Kl. 7.10
I förra veckan när jag var på andra sidan jordklotet, och kunde gå min morgonpowerwalk i sommarvärmen, träffade jag på ett gäng som satt utomhus under några palmer. Ett 10-tal palmer bildade en cirkel och det var precis som ämnat för en mötesplats. Där satt dom i skuggen. Ett trettiotal kvinnor och män i alla åldrar. Några satt i de hopfällbara stolar de burit med sig medan andra satt direkt i gräset.
Första morgonen gick jag som vanligt i min raska takt och gick nästan förbi men jag blev nyfiken och kunde inte låta bli att stanna till och lyssna. Ganska snabbt förstod jag att det var ett AA-möte, ett möte för anonyma alkoholister.
Jag fick höra flera levnadsöden av hur spriten påverkat just deras liv och inte minst hur deras anhöriga blivit berörda. Var och en av de som berättade sin historia reste sig upp och man berättade och delade fritt ur hjärtat.
Jag märkte att alla som satt i ringen visste. De kände igen sig i varandra och jag kunde se på de som lyssnade hur de sög in varje ord som sas och hur det påverkade dem. Någon log, en annan satt med huvudet böjt och stöttade det med sina händer. En tredje satt och rökte och tittade upp i himlen. Men alla satt kvar. Innan hen satte sig ner igen applåderade alla och sa tack.
Sen drogs jag dit varje morgon. Det var som av en osynlig kraft eller en magnet jag bara måste få lyssna.
Jag vet inte riktigt vad berodde på. Tårarna rann längs mina kinder under deras berättelser och det kändes befriande samtidigt som jag kände att jag var delaktig på något sätt. Att få möta en likasinnad oavsett vad jag har för "ryggsäck", som jag bär på, kände jag att det betydde mycket för mig.
Efter en vecka började jag känna igen några av dem. Vissa kom varje dag. Jag började förstå varför. För att orka och att kunna våga leva en dag i taget (hålla sig nykter) betydde dessa möten allt. De kunde klara av att våga leva en dag i taget, carpe diem.
Jag kom att tänka på den tiden då jag vårdade min man hemma innan han dog efter 10 månaders sjukdom. Vi levde bara en dag i taget. Men det känns som en evighet sedan nu. Jag glömmer bort att leva så. Det är nog så att jag måste träna på det hela tiden. Det försöker jag göra genom att säga och skriva det här på bloggen.
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
I förra veckan när jag var på andra sidan jordklotet, och kunde gå min morgonpowerwalk i sommarvärmen, träffade jag på ett gäng som satt utomhus under några palmer. Ett 10-tal palmer bildade en cirkel och det var precis som ämnat för en mötesplats. Där satt dom i skuggen. Ett trettiotal kvinnor och män i alla åldrar. Några satt i de hopfällbara stolar de burit med sig medan andra satt direkt i gräset.
Första morgonen gick jag som vanligt i min raska takt och gick nästan förbi men jag blev nyfiken och kunde inte låta bli att stanna till och lyssna. Ganska snabbt förstod jag att det var ett AA-möte, ett möte för anonyma alkoholister.
Jag fick höra flera levnadsöden av hur spriten påverkat just deras liv och inte minst hur deras anhöriga blivit berörda. Var och en av de som berättade sin historia reste sig upp och man berättade och delade fritt ur hjärtat.
Jag märkte att alla som satt i ringen visste. De kände igen sig i varandra och jag kunde se på de som lyssnade hur de sög in varje ord som sas och hur det påverkade dem. Någon log, en annan satt med huvudet böjt och stöttade det med sina händer. En tredje satt och rökte och tittade upp i himlen. Men alla satt kvar. Innan hen satte sig ner igen applåderade alla och sa tack.
Sen drogs jag dit varje morgon. Det var som av en osynlig kraft eller en magnet jag bara måste få lyssna.
Jag vet inte riktigt vad berodde på. Tårarna rann längs mina kinder under deras berättelser och det kändes befriande samtidigt som jag kände att jag var delaktig på något sätt. Att få möta en likasinnad oavsett vad jag har för "ryggsäck", som jag bär på, kände jag att det betydde mycket för mig.
Efter en vecka började jag känna igen några av dem. Vissa kom varje dag. Jag började förstå varför. För att orka och att kunna våga leva en dag i taget (hålla sig nykter) betydde dessa möten allt. De kunde klara av att våga leva en dag i taget, carpe diem.
Jag kom att tänka på den tiden då jag vårdade min man hemma innan han dog efter 10 månaders sjukdom. Vi levde bara en dag i taget. Men det känns som en evighet sedan nu. Jag glömmer bort att leva så. Det är nog så att jag måste träna på det hela tiden. Det försöker jag göra genom att säga och skriva det här på bloggen.
 |
| AA-möte på stranden mars 2013 i en annan del av världen (därför vågar jag lägga ut bilden) |
 |
| Min promenadväg på väg till "mötet" |
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar