Det känns i hela kroppen

Mamma flyttar!

Efter många, många år och så nära varandra. Nära varandra på mer än ett sätt.
Sedan några år tillbaka bor vi i samma hus. Jag på sjätte våningen och mamma våningen ovanför.

Mamsen flyttar till gruppboende. Hennes alzheimers accelererar så vi har inget val. Hon säger själv att hon känner sig ensam och jag känner själv att jag räcker inte till. Ingen av oss räcker till.

Det positiva mitt i allt är att hon känner så ensam så hon längtar verkligen.

Jag är på väg för att titta på en lägenhet på ett äldreboende och det känns i magen och i hela kroppen.
Min lilla mamma ...

GÖR en bra dag!

Möjligheternas år 2013 vad blev det?

Kl. 10.30

Jag triggas av att planera, blicka framåt, och hemma ligger det post-itlappar lite överallt men jag inser emellanåt att det gör gott för mig om jag då och då sammanfattar mina olika projekt innan jag tar mig an nästa. Med det sagt vill jag försöka mig på att sammanfatta 2013.

Jag börjar med min kära familj.
Alexandra har numera pojkvän och Alexander är sambo och jag känner tacksamhet att deras liv antar nya former.
Mamma har flyttat och bor i min trappa våningen ovanför mig och det känns tryggt med tanke på hennes galopperande alzheimers. Tacksam för proffsig personal i omvårdnadsgruppen.

Jag har börjat sopsortera, även matavfall.

Jag har utmanat mig en del. Jag och min laptop reste i väg på semester till Italy. Jag mådde så där ... men det var en nyttig upplevelse.

Jag har tränat lite för lite och gått upp tre kilo under året trots att jag gått stavgång sex dagar i veckan hela året. Antagligen ätit lite för mycket?

Jag har sagt JA till mig själv och NEj till andra. Jag har gått framåt och lämnat några gamla vänner bakom mig men i gengäld fått nya och en oerhört viktig styrkegrupp. Har även sagt adjö till fyra styrelseuppdrag.

Jag har en startat ideell förening - Nätverket Cancerkompisar för anhöriga tillsammans med mina barn. Tack till min cancerkompis Gertrud.

Jag har drivit mitt Giraffa AB på deltid, vågat säga NEJ till två uppdrag, för att kunna lägga tid på att bygga Cancerkompisar och blev utsedd som ambassadör för kvinnors företagande.

Jag har minglat och nätverkat och breddat mitt kontaktnät.

Jag har bloggat mer än någonsin och även börjat twittra @ILellky

Jag är på väg mot min dröm ... jag har fått vara med i direktsändning i radio.

Jag har haft åldersnoja!
Jag har nollat, fyllt 60 år, och nu känner jag att jag har alla möjligheter att göra vad jag vill, när jag vill, jag behöver bara tro på mig själv.

Jag vet att jag kommer att gå tillbaka och läsa det här blogginlägget om och om igen för att se att jag "faktiskt" har åstadkommit en del. Jag har läst mitt årsbrev och nu kan jag ge mig själv lov att skriva ett nytt för 2014.

2014 here I come!

GÖR en bra dag!

Jag på min nollemingelfest

Alexandra och Mattias

Min styrkegrupp Charlotte, Rudenstam Wivan-Kristina Sandberg, Helena Roth + 1 som saknas, du vet vem du är

Mamma God Jul!

Tack probono-fotograf Thomas Niklasson, foto till Cancerkompisar, all info finns på webben

Cancerkompisar kom med i Tillväxt Malmö-familjen, alla har Cancerkompisararmbanden på

Jag i direktsändning P4, tack grymma Wivan-Kristina Sandberg

Rikard Windh - Scantags som gjort Cancerkompisars databas, ett WinWin Malmö samarbete, och Alexandra

Alexandra, SkönaSöndag, ett WinWin samarbete mellan itrim och Cancerkompisar

Karin Adelsköld och jag pratar om Cancerkompisar på Mitt Företagsarr.

Planering med Livslust Ystad inför mitt allra första föredrag för Cancerkompisar

Bildandet av Cancerkompisars adv.board, våra grymma rådgivare, vi är några fler nu...

Filminspelningsteamet - probono inför insamlingen

Jag på mingel med Giraffa-kund i Trelleborg

Coach Rasmus som stöttat mig i mina vägval

Pappa Jan, på min nollemingelfest, min bästa vän

Jag med några av mina nya härliga vänner . Dessa utmanar mig när jag inte vill men när jag behöver det som mest

GOTT SLUT och GOTT NYTT ÅR! Skål på Malmös Manhattan med Cosmopolitan

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Om gemenskap

Kl. 9.03

God morgon!
Hela min morgonpromenad tänkte jag på hur mycket gemenskap med andra betyder. Hur viktigt det är med familj och vänner. Det är ovärderligt.

I fredags fyllde mamma 80 år och mamsen är för det mesta ensam i sin egen värld. För inte så länge sedan har Alzheimers har tagit över hennes liv.

Men i fredags skrattade hon och såg så glad ut. Hon höjde sitt vinglaset och skålade med oss alla en och en flera gånger under middagen och hon pratade nästan oavbrutet.

Det var länge sedan jag såg henne sådan, nästan som en liten bit av min vanliga gamla mamma tittade fram och det kändes gott i hjärtat.

Tänk vad några timmars gemenskap kan åstadkomma.

GÖR en bra dag!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Det finns hopp

Kl. 9.00

I bland känns det extra tufft att vara anhörig. Jag har haft ett par knepiga dagar den här veckan.

Mamma  blir inte precis bättre det går mest utför. Att vara anhörig till alzheimers är inte kul och jag gråter i min ensamhet mellan varven när jag tänker på vart tog hon vägen?

Mamma som jag kunnat prata med om allt!
Mamma som intresserade sig för livet utanför.

Samtidigt är jag är innerligt tacksam över att Eva finns.
Eva är mamma till mamsen fast med ett proffsigt förhållningssätt.
Hon arbetar i den omvårdnadsgrupp mamma tillhör och hon är ett viktigt stöd för mig också. Jag har tre syskon men bara min ena syster som engagerar sig så...

Jag försöker verkligen leva enligt mitt eget motto - carpe diem - och säger till mig själv att jag får njuta av de korta stunderna när mamma är nöjd.

Men jag blir ju ständigt påmind.
Som när hon ringde och ville prata om något viktigt. Jag gick upp, vi bor i samma trappa, och hon ville veta vem som hade haft fräckheten att beställa hem en ny rullator till henne med de fula hjulen och hon säger till mig:
"jag är väl inte galen heller men den här kan jag inte gå ut". 

Jag försöker byta samtalsämne men jag måste ibland ta henne på allvar också. Det suger mycket energi och emellanåt tappar jag hoppet. Hoppet om att jag ska orka.
Så kommer det plötsligt ett mail med en bild. Ha ha... någon som tänker på mig. Känns gott!
Tack Jens!

GÖR en bra dag!

Det finns hopp! Tack Jens för bilden den ger tankar...

Andra inlägg om mamma och Alzheimers? 
Skriv i sökrutan: att vara mamma till mamsen  
Här kommer ett

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Nya förbjudna tankar

Kl. 8.15

Jag blev påmind av min dotter om det här med förbjudna tankar. Jag uppmanar andra att prata om även det som känns förbjudet. Mina så kallade förbjudna tankar kom i samband med när min man var sjuk i cancer. Vi visste att han skulle dö och det var en pina att se honom tyna bort framför ögonen på oss och ibland önskade jag att han skulle dö. Det kändes så förbjudet att tänka så. Idag vet jag att jag är inte ensam om dessa så kallade förbjudna tankar. Det är mänskligt.
Numera skriver en del om det och om hur det är att vara anhörig/närstående till cancerdrabbad på Cancerkompisar.se.

Men nu har jag ny typ av förbjudna tankar, tankar som gäller mamma.
Jag hatar att ha en mamma som har alzheimers. Jag vill inte vara anhörig till alzheimers. Jag har väl haft mitt kan jag tycka.
Mamma som blir 80 år i år och som för knappt ett år sedan kändes så ung och frisk är idag helt förvandlad.
Mamma och jag som alltid varit kompisar.
Mamma som bott nära mig sedan 1991 och alltid ställt upp för mig.
Mamma som alltid coachat mig.

Hon är jättetacksam över allt  jag gör för henne och jag svarar likadant varje gång "mamma det är paybacktime" och hon skrattar. När hon inte är glad och skrattar gnäller hon om det mesta och jag känner inte alls igen min mamma.

I går hittade vi inte hennes pengar, de var försvunna igen. Ganska vanligt kan du tycka.
Nu tyckte jag att jag var extra fiffig och pedagogisk så vi la pengarna i plånboken i en låda hon fick välja. Fem minuter senare frågade hon mig "har jag några pengar, jag skulle behöva klippa mig".
Jag vill bara gråta, det känns inte rättvist för någon av oss. Gnäll, gnäll, gnäll!!!

GÖR en bra dag, utan gnäll!

Mamma hemma hos mig, innan det blev värre...mamma jag älskar dig!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Matvanor

Kl. 9.10

Jag pratade nyss med mamma på telefon från Oxie vårdboende där hon haft sitt hem de senaste 6 veckorna. Nu är gipset borta och foten är färdigrehabiliterad. Hon har hemlängtan och packar för fullt samman sina saker samtidigt som jag samordnar med nycklar, ica-kort och matsedlar. Vi bor i samma hus det blir naturligt att jag ordnar det mesta.

Det stora samtalsämnet är hur man ska klara av hennes kosthållning. Mamma har alzheimers och behöver hjälp med en hel del vardagssysslor. I den omvårdnadsgrupp som mamma tillhör får alla färdiglagad mat levererad hem utom mamma. Hon gillar inte husmanskost, eller sås och potatismat som vi kallar det, utan vill ha "färsk mat". Mamma har levt som vegetarian under 30 år men numera äter hon lite fisk och kyckling. Dessutom är hon laktos och glutenintolerant så hon är en riktigt utmanande kund.

Jag står hel och hållet på hennes sida. Hon ska väl inte behöva ändra sin kosthållning som snart 80-åring. Jag har lovat att skriva matsedlar som de lätt ska kunna arbeta efter.
Tack och lov har vi Eva som hennes kontaktperson som är både proffsig, empatisk och kan konsten kring bemötande. Det är inte alltid helt enkelt att jag måste vara "mamma till mamsen" och det att vara anhörig till alzheimers.

Nu kommer hon snart så jag ska gå upp och sätta fram "välkommenhemlappen".

GÖR en bra dag!

Mamma hemma

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Delad vårdnad med mamsen

Kl. 9.09

För några veckor sedan körde jag mamsen till handelsträdgården för att köpa blommor och kryddväxter till hennes balkong. Hon var glad och jättenöjd och så hände det här, "Från gående...".

Mamma väljer bland kryddorna

Nu står hennes kryddväxter på min balkong. Ett perfekt tillskott till min morgonsmoothie med både färsk persilja och basilika.

Nu kan jag säga att vi har delad vårdnad i dubbel bemärkelse.
Jag vårdar hennes kryddväxter under tiden hon själv vårdas på Oxie sjukhem för rehabilitering. Hon får inte lov att stödja på foten på flera veckor.

Mamma är inte alls glad! Igår ringde hon först min syster då hon inte visste var hon befann sig. Senare på kvällen fick jag ett samtal med samma fråga. Jag fick nästan gråten i halsen men jag fick kämpa emot och skärpa till mig för att peppa upp henne. Själv tog jag en kvällspromenad för att bli av med min frustation.

Idag ska jag åka och hälsa på henne på Oxie vårdhem och se om jag pigga upp henne något. Fy f...n alzheimers är en hemsk sjukdom.

GÖR en bra dag!

Dagens skörd av persilja till min smoothie

  

Dagens smoothie - INTE alls god, den blev besk men med lite kardemumma så gick den ner.
Jag får titta efter fler recept på Green Boost
Mitt eget recept idag: 1/2 avokado, 1 nektarin, persilja, basilika, blandat grönt och 1 tsk kardemumma

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Midsommartankar

Kl. 9.15

Jag ska gå upp till mamma om en stund och önska henne Glad Midsommar med en liten blomma. Hon kommer antagligen inte att veta vad det är för dag idag. Alzheimers är en hemsk sjukdom. Jag är tacksam för att hon har daglig tillsyn av omvårdnadsgruppen så att jag kan få vara dotter i bland och inte bara "att vara mamma till mamsen".

Efter mitt inlägg igår här på bloggen, "Jag skäms lite", fick jag den här skylten på mail av Alexandra för utskrift och för att sättas upp på mamsens ytterdörr.
Det värmde. TACK Alexandra LOVE U!

GÖR en bra midsommar kära vänner!

Till mammas ytterdörr

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Jag skäms lite men jag var tvungen

Kl. 7.45

I morse tog jag bort lappen.

När jag var uppe hos mamma häromkvällen och såg den här lappen på hennes ytterdörr för första gången hade jag inte mina glasögon på mig. När jag frågade henne vad det stod på lappen sa hon: "jag vill inte någon reklam". Jag tänkte inte mer på det förrän i går kväll när jag läste vad det stod på lappen.

Nu på morgonen tog jag bort den.
Jag skäms lite för att jag gjorde det men jag var bara tvungen att göra det. Jag vill inte att grannarna ska börja prata och antyda något om henne och att hon ska bli behandlad annorlunda. Vi bor i ett niovåningshus med massor av trevliga grannar men ett par stycken av dem är lite extra "snackiga".

Mamma har alzheimers och som anhörig vet jag inte alltid om jag gör rätt. Det paradoxala är att jag arbetat inom åldringsvården över 10 år på 1980-talet och läst gerontologi (läran om åldrandet) och borde väl veta. Men nu gäller det min mamma och all kunskap känns som bortblåst. Antagligen är det de känslomässiga banden som gör att det blir "error" i mitt huvud.

Det positiva och det som känns bra är att mamsen gått från att vara en irriterad mamma till att numera vara en mycket gladare och "tacksamöverlivetperson". Hon tackar hela tiden för allt vi gör för henne och jag säger alltid: "du det är paybacktime nu mamma, allt som du gjort för oss alltid" och då skrattar hon så gott och ger mig en puss på kinden.

GÖR en bra dag!

mamma och barn, en reminder för mig som sparar på giraffer att se lite över - att hålla perspektivet aktuellt (tack Sofia för bilden)

mamsen hemma hos henne

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Jag har förlorat min bästa vän och jag känner mig sorgsen

Kl. 7.55

Mamsen ringde nyss och ville ha hjälp för att "slippa" åka iväg till dagvården. Jag hörde på hennes röst att hon kände sig både ledsen, nedstämd och lite rädd.

Jag försökte tala henne tillrätta med att säga hon behöver komma ut och träffa andra och hur kul hon tyckte det var förra veckan hon var där.
"Ja men jag sitter ju bara där hela dan och gör ingen nytta" sa hon.

Vi pratade en stund fram och tillbaka när jag till sist kom på att säga något i stil med "men om du åker dit och tycker att det är långtråkigt så har du ju färdtjänst och kan åka hem igen". Ja men det var en bra idé tyckte hon.

Jag känner mig sorgsen över att förlorat min mamma till Alzheimers och jag känner mig också vemodig över att jag förlorat en av mina bästa vänner. Trodde väl aldrig att har jag skulle behöva bli mamma till mamsen. Min intellektuella och välutbildade mamma är nu ganska hjälplös och behöver andra. Hon den starka som alltid klarat av allt själv. Hon rymde hemifrån, från Finland, för att inte bli bortgift som 16-åring till Sverige. Hon gifte sig med en svensk man mot sin pappas vilja. Hon jobbade på nätterna för att ta hand om oss fyra barn på dagarna. Hon arrangerade flytt för hela min familj från Umeå till Malmö när pappas företag gick i konkurs. Kort efter flytten tog hon ut skilsmässa från pappa och börja studera. Hon skaffade sig två yrkesutbildningar på kort tid och blev eftertraktad på flera universitessjukus runt om i Sverige och nu...

Jag vet att är en av många anhöriga. Alexandra har sagt flera gånger att jag borde prata med någon likasinnad. Hon har ju så klart rätt...men.
Jävla sjukdom!

GÖR en bra dag!
Hoppas mamsen får en bra dag hon me´.

Mamsen hemma i mitt kök

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Vad kan jag göra idag för att göra den här dagen...

Kl. 8.15

Jag lyssnade på en cd-skiva av Anders Haglund igår när jag ute och körde bil. Jag har haft hela cd-boken, totalt sex cd-skivor, i bilen i över ett år nu. Jag lyssnar ofta på den när jag kör längre sträckor eller när jag är på väg till golfbanan. Igår hörde jag ett pra saker som jag inte hört förut. Som t ex det här "Vad kan jag göra idag för att göra den här dagen så bra som möjligt för mig och alla andra"?

Det tänkte jag att jag skulle komma ihåg att fundera kring när jag klev i morse men det glömde jag bort, tills nu.

Jag har bestämt mig, jag ska hälsa på mamma idag. Jag har inte orkat prata med henne under hela helgen. Mamma har fått Alzheimers och det gör lite ont i hjärtat att träffa henne nuförtiden men nu ska jag ta mig i kragen.

Vad ska du göra idag?

Här hittar du cd-boken: LifeVision

Mamma i mitt kök

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Att vara mamma till mamsen är en självklarhet

Kl. 11:18

Idag känner jag mig ledsen.
Och ensam.
Min mamma finns inte längre, inte på samma sätt i alla fall.
Mamma har varit sig själv ända tills fram för några månader sedan. Hon fick en mindre stroke och ingen visste då hur det skulle komma att påverka henne. Till en början märktes inget men så...

Utredningar visar nu på Alzhemiers och hon har fått bromsmedicin men vem vet?
Mamma har alltid varit min allra, allra bästa vän. Vi har bott nära varandra flera gånger under livet så vi har kunnat dela vardagslivet.
Mamma har hunnit med massor i sitt liv. Hon är en av 10 syskon från Finland och rymde hemifrån till Sverige för att inte bli bortgift. Min morfar var en storbonde med bara en son och resten döttrar. Hon gifte sig i Sverige när hon var 20 år och fick fyra barn, jag är äldst. Hon skilde sig från pappa när jag var 16 år och vid 36 års ålder påbörjade hon sin gymnasieutbildning. Han skaffade sig två yrkesutbildningar och har jobbat runtom på flera universitet i Sverige. Hon var en mästare på kemi och matte. Läst massor av böcker nästan uteslutande på engelska.
Blev vegetarian och var det under många år när nästan ingen ens visste vad det innebar och hon konverterade till buddhismen för över 20 år sedan och gick ur Svenska Kyrkan.

Hon har alltid ställt upp för våra barn. Varit barnvakt när de var mindre och vi varit bortresta, jobbat över eller när barnen var sjuka och inte kunde gå på dagis. Vi har kunnat prata öppet och ärligt om allt och hon har alltid tagit sig tid att lyssna på mig och mitt.

Idag bor vi än en gång nära varandra. Vi bor till och med i samma hus. Allt verkar vara som vanligt på utsidan men på insidan är allt annorlunda.
Det känns i hjärtat varje gång när jag går upp till mamsen. Hon frågar alltid vad det är för dag och säger alltid att det är så kul att jag kommer och hälsar på.
Numera pratar vi oftast om nuet och det som händer i hennes vardag. Vad hon ätit och om hon har ätit vilket hon alltmer sällan minns.

Jag saknar min mamma och våra intellektuella diskussioner. Ibland blir arg på mig och mina syskon. Hon tycker att vi lägger oss i och styr över hennes liv. Vilket vi ju gör, av ren omtanke. Ibland kan jag inte behärska mig och jag blir arg tillbaka på henne och det känns inte alls bra.

Jag har tur som kan dela min vardagsoro och sorg kring mamsen med min kompis Winnie. Tack Winnie för prat igår och för den här fina texten du visade mig som fanns på Facebook.

Tack Winnie för bilden

Jag och mamma julen 2012

En dag i taget med mamsen - Carpe Diem!

ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer