Blotta mig?

kl. 10.00

Jag har haft många tankar om det här med att blotta sig.
Att våga och att vilja.
Varför?
GÖR det någon nytta, är det till någon nytta för någon.

Det var det som var syftet med min blogg när jag startade den 2009. Jag började skriva om förbjudna tankar kring att vara anhörig till cancerdrabbad och sen växte det till att handla om så mycket mer som till exempel om min mamma.

Blogginlägget hittar du i länken HÄR

Efter det och andra inlägg om just mamma fick jag en del mail av de som kände igen sig så kanske någon nytta då? Jag får återkomma igen när jag tänkt klart.

GÖR en bra dag!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Det finns hopp

Kl. 9.00

I bland känns det extra tufft att vara anhörig. Jag har haft ett par knepiga dagar den här veckan.

Mamma  blir inte precis bättre det går mest utför. Att vara anhörig till alzheimers är inte kul och jag gråter i min ensamhet mellan varven när jag tänker på vart tog hon vägen?

Mamma som jag kunnat prata med om allt!
Mamma som intresserade sig för livet utanför.

Samtidigt är jag är innerligt tacksam över att Eva finns.
Eva är mamma till mamsen fast med ett proffsigt förhållningssätt.
Hon arbetar i den omvårdnadsgrupp mamma tillhör och hon är ett viktigt stöd för mig också. Jag har tre syskon men bara min ena syster som engagerar sig så...

Jag försöker verkligen leva enligt mitt eget motto - carpe diem - och säger till mig själv att jag får njuta av de korta stunderna när mamma är nöjd.

Men jag blir ju ständigt påmind.
Som när hon ringde och ville prata om något viktigt. Jag gick upp, vi bor i samma trappa, och hon ville veta vem som hade haft fräckheten att beställa hem en ny rullator till henne med de fula hjulen och hon säger till mig:
"jag är väl inte galen heller men den här kan jag inte gå ut". 

Jag försöker byta samtalsämne men jag måste ibland ta henne på allvar också. Det suger mycket energi och emellanåt tappar jag hoppet. Hoppet om att jag ska orka.
Så kommer det plötsligt ett mail med en bild. Ha ha... någon som tänker på mig. Känns gott!
Tack Jens!

GÖR en bra dag!

Det finns hopp! Tack Jens för bilden den ger tankar...

Andra inlägg om mamma och Alzheimers? 
Skriv i sökrutan: att vara mamma till mamsen  
Här kommer ett

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Nya förbjudna tankar

Kl. 8.15

Jag blev påmind av min dotter om det här med förbjudna tankar. Jag uppmanar andra att prata om även det som känns förbjudet. Mina så kallade förbjudna tankar kom i samband med när min man var sjuk i cancer. Vi visste att han skulle dö och det var en pina att se honom tyna bort framför ögonen på oss och ibland önskade jag att han skulle dö. Det kändes så förbjudet att tänka så. Idag vet jag att jag är inte ensam om dessa så kallade förbjudna tankar. Det är mänskligt.
Numera skriver en del om det och om hur det är att vara anhörig/närstående till cancerdrabbad på Cancerkompisar.se.

Men nu har jag ny typ av förbjudna tankar, tankar som gäller mamma.
Jag hatar att ha en mamma som har alzheimers. Jag vill inte vara anhörig till alzheimers. Jag har väl haft mitt kan jag tycka.
Mamma som blir 80 år i år och som för knappt ett år sedan kändes så ung och frisk är idag helt förvandlad.
Mamma och jag som alltid varit kompisar.
Mamma som bott nära mig sedan 1991 och alltid ställt upp för mig.
Mamma som alltid coachat mig.

Hon är jättetacksam över allt  jag gör för henne och jag svarar likadant varje gång "mamma det är paybacktime" och hon skrattar. När hon inte är glad och skrattar gnäller hon om det mesta och jag känner inte alls igen min mamma.

I går hittade vi inte hennes pengar, de var försvunna igen. Ganska vanligt kan du tycka.
Nu tyckte jag att jag var extra fiffig och pedagogisk så vi la pengarna i plånboken i en låda hon fick välja. Fem minuter senare frågade hon mig "har jag några pengar, jag skulle behöva klippa mig".
Jag vill bara gråta, det känns inte rättvist för någon av oss. Gnäll, gnäll, gnäll!!!

GÖR en bra dag, utan gnäll!

Mamma hemma hos mig, innan det blev värre...mamma jag älskar dig!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Matvanor

Kl. 9.10

Jag pratade nyss med mamma på telefon från Oxie vårdboende där hon haft sitt hem de senaste 6 veckorna. Nu är gipset borta och foten är färdigrehabiliterad. Hon har hemlängtan och packar för fullt samman sina saker samtidigt som jag samordnar med nycklar, ica-kort och matsedlar. Vi bor i samma hus det blir naturligt att jag ordnar det mesta.

Det stora samtalsämnet är hur man ska klara av hennes kosthållning. Mamma har alzheimers och behöver hjälp med en hel del vardagssysslor. I den omvårdnadsgrupp som mamma tillhör får alla färdiglagad mat levererad hem utom mamma. Hon gillar inte husmanskost, eller sås och potatismat som vi kallar det, utan vill ha "färsk mat". Mamma har levt som vegetarian under 30 år men numera äter hon lite fisk och kyckling. Dessutom är hon laktos och glutenintolerant så hon är en riktigt utmanande kund.

Jag står hel och hållet på hennes sida. Hon ska väl inte behöva ändra sin kosthållning som snart 80-åring. Jag har lovat att skriva matsedlar som de lätt ska kunna arbeta efter.
Tack och lov har vi Eva som hennes kontaktperson som är både proffsig, empatisk och kan konsten kring bemötande. Det är inte alltid helt enkelt att jag måste vara "mamma till mamsen" och det att vara anhörig till alzheimers.

Nu kommer hon snart så jag ska gå upp och sätta fram "välkommenhemlappen".

GÖR en bra dag!

Mamma hemma

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Jag skäms lite men jag var tvungen

Kl. 7.45

I morse tog jag bort lappen.

När jag var uppe hos mamma häromkvällen och såg den här lappen på hennes ytterdörr för första gången hade jag inte mina glasögon på mig. När jag frågade henne vad det stod på lappen sa hon: "jag vill inte någon reklam". Jag tänkte inte mer på det förrän i går kväll när jag läste vad det stod på lappen.

Nu på morgonen tog jag bort den.
Jag skäms lite för att jag gjorde det men jag var bara tvungen att göra det. Jag vill inte att grannarna ska börja prata och antyda något om henne och att hon ska bli behandlad annorlunda. Vi bor i ett niovåningshus med massor av trevliga grannar men ett par stycken av dem är lite extra "snackiga".

Mamma har alzheimers och som anhörig vet jag inte alltid om jag gör rätt. Det paradoxala är att jag arbetat inom åldringsvården över 10 år på 1980-talet och läst gerontologi (läran om åldrandet) och borde väl veta. Men nu gäller det min mamma och all kunskap känns som bortblåst. Antagligen är det de känslomässiga banden som gör att det blir "error" i mitt huvud.

Det positiva och det som känns bra är att mamsen gått från att vara en irriterad mamma till att numera vara en mycket gladare och "tacksamöverlivetperson". Hon tackar hela tiden för allt vi gör för henne och jag säger alltid: "du det är paybacktime nu mamma, allt som du gjort för oss alltid" och då skrattar hon så gott och ger mig en puss på kinden.

GÖR en bra dag!

mamma och barn, en reminder för mig som sparar på giraffer att se lite över - att hålla perspektivet aktuellt (tack Sofia för bilden)

mamsen hemma hos henne

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Jag har förlorat min bästa vän och jag känner mig sorgsen

Kl. 7.55

Mamsen ringde nyss och ville ha hjälp för att "slippa" åka iväg till dagvården. Jag hörde på hennes röst att hon kände sig både ledsen, nedstämd och lite rädd.

Jag försökte tala henne tillrätta med att säga hon behöver komma ut och träffa andra och hur kul hon tyckte det var förra veckan hon var där.
"Ja men jag sitter ju bara där hela dan och gör ingen nytta" sa hon.

Vi pratade en stund fram och tillbaka när jag till sist kom på att säga något i stil med "men om du åker dit och tycker att det är långtråkigt så har du ju färdtjänst och kan åka hem igen". Ja men det var en bra idé tyckte hon.

Jag känner mig sorgsen över att förlorat min mamma till Alzheimers och jag känner mig också vemodig över att jag förlorat en av mina bästa vänner. Trodde väl aldrig att har jag skulle behöva bli mamma till mamsen. Min intellektuella och välutbildade mamma är nu ganska hjälplös och behöver andra. Hon den starka som alltid klarat av allt själv. Hon rymde hemifrån, från Finland, för att inte bli bortgift som 16-åring till Sverige. Hon gifte sig med en svensk man mot sin pappas vilja. Hon jobbade på nätterna för att ta hand om oss fyra barn på dagarna. Hon arrangerade flytt för hela min familj från Umeå till Malmö när pappas företag gick i konkurs. Kort efter flytten tog hon ut skilsmässa från pappa och börja studera. Hon skaffade sig två yrkesutbildningar på kort tid och blev eftertraktad på flera universitessjukus runt om i Sverige och nu...

Jag vet att är en av många anhöriga. Alexandra har sagt flera gånger att jag borde prata med någon likasinnad. Hon har ju så klart rätt...men.
Jävla sjukdom!

GÖR en bra dag!
Hoppas mamsen får en bra dag hon me´.

Mamsen hemma i mitt kök

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Varför heter bloggen "Jag sticker upp huvudet"

Kl. 8.45

Jag tycker att mamsen har blivit så mycket mer glömsk. Hon känner inte igen huset vi bor i. Hon kan inte gå ut själv längre vilket gör att hon sitter mycket hemma och har gått upp i vikt och hon vill ta taxi överallt.

I fredags hade jag varit med henne hos tandläkaren och hon vill äta lunch ute. Tandvårdshögskolan ligger inte långt från Konsthallen dit hon ville gå. Men vilken tid det tog. När skulle vi sen skulle gå från Konsthallen och hem, och vi bor ett stenkast från Malmö Opera, stannade hon fem sex gånger den lilla sträckan. Hon flåsade och snöt sig hela tiden fast inget kom. Jag blev så himla irriterad och otålig. Jag sa inget till henne så klart.

De positiva är att hon är inte lika mycket martyr och hon gnäller inte lika mycket längre.
Ja, det har varit mycket med mamsen de senaste veckorna och jag känner mig ganska ensam om att fixa allt. Jag orkar knappt räkna upp allt som ska fixas. Hon har blivit som mitt barn som ber om saker varje dag. Omvårdnadsgruppen kommer en gång om dagen och ringer och vill stämma av, jag och min ena syster pratar och hon fixar massor hon med. Ska det vara så här? Ska jag behöva vara "mamma till mamsen"?

Nu ska hon flytta till en större lägenhet, med balkong, nästa vecka. I samma hus i samma trappa på samma våning. Som att vinna på lotto. Jag har legat på fastighetsägaren i över två år och äntligen.
Mamma har gnällt varje dag, ja varje dag, i över två år att hon fryser i sin lägenhet för den ligger mot gatan och att hon saknar en balkong. Flera tycker att det är vansinnigt att låta henne flytta med alzhemeirs och allt men jag och syrran vi pratade fram och tillbaka vi tyckte bägge, klart hon ska ha en balkong.

Nu har hon pratat om flyttlådor och annat oavbrutet... så... ja TACK för att jag fick prata av mig.

Det här är en av anledningarna till att jag skriver på den här bloggen. Jag har ett stort behov att lufta mina tankar. Jag vill våga sticka upp huvudet och blotta mig. Under den tid jag levde med Björn som anhörig till cancersjuk, innan han dog, la jag locket på och det är inte bra. Jag stoppade undan allt "mitt" för att orka ta hand om  allt runt om cancern. Det blev som ett skydd på något sätt. Och det är inte bra i längden.

Bloggen här heter "Jag sticker upp huvudet" för att jag uppmanar mig själv att "prata högt" om allt. Att få prata om mina egna förbjudna tankar, som jag valt att kalla dem. Jag vet att det kanske inte är så förbjudet, det är bara mänskliga tankar men så skönt att få ut dem.
Det här är också ett av skälen till att Cancerkompisar.se finns. Jag lever som singel vilket innebär att det finns det ingen i vardagen jag kan lufta detta med så... TACK om du orkat läsa ända hit.

GÖR en bra dag!

Från Pildammsparken - min egen trädgård där jag hittar kraft

I Pildammsparken, min egen skugga, inspirerad av min vän Wivan att ta ett sånt här foto

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer