Vänner som förstår och bryr sig på riktigt

Kl. 9.30

Midsommardagen och det regnar ute och jag sitter vid köksbordet och njuter av att vara ledig och funderar över hur annorlunda mitt liv ser ut idag. De traditioner som jag byggt upp i över halva mitt liv finns inte längre. Det känns både lite vemodigt samtidigt som det känns ganska ok.

I går på midsommarafton var jag hembjuden till Gertrud tillsammans med Gunilla.

Jag lärde känna både Gunilla och Gertrud ungefär samtidigt. Det var år 2000 som Gunilla och jag träffades på franska rivieran, i Cannes.Vi berättar gärna om det för det känns lite "glassigt" och faktum är att det är helt sant.
Jag var där i tjänsten på en fastighetsmässa, MIPIM, och jag blev presenterad för Gunilla av en affärsbekant.
Vi var bägge två var i en relation då och sambos. Efter någon månad sprang vi på varandra igen fast denna gången i Malmö på ett nätverksmingel. Vi började träffas över luncher lite då och då.

Gertrud kom in mitt liv något senare. Vi var bägge anhörig till en cancersjuk och hon blev min samtalsvän när min Björn fick sin cancer.

Under tiden som Björn var sjuk hörde Gunilla av sig och frågade hur jag mådde. Vi bokade in en fika eller en lunch lite då och då men jag avbokade, oftast i sista sekunden, nio gånger av tio. För att jag inte orkade eller för att Björn inte mådde bra just den dagen.
Men Gunilla hon gav aldrig upp.
Hon visste instinktivt hur hon skulle göra. Hon var den som tog initiativet och hon gav aldrig upp om mig och det är jag henne evigt tacksam för.

Jag och Gertrud hann aldrig ses förrän bägge våra män var döda. Vi hade bara pratat i telefon men när vi så äntligen träffades kändes det som om vi reda var goda vänner och det så fick jag min allra första cancerkompis.

Det känns gott att ha vänner som varit med på "min resa" och följt mig i vardagen.
Vänner som vet det mesta om mig och vänner som vågar fråga. Vänner som vågar fråga ett par dagar innan vad jag ska göra till midsommar och sen säga "du är välkommen hem till mig".
De traditioner jag haft finns inte längre och då är det gott med vänner som bryr sig och som kan vara spontana. Jag är så tacksam för mina vänner.

Har du en anhörig till en cancersjuk runt omkring dig?
Mina tips,
Ta initiativet och fråga hur hen vill att kontakten ska ske.
Gör upp om vem som ska ha initiativet.
Hur ska ni ha kontakt, ska ni ringa, messa eller maila?
Framför allt gör en överenskommelse, det betyder så mycket!

GÖR en bra dag!

Gunilla och jag hemma hos Gertrud i Malmö

Skål för nya möjligheter - carpe diem!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Kan jag använda mig av humor när jag ska prata om cancer?

Kl. 18.30

Jag har funderat en hel del på hur jag ska nå fram till arbetsgivare med Cancerkompisar-budskapet. Att prata kring cancer med fokus på oss anhöriga är inte helt enkelt. För mig är det enkelt men jag måste tänka på mottagaren. Jag är väldigt rakt på sak och det går inte alltid hem har jag förstått.
Idag på konferensen fick jag möjlighet att lyssna på Karin Adelsköld, journalist och humorcoach, om att använda humor när man berättar sin historia. Jag fick möjlighet att prata med henne kort efteråt. Hon hade själv egen erfarenhet av cancer sa hon och tyckte absolut att jag skulle använd mig av humorn. Jag ska fundera på det.

Under pauserna nätverkade vi och ALLA, ja alla, nya människor jag träffade hade någon med cancer i närheten. Det är så. 1 av 3 får cancer men alla berörs som Cancerfonden säger.

Tips från Karin Adelsköld, journalist och humorcoach

Yogastudio som alltid har öppet, i Stockholm

450 ambassadörer för kvinnors företagande på en och samma plats-helt magisk uppplevelse, jag är så tacksam

Maud Olofsson pratar om det initiativ hon tagit tillsammans med Hilary Clinton för att ge kvinnor i hela världen möjlighet att starta företag för att kunna försörja sig och sin familj genom bl a microlån

Carpe Diem!

ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Hur ska jag börja...

Kl. 12.00

"A life changing moment"! 

I lördags efter min morgonpromenad hände det.
Jag och min nya vän Wivan hade redan på fredagseftermiddagen tagit tåget mot  Jönköping för att delta i en heldagsföreläsning nästa dag med Martin Järnland på temat "The Missing Link".

Vi hade hyrt in oss på Villa Björkhaga lite i utkanten av stan i ett stugområde. Då vi bägge vill gå morgonpromenader uppskattade vi naturen och utsikten över Vättern.
Vi var ute så där en knapp timme, på var sitt håll, när vi möttes i stugan igen vid 6.30 när det bara "vräkte sig över mig" när Wivan började prata om tacksamhet. Hon berättade för mig om hur tacksam hon var över allt som skedde i hennes liv.

Jag kände en pirrande, stickande våg inuti mig som rörde sig genom hela min kropp och kände gråten komma. Det inget obehagligt på något sätt men så annorlunda. Inget jag kände igen. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra så jag tittade på Wivan och sa "nu måste vi nog kramas". Och så där stod vi en stund.

Den känslan kommer fram igen, nu precis i den här stunden, när jag skriver om det. Jag vet inte hur jag ska förklara det men mina "inre pusselbitar" föll på plats på något sätt. Kroppen sa något till mig. Jag har levt i det "okända" och osäkra under en längre tid nu och har letat efter vad just jag vill med min tid på jorden.
Jag tror att pusselbitarna berättade för mig att jag inte kan veta vad som ska hända och att jag behöver inte veta det heller. Att våga acceptera och släppa taget så händer det som ska hända.

Det här ledde till att jag under lördagens föreläsning med Martin Järnland kunde vara närvarande och bara ta in. Jag som alltid brukat anteckna massor njöt av att bara vara närvarande och ta emot.
Och jisses vad det hände grejer
Min nya lärdom är jag behöver inte ha en "agenda" i mitt huvud. Jag kan vara Inga-Lill här och nu. Det är då det händer det som ska hända.

Jag är så tacksam. Tacksam för de människor som nu kommer till mig är de jag behöver.

Här kan du se vem Martin Järnland är och lite om vad han jobbar med och vad som är hans mission i livet.

Nu ska jag ut och se vad Stockholm kan erbjuda, utan att ha någon agenda i mitt huvud. En utmaning för mig!

Wivan utan för vår stuga, Villa Björkhaga, det var här inne det hände

Jag och Wivan

Martin Järnland in action i Jönköping

Jag och Martin, en ny vän!

Elin Olson, fd golfproffs, och jag som slutat spela pga att hon fick cancer. Hon önskade att vi på Cancerkompisar.se hade funnits till för hennes anhöriga då, ja det är några år sedan hon var sjuk

Jag på morgonprommis, träffade på två killar som varit uppe hela natten och satt på en parkbänk och fnittrade kl. 7.30 i morse

Utsikt från Observatoriet

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Oron och ångesten har ingen klocka

Kl. 22.45

Nu har även dagens cancerkompisar fått sina matchningar. Vilka öden jag får ta del. Jag känner mig ödmjuk just nu och är tacksam för alla förtroenden vi får.
Jag får dessutom bekräftat det jag och Alexandra påbörjat och anat länge, det finns ett mörkertal.
Det finns ett ENORMT stort behov där ute. Vi är många anhöriga som vill ha någon likasinnad att prata med. Förfrågningarna vi får in kommer från Gävle i norr till Ystad i söder. Det är män, kvinnor i åldrar från 23-70 år och alla kategorier av anhöriga. De som har en sjuk man, fru, förälder, barn eller en vän.  

Förr skickades brev eller vi ringde varandra men nu är det mail-kontakter som gäller. Fördelen med mail är att vi kan ju prata med varandra när som helst på dygnet. Oron och ångesten följer ju inte någon klocka.

Vår databas växer och vi kan komma att kunna hjälpa så många fler nu.

God natt!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

På natten då är ensamheten stor

Kl. 6.30

Igår under dagen och kvällen fick vi på Cancerkompisar.se in 20 förfrågningar från anhöriga till cancersjuka som vi just nu matchar samman för att de ska kunna få en egen cancerkompis.

Jag brukar inte öppna datorn så här tidigt på morgonen men jag var bara tvungen för att se om det fanns fler som behövde en kompis.
Sent igår kväll och i natt kom det tre förfrågningar till. Många förfrågningar kommer sent på kvällen och jag vet precis hur det känns. Det är då som "allt kommer över en". Det var då jag själv kände mig mest ensam och övergiven. Det var då jag skrev mest dagbok och det underlättade och trängde bort en del av min ångest jag hade då.

Nu ska jag duscha och iväg till ett nytt frukostmöte. Jag måste ut och sprida till ännu fler att vi finns. Vi finns både på nätet och på Facebook, under samma namn, Cancerkompisar.se

Min oas - Pildammsparken här i Malmö - här går jag stavpromenader varje morgon

GÖR en bra dag!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Jag lär mig

Kl. 8.55

Mammas kontaktperson, Eva, ringde mig igår och berättade att hon skulle vara ledig som idag.
Hon hade varit och handlat, tagit hand om tvätten och fixat lunch.  Hon bad mig att skaffa ett ICA-kort och sätta in pengar på för att underlätta inköpen. Lättad och glad gick jag upp till mamma för att prata lite.

Jag frågade hur hon hade haft det. Hon sa att allt hade varit som vanligt men att hon skulle behöva gå och handla.
Hon kom alltså inte ihåg någonting. Hon mindes inte att Eva varit där under dagen. Jag visste inte vad jag skulle säga jag ville ju inte att hon skulle känna sig "dum". Jag kände mig så maktlös och ville bara gråta men så sa hon plötsligt:
"Ja, och tvätten har dom inte hämtat som dom skulle".
" Jaha, vem skulle hämta den då"? frågade jag.
"Det var någon här men jag minns inte vad hon hette".
"Du menar Eva"? frågade jag.
"Jag just det, fast hon gjorde ju inget hon bara satt och pratade".
"Hon skulle visst vara ledig i morgon så då kommer det ingen".
"Ja ja men snälla Inga-Lill jag klarar väl mig själv".

Efter en puss på kinden och en kram gick jag ner till mig igen.

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Jag tappade också nästan "sugen"

Kl. 11.51

Efter telefonsamtalet från Eva i lördags känns allt idag något lättare.

Mamsen har ju blivit successivt sämre den senaste månaden det har gått lite för fort tycker jag. Jag hinner inte med att förstå allt riktigt.
Hon har liksom tappat sugen på livet. Jag förstår henne men förstår ändå inte. Det är svårt att sätta sig in i hur hon mår. Att bara minnas valda delar ur sitt del och inte andra.
Varje gång, vilket är varje dag då vi bor i samma hus, vi ses har hon något hon berättar om som hon inte är nöjd med. Men det kan jag väl stå ut med för jag har lärt mig att om jag byter samtalsämne och ber henne om råd så ändras allt på bara en enda liten sekund. Jag följer med henne till läkare och tandläkare då hon inte hittar dit och minns inte varför hon skulle gå just dit. Jag bokar tid till fotvård, vi går på konsert och vi går och handlar tillsammans. Hon har fått hemtjänst med dom släpper hon inte in längre utan hon smäller igen dörren mitt framför näsan på dem och det berättar hon men då vet jag att hon haft någon som tittat till henne i alla fall.
Men när jag hör att hon säger att hon tycker att jag styr och ställer och kör över henne då känner jag mig ledsen och missförstådd.

Så i lördags fick jag ett samtal som förändrade allt. Mamsen har kommit med i en omvårdnadsgrupp som är specialister på att ta hand om personer med Alzheimers och demens.
Jag fick på telefon berätta allt om mamma. Om den underbara person hon är. Om allt hon varit med om i livet och vilka intressen hon har. Allt detta för att de i gruppen ska kunna ta hand om henne på bästa sätt. På torsdag är jag inbjuden till något som heter vårdplanering. Ett möte där alla resurspersoner som nu finns runt mamsen samlas för att planera upplägget för vilka behov hon har. Detta känns så tryggt och jag vet att det kommer att bli bra för mamsen också. Det känns nästan som om jag vunnit på lotto.

Att vara anhörig och mamma till mamsen är en roll jag inte har egen erfarenhet av. Jag har arbetat inom vård och omsorg på 1980-talet men det handlade ju om mitt arbete. Då jobbade jag som föreståndare på Dammfrigården och Eva som nu är mamsens dagliga kontakt utgår därifrån och vi arbetade tillsammans på den tiden. Världen är allt bra liten.
Nu hoppas jag att allt ska bli bra så att mamsen ska trivas bättre med sig själv och sitt "nya liv". Jag hoppas att vi kan hitta tillbaka till vår relation. Att jag ska kunna släppa det att vara mamma till mamsen och umgås som vi gjort tidigare genom åren.
Jag får helt enkelt ta en dag i taget eller carpe diem som jag brukar säga och har försökt leva efter i över 10 år nu.

Jag och mamsen

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Cancerprat på golfbaban

kl. 10:20

Cancerprat är på gång på hos många fler än jag kunnat ana. I går på golfbanan träffade jag lördagsgänget, damer 55+, för en 9-hålsrunda. Vi känner varandra på olika sätt. Några umgås utanför golfen och några av oss ses bara på golfbanan. I fikapausen frågade därför en av damerna vad jag arbetade med. När jag berättade om cancerkompisar fick jag genast höra flera berättelser. En som hände nyligen fastnade i mitt huvud var den om frun som skulle ge sin ena njure till sin man.

Han hade varit varit sjuk en längre en tid men nu skulle han få hennes ena njure. I operationssalen sa dom "hej vi ses snart igen" till varandra.
Några timmar senare fick mannen veta att han inte hade fått hennes njure utan han fick i stället beskedet att hans fru var "full av metastaser" alltså cancer.

Hon lever fortfarande efter otaliga operationer och behandlingar men hur länge vet ingen.
Hastigt blev det ombytta roller. Han är nu själv friskförklarad och anhörig till en allvarligt cancersjuk.

Vilka svängningar livet kan få på bara några timmar. Jag var bara tvungen att få berätta.
Det är skönt att ha cancerkompisar som jag kan prata med. Det här är en av dem.
Vill du också få en egen cancerkompis eller stötta någon kan du anmäla ditt intresse dig på cancerkompisar.se 

En av mina cancerkompisar, min dotter Alexandra, och vi som arbetar med att hjälpa andra som behöver en egen cancerkompis

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Om att att vara anhörig

Kl. 19:00

Jag såg nyss ett avsnitt av Fråga Doktorn på SVT1 om att vara anhörig och jag fick massor av egna erfarenheter bekräftade och det kändes bra.

Som t ex att:
- det är viktigt som anhörig att få hjälp för att orka då jag är viktig för den som är sjuk
- som anhörig har jag ett stort behov av att få prata med en likasinnad
- vänner försvinner för att dom blir själv rädda
- information är viktig och att den kommer tidigt
- den som är anhörig behöver uppföljande kontakt eftersom jag i det akuta skedet blir chockad och sedan glömmer bort att söka hjälp för egen del
- är jag annorlunda nu efter att jag sett min man dö hemma? Ja, man får en erfarenhet som inte alla har och den ska man gärna dela med sig av

Vi på cancerkompisar arbetar för högtryck med att hjälpa så många vi kan. Vi vill att alla som vill ska ha någon att prata med, att få sin egen cancerkompis.

Teknik är viktig när man bygger verksamhet

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer