Vänskap med glitter

Kl. 8.30

"Jag vill tacka dig Wivan-Kristina för en härlig höst.
Jag känner tacksamhet över att jag fått vara med och "sticka upp huvudet" tillsammans med dig i direktsändning i radiostudion".

Wivans upplägg var att vi inte skulle sätta något manus i förväg och inte heller något tema för programmen. Vi skulle bägge våga lita på att det skulle komma till oss det vi behövde.
Vi skulle stanna upp, lyssna inåt och vänta in inspirationen på vad som skulle komma till oss när det väl var dags.
Och så har det blivit.
Det har kommit till oss ämnen som inneburit att vi har behövt vara öppna, ärliga mot både oss själva och våra lyssnare. För att det här skulle fungera krävdes 100 % tillit till den andra. Det var inget som vi pratade om, den bara fanns där.

Vi har hunnit med att ta upp olika ämnen. Ämnen som varför vi bloggar, varför vi blottar oss, pratat om barnlöshet och om död, cancer och vänskap.

Den röda tråden för oss bägge har varit att vi skulle vara oss själva helt och hållet. Ämnena skulle spegla vår vänskap, två vanliga kvinnor, och om allt det som vänner pratar med varandra om.
Jag som är något av en "kontrollfreak" och lever och blir belönad av att få planera upptäckte att jag släppte taget totalt och bara följde med på resan.

Vi har haft engagerade lyssnare som både ringt in, mailat eller skrivit på Facebooksidan. Vi har fått både ris och ros precis som det ska vara.

Bra gjort Wivan-Kristina som vågat utmana radiokanalen. Du fick med redaktionen på dina ideér. De litade på dig, din kompetens och ditt omdöme så mycket att de vågade släppa in en amatör som mig i studion, sex gånger till och med.

I fredags hade vi avslutning för terminen och vi släppte loss som vanligt och den här gången med både julpynt och glitter och som vanligt massor av glada skratt.

TACK Wivan för att jag fått vara med och även fått lära känna "journalisten Wivan-Kristina" också.

GÖR gärna om det!
Vem vet, kanske vi hörs i etern till våren igen!?

Wivan-Kristina Sandberg i P4 studion i Kristianstad

Jag i P4 studion i Kristianstad - avslutningsprogrammet för hösten

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

God morgon

Kl. 9.55

Det känns som det är vår i luften fast det grått och mulet utomhus. Det kanske kan bero hur jag känner mig inombords just idag.

Jag känner mig lugn och allt känns bra och gott inom mig. Men under en länge tid har jag känt att jag saknat några pusselbitar i mitt liv men inte riktigt vetat vilka och inte heller var jag skulle leta. Nu tror jag att jag kan ha hittat några.

Lyssna på det här klippet med: Oprah och Marcus Buckingham

Jag var på kurs i helgen och skriver fortfarande på det blogginlägget så ha tålamod, det kommer det. Jag har valt att våga blotta mig rejält och är en smula nervös inför det så jag behöver antagligen dagen på mig för att ta lite extra sats.

GÖR en bra dag!

Jag utanför Malmö Stadsbibliotek.
Ett av mina favoritställen för här finns underlag till att undersöka
flera slags livspussel, om man vågar.

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Hon vågar blotta sig

Kl. 8.00

En vän till mig som nu blottar sig. Hurra för henne. En person som vågar sticka upp.
Att läsa hennes story och de modiga val hon gjort, henne måste vi bara kunna hjälpa på något sätt.

Det är ett jättelångt inlägg men det är väl värt att läsa och jag har kopierat det rakt av från Facebook, med hennes tillåtelse.

GÖR en bra dag!

Kanske det är som att vara pånyttfödd, att födas på nytt?

Från Katarina:
De senaste 18 månaderna har jag varit arbetslös. Jag har inte ens velat jobba. Det är så skamligt att jag börjar med att skriva det, så är det gjort liksom. Det är skamligt att inte ha ett jobb. Så skamligt att jag inte ens har vågat säga det rakt ut till de som har frågat. Synd, ser jag nu. Synd att jag inte har vågat vara sann. Att inte vara sann (både mot sig själv och andra) är förödande för välmåendet. Det vet jag. Jag har testat det många gånger under den senaste tiden, ja, under hela mitt liv faktiskt. Jag vill inte det mer nu. Så tokigt!
Var kommer den här skammen ifrån, kan man ju undra. Samhällets oskrivna regler? Andra människor? Den kommer givetvis från mina tankar om att det är skamligt. När har jag "lärt" mig det?

Jag har alltså känt skam för att jag inte känner skam för att jag inte faller in i ramen av att som ”normala” människor ha ett jobb. Eller åtminstone göra allt som står i min makt för att få ett jobb. När jag träffar någon bekant/vän som jag inte träffat på ett tag, får jag alltid frågan, nästan direkt: ”Har du hittat nåt jobb?”. Och jag har inte vågat vara sann och säga som det är, utan svarat lite sådär halvhjärtat: ”Naee, tyvärr, det finns inte så många jobb att söka…typ…”. Förlåt att jag inte har varit ärlig. För det ärliga svaret är att jag inte ens har försökt. Visst har jag sökt några jobb. Det har jag övertalat mig själv till att göra. Bara för att inte skämmas alltför mycket.

Sanningen är alltså att jag faktiskt inte har velat ha ett jobb. Eller rättare sagt; jag har inte vetat vad jag vill. Och jag har inte haft energi, kraft och motivation till att ta reda på det. Jag har inte varit i ett tillstånd där det har funkat. Jag har varit i ett tillstånd där inspirationen har trutit. Tyvärr även till en hel del andra saker i livet. Trist, jag vet. Ledsamt, sorgligt och tråkigt. Jag har känt mig handlingsförlamad. Utan kraft. Utan mod. Utan vilja. Ibland har jag tänkt att det finns en mening med det här. Och ibland har jag tänkt tvärtom. Jag har tänkt svarta saker om mig själv. Riktigt dåliga saker. Att jag är en dålig människa. För att inte tala om en dålig mamma till mina barn. Och en dålig dotter till min mamma. Men det tar vi inte nu.

Det har varit en tuff tid i livet. Jag och Stefan separerade för snart två och ett halvt år sedan. Då gjorde jag också något skamligt (enligt de oskrivna reglerna i samhället). Jag träffade en ny man, alldeles för nära inpå min och Stefans relation.
Jag vet att jag inte gjorde allt rätt. Men jag vet att jag gjorde det bästa jag kunde just då. Och den insikten har hjälpt mig många gånger när jag har slagit på mig själv. Jag höll på att drunkna, big time, och gjorde vad jag kunde för att hålla mig ovanför vattenytan.

Vad många inte tänker på, är att vid en skilsmässa krackelerar hela ens sociala liv. Så när jag och Stefan separerade, blev det ofrivilligt inte bara han som jag skilde mig ifrån.
Vår skilsmässa var något ”frivilligt”, något vi valde, för att vi inte orkade mer, för att vi trodde och hoppades att vi skulle må bättre om vi skilde oss.
Bara för att vi tog det beslutet, innebar inte det att vi ”blev lyckliga”. Det var ett beslut vi båda i flera år hade gjort allt för att undvika. Det var ett sorgligt beslut, vilket jag fortfarande tycker. Jag är oerhört ledsen ibland, och gråter över det liv som inte blev. Livet som familj, jag, Stefan och våra tre barn.

Flera av våra gemensamma vänner ”försvann”. För min del i alla fall. Min erfarenhet blev att jag inte blev bjuden längre, varken på stora fester eller små middagar. Eller på sådana där spontangrejer, som blev av när vi var ett par. Det är tydligen vanligt. Jag har hört det från flera kvinnor som skilt sig. Jag vet, att flera av er inte trodde att jag behövde er. ”Du hade ju träffat en ny!”, har flera sagt. Eller ”Jag ringde faktiskt två gånger, och du ringde inte tillbaka, så…”
Jag VET att ni, precis som jag, gjorde ert bästa utifrån var ni var någonstans och vad ni trodde, men fy sjutton vad jobbigt det var, att må så jäkla dåligt och samtidigt känna sig bortglömd. För det är ju så, att när man mår dåligt, så ser man inte klart, och jag kände då, som att flera av mina vänner och bekanta svek mig.

Snälla, har ni någon i er närhet som skiljer sig, gör ert bästa för att finnas där. Ring, skriv, messa, sträck ut en hand – ÄVEN om ni inte får så mycket tillbaka just då. De där kärleksfulla handlingarna behövs. Jag lovar! Och ni kommer att få kärlek tillbaka – kanske inte just då som sagt – men så småningom. Det lovar jag också! Det är så det funkar.
Jag hade vänner som fanns där för mig, och det är jag oerhört tacksam för. Jag ”skaffade” mig också nya vänner, vilket var härligt och berikade mitt liv mycket.

Två månader efter min och Stefans separation blev jag av med mitt jobb på ett fruktansvärt sätt. Det hände också en del andra saker i mitt liv, som gjorde livet tufft helt enkelt. Jag hade ett vikariat till och med april 2012, men det kommer jag inte ihåg mycket av.
Saken är faktiskt den, att den här tiden känns rätt blurrig, lite suddig, och när jag försöker komma ihåg vissa detaljer, känns de väldigt långt bort. Som jag förstår det är det kroppens sätt att hålla sig ovanför vattenytan.

Kroppen är helt fantastisk. Vår fysiska kropp, vår själ och vår hjärna samarbetar på ett så subtilt sätt, att det är svårt att förstå hur det funkar. Det bästa är att vi inte behöver förstå hur det funkar. Det räcker med att förstå ATT det funkar. För det gör det. Alldeles utmärkt. Och ju mer vi litar på det, desto bättre funkar det. Kroppen är fenomenal på att hitta tillbaka till välmående och balans. Vi behöver inte ens göra nåt. Får vi ett skärsår, behöver vi inte jobba på att huden ska läka – den fixar det alldeles själv. Det mentala funkar likadant. Jag vet det. Jag har sett det. Och jag har förstått det. Jag har inte förstått HUR det fungerar, det behövs inte, men jag har förstått ATT det fungerar.
Trösterikt, eller hur!

Jag har lärt mig så mycket om mig själv och livet i sig det senaste halvåret. I mitt sökande efter att må bättre har jag kommit i kontakt med människor, böcker, kurser och seminarier som har hjälpt mig att förstå hur livet är och hur jag kan förhålla mig till det för att må bra. Jag är så glad och tacksam! Jag har fått insikter som med sin energi skulle kunna hålla hela Sverige varmt hela vintern. Jag har utvecklats. Mycket. Jag har skalat bort lager av skit, som inte gör mig gott. Lager av att jag behöver vara på ett visst sätt för att bli älskad, lager av tankar om dåliga upplevelser som gjort mig rädd. Jag är äntligen jag. Eller i alla fall väldigt, väldigt nära. ;)

Den här tiden utan arbete har varit bra för mig på många sätt. Jag har haft tid. Tid för mina barn. Tid för mig själv. Tid för reflektion. Tid för utbildning. Tid för…för…för att känna att jag längtar efter människor. Det blir starkare och klarare för varje dag. Jag längtar efter vuxna människor. Jag längtar efter att interagera med människor, skratta, prata och bara vara med människor.

Jag längtar också efter ett arbete. Det har jag vetat ett tag, utan att egentligen ha vetat om det. Jag skäms heller inte längre. Skäms inte för att jag inte har ett arbete. Och inte heller för att jag inte har velat ha ett arbete. Men NU vill jag.
Du som har läst ända hit kanske kan hjälpa mig. Du kanske känner någon som känner någon….
Och nu ska jag vara så specifik det bara går. För jag vill verkligen ha din hjälp, och ju mer du vet om vad jag vill ha, desto bättre kan du hjälpa mig.

Jag vill ha ett jobb där jag träffar människor. Kanske i servicebranschen. Jag har också jobbat med lön och personal, så det är ett annat alternativ (om det innebär mycket kontakt med människor, det är viktigt). Jag vill ha möjlighet att hjälpa andra. Det är extra bra om det handlar om kost, träning eller hälsa och ger mig möjlighet att förbättra livet för mina medmänniskor. Att jobba i en hotellreception är ett exempel på ett jobb som känns lockande. Som värdinna av något slag, kanske på en konferensanläggning är ett annat.
Arbetstiden ska vara någonstans mellan 50 och 80 procent, och flexibla eller oregelbundna tider går fint. Kanske kan man till och med flexa beroende på vad det är för vecka. (Jag har ju barnen varannan vecka.)
Har du någon idé, någon kontakt eller vet ett jobb som skulle passa mig, var gullig och hör av dig. En godhjärtad handling från dig kan göra under för mig. Tack!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Att gråta till vardags

Kl. 7.30

Jag står i hallen och gråter, eller jag gjorde det nyss.

På mina stavpromenader särskilt på fredagar brukar jag lyssna på det senaste avsnittet av Alex och Sigges podcast. Det är cirka 35 minuter in i podcasten som  det händer.
Tårarna börjar rinna. Ingen högljudd gråt alls, ingen ledsen gråt utan ett slags njutbart gråt, ett lugnt gråt. I alla fall så berättar Alex om hur hans treåriga dotter baddar hans panna med en våt handduk. Både han och Amanda ligger hemma och är kräksjuka samtidigt. Han berättar målande om hur dottern hämtar en våt handduk inte urvriden utan när hon lägger handduken på hans panna så rinner vattnet längs hans ansikte. Hon stryker honom över kinden och ler sitt allra mildaste leende och
Alex berättar att han tänker att kanske så här kommer det att vara när han ligger för döden och hans vuxna dotter sitter bredvid honom.

Jag är imponerad över hur dessa två killar vågar blotta sig som de gör och att de gör det på ett äkta och beskrivande sätt.

Finns det olika typer av gråt undrar jag? Nåväl jag tycker i alla fall att det alltid det känns gott att få gråta till "vardags" utan anledning, det är frigörande på något sätt. Så tack Alex och Sigge, ni berör.

Podcasten finns på Spotify, iTunes eller bara sök på nätet.

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

En vecka med cancerkompisprat

kl. 13.26

Mina funderingar så här på en söndag.
Här sitter jag sitter vid mitt köksbord, har nyss skrivit några rader i min dagbok, och funderar över veckan som gått och vad som hänt..

Vi på cancerkompisar har parat samman vårt första cancerkompispar, det känns stort, och vi har haft möten kring hur vi ska bygga upp vår hemsida för att kunna hjälpa fler att bli cancerkompisar.
Möten i giraffa kring nya uppdrag.
Planering kring Nätverket Mångkulturella Sveriges arrangemang.

Du som följer min blogg vet att jag har nyligen lagt ut några smakprov ur min kommande bok. Det har gjort att det plötsligt händer nya och oväntade saker och med anledning av det har jag börjat se på mig själv med lite nya ögon. Om du skulle fråga hur allt började skulle jag nog svara att allt började kanske egentligen när jag startade mitt företag giraffa. Jag började välja på ett annat sätt och började säga ja till mig själv, kanske.

I fredags träffades vi i mastermindgruppen för tredje gången och jag gick därifrån, igen, redo för mina nya utmaningar. I vår grupp gäller det att vara öppen och tänka utanför boxen för att kunna både ge och ta emot råd. Jag väljer själv vilka frågeställningar som jag vill ta upp. Min fråga gällde hur jag ska presentera mig för omvärlden kring jag jobbar med. Det känns svårt för mig nu när jag har flera projekt igång och jag upplever att jag "spretar" åt flera håll. Tack igen till coach Rasmus Carlsson och mina kompisar i mastermindgruppen för givande input. (Var kommer begreppet mastermind från? Tips, se en video med Napoleon Hill)

Nu vet ännu fler vad vi på cancerkompisar gör.
I går kväll var jag bjuden på fest med människor jag aldrig träffat och då kommer frågorna om vad jag jobbar med ganska naturligt. Än en gång fick jag berätta om cancerkompisar och min egen historia och träna på cancerprat.

Fest med grekiskt tema. Här ser du oss, grekiska gudinnor hemma hos Helene

Gör en bra söndag alla!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Allt är annorlunda men inget syns på utsidan

Jag har haft en annorlunda sommar.
Avslutat ett tvåårigt uppdrag och ska påbörja ett nytt på måndag.
Jag har haft några affärsmöten kring boken, "Vi köpte en BMW och la cancern på hyllan". (Det kan du läsa om under fliken "vem är Inga-Lill).
Haft flera möten med Alexandra, min dotter, kring strategier för boken och mitt bloggande som resulterade i att hon startat upp en sida på facebook "Inga-Lill sticker upp huvudet". Där har jag kommit igång och "sticker upp huvudet och blottar mig" ännu mer än tidigare. Jag har fått en hel del feedback både på bloggen, facebook och till min privata mail och det både värmer, berör och rör om inom mig.

Men inget märks på utsidan, tror jag, för så här glad ser jag ut för det mesta.
Men inom mig känns allt så annorlunda.
Något nytt är på väg att hända och jag har inte alls kontroll över det och deee...t känns!

På bilden: jag på gågatan i Malmö, nyklippt

Ps.
Trevlig helg önskar jag Dig - jag är tillbaka på måndag med lite nyheter.

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer