Jag läser andra anhörigas kommentarer på Cancerkompisar.se och slås gång på gång av hur många anhöriga som inte tar plats, som inte tänker på sig själv.
Jag känner igen allt från den tiden när min man var sjuk i cancer.
Jag grät i min ensamhet
Jag hade svårt att be om hjälp
Jag vågade inte berätta
Min man ville vara kvar hemma så länge det gick och till slut dog han hemma. Jag blev den som tog hand om allt.
Hus, barn, trädgård, ekonomi, mitt jobb och utöver blev jag även den sambandscentral som alla vände sig till.
ALLA som ville veta hur han mådde. De få som vågade prata med honom själv fick heller inga svar då han var fullt upptagen med att leva sitt liv, med all rätt, den lilla tid han visste att han hade kvar.
Men ingen frågade hur jag mådde. Vem såg mig och vad är det som gör att jag som anhörig inte tar plats?
Beror det på omvärlden? De som inte vet hur det är, som inte har den erfarenheten kan inte heller förstå. Så klart är det så!
Vad gör ni för att orka:
Jag orkar inte mer! Jag tar hand om mina barn, gör allt för min pappa som är svårt sjuk i cancer, gör allt för min mamma och jag är så trött.
Min heliga kvart:
Jag har 15 minuters resa mellan mitt jobb och hemmet. Då kommer tårarna. Så skönt att få släppa ut allt, samla ork att möta barnen och vara glada mamman. Vill inte oroa dem mer än nödvändigt.
Vet inte hur det gått:
Nu vågar jag inte ringa och fråga hur det gick.... Måste samla kraft, ork och mod.
Jag är rädd:
Fler och fler symptom kommer hon att dö? Det snurrar av tankar i mitt huvud. Hur släpper ni fasaden och berättar för era nära hur ni mår? Jag biter ihop men snart bryter jag ihop. Är rädd att berätta allt som jag känner för min sambo. Alla fruktansvärda tankar som rör sig därinne. Vill inte bli besviken på honom, att han inte lyckas trösta mig, att han kommer se på mig annorlunda. Är rädd för andras reaktioner. Vill inte bli något slags offer, att det ska vara synd om mig.
Det här var bara några exempel på vad anhöriga pratar om. Jag känner mig lättad varje gång jag ser att någon gjort ett inlägg för jag vet att det kan lätta något.
Att våga berätta, för någon som förstår, någon som är i samma situation, innebär att jag behöver inte förklara mig. Det innebär också att jag vet att jag är inte ensam. Och bara det kan ge stöd, tröst och hopp.
#vågaprata
Det är nödvändigt som anhörig att ta plats. Att hitta egentid. Hur ska jag annars orka vara det stöd som är så nödvändigt för den sjuke.
Tipsa gärna #anhörigtillcancer om
Cancerkompisar.se
GÖR en bra dag!
.jpg)
.JPG)
