon Paul och jag Björn och vi möttes på buggkursen. Sen har det gått många år och nu är både Björn och Paul döda. Paul dog i våras av sin cancer och allt gick bara på några månader.
Siv hade känt igen mig ifrån SDS artikeln i våras och kontaktade mig för ett par veckor sedan.
Det var en annorlunda kväll med massor av minnen. Vi pratade om livet, kärleken och om hur barnen reagerade på sjukdomen. Vi konstaterade bägge att cancer fortfarande är tabu att prata om. Många är rädda.
Man brukar säga att världen är liten eller hur. Min och Sivs vägar har korsats igen, nu som cancerkompisar.
Att vara anhörig till en cancersjuk som sedan dör i från en är en särskild situation. Då känns det gott att få prata med en likasinnad. Tack Siv för initiativet till att ses.
Jag tänker på alla som lever som nära en cancersjuk. En anhörig, närstående, vän eller arbetskamrat prata med varandra, det betyder så mycket.
Inga-Lills må bra tips: prata om hur du känner det. Minnena går inte att sudda bort dem finns där men genom att "lufta" dem känns det bättre, i alla fall för mig.
 |
www.cancerkompisar.se - här kan du hitta en likasinnad att prata med |
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar