En kram idag

Idag går mina tankar till nära vänner.

Ett möte och sista avsked som jag inte har möjlighet att vara med på.

Det stod i dödsannonsen att tänk på Cancerfonden. Kändes allra först inte rätt att just jag skulle göra det. Jag som arbetar för oss anhöriga till cancerdrabbade.




Men så tänkte jag efter.
Vad är viktigt?
Att arbeta förebyggande, ge stöd till forskning, är viktigt så vi snart kan säga #fuckcancer.

Cancerkompisar arbetar också förebyggande. De tar hand om anhöriga och ger stöd så att jag inte ska behöva bli sjuk på grund av den stress jag lever under. Att gå bredvid en cancersjuk är en pina. Det kan jag intyga!

Tillsammans kan vi - Nätverk för storverk!

GÖR en bra dag!

Blomman för dagen

Du försvann från oss alltför tidigt och du är saknad! #fuckcancer

Jag var på en begravning i fredags och efter minnesstunden fick varje familj ta med en blomma, blomman för dagen, hem.
Blomman står som ett fint minne i mitt köksfönster.

Här kan du läsa mer Blomman för dagen 

GÖR en bra dag!

Kaffe mot cancer

Det skrivs mängder om cancer numera. När det kommer till förebyggande tips och råd känns det alltid extra intressant för mig som arbetar på Cancerkompisar. Tack Cancerfonden för inlägget på Facebook.

Vad säger du om detta?

Så skyddar kaffe mot bröstcancer
– Koffeinet stänger av signalvägarna till bröstcancercellerna. Det resulterar i långsammare celldelning och ökad celldöd, berättar Ann Rosendahl, forskare på Lunds universitet och medförfattare till en färsk rapport om hur kaffe skyddar mot återfall i bröstcancer.

Artikel i DN hittar du här HÄR

GÖR en bra dag!

Lika+Lika=Stöd

Alex Schulman pratar, mycket kort, i den senaste podden om sin mamma Lisbeth som dog för två månader sedan. Han säger där att han inte kunnat prata om det ännu .... men i den här låten, som de spelar i avsnittet, hittar han lite tröst och förståelse. Lyssna själv så förstår du.

Podden avsnitt 149: Alex&Sigges Podcast


I Alex fall är det i John Lennons låt som han förstår betydelsen av att veta att han är inte ensam. Att veta att det finns någon annan som känner och upplever den smärta av saknad som han själv känner. Med vetskapen om att det finns någon annan därute som har det på samma som han själv känner han det ger någon form av tröst och stöd.
John Lennon+Alex Schulman=stöd

Stella McCartney+Chelsea Clinton=stöd då de är bägge barn till kändisar och brukar prata om just detta. De ger varandra stöd i hur svårt det kan vara. Jag har hört det i annan podcast men minns inte var just nu.

Sofia+Isabelle är två Cancerkompisar som också ger varandra stöd.
Isabelle+Sofie=stöd
Hemmets artikel kan du läsa här: Att ha en Cancerkompis

Isabelle och Sofie  
Fotograf: Gugge Zelander

Det jag vill åt här är att om jag kommer i kontakt med någon som har det som jag, någon som är i samma situation så känner jag igen mig och det ger mig både stöd, tröst och lite hopp. #stödtrösthopp
Visst låter det självklart och enkelt.
MEN!
Det finns en utmaning i att få omvärlden att förstå att Cancerkompisar behöver stöd för att kunna arbeta med att hjälpa anhöriga till cancerdrabbade.

Stötta Cancerkompisar så kan vi hjälpa ännu fler som behöver stöd och få och få en egen Cancerkompis.
Vill du veta mer? Hör av dig, det gör du här: Stöd oss eller här Bli en Företagskompis

GÖR en bra dag!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Den moderna dödsannonsen

PaulinE och jag på mingel

Min kära vän Pauline skrev så här på Facebook:

Det är en oerhört tung vecka!
I lördags morse somnade min älskade pappa in efter att lungcancern till slut vunnit över livet. Inte ens din postiva syn och optimism hjälpte denna gång pappa, men den har hjlälpt dig så mycket tidigare genom livet, och hjälpt mig! Tomheten är så stor och saknaden obeskrivlig, du fattas mig så! Min levnadsglada pappa som skulle få njuta så mycket mer av livet, och du hade rätt som du har sagt till mig genom hela livet, att hälsan är allt, om man inte har den så hjälper inget annat, så sant. Nu har du frid och som Cindra säger, nu sitter moffis på ett moln i himlen tillsammans med Klaras moffis och dricker vin och äter oxfilé och det låter som att du trivs, din sista tid i livet var inget alternativ. Ta hand om dig pappa Jan och jag älskar dig förr, nu och för alltid!

När jag läst det messade jag henne och skrev att jag tyckte att det var så fint skrivet och att dessutom våga lägga upp det på sociala medier och fick det här svaret:

Tack, kände att jag behövde göra det som ett steg i bearbetningen men ville vänta några dagar så de viktigaste hade fått beskedet. Men det är ju den moderna dödsannonsen, som ett komplement till den i tidningen. Kram 

Jag fick ok av henne att använda det i min blogg.

Att våga prata, att våga berätta och få möjlighet att skriva av sig visar sig gång på gång ge både stöd och tröst och allt det kan du som anhörig få på Cancerkompisar.se.

Välkommen in till Cancerkompisar, det kostar inget att vara med.

GÖR en bra dag!


Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Orden fattas mig

Kl. 8.30

Nej, inget händer, inget alls!

Jag har suttit framför datorn en lång stund, läst andras bloggar, men orden vill inte komma till mig och min egen blogg.
Det känns... det finns inte så mycket mer jag vill säga just nu.

Här hittar du alla mina Kompisar som bloggar.

GÖR en bra dag!

Tack till alla på Cancerkompisar som delar med sig av sina livsöden, de vet vad det vill säga att leva
Carpe Diem!

ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Tanketåget

Kl. 10.00

Rasmus "tanketåg"

Vi på Cancerkompisar är tacksamma för att Rasmus Carlsson från Klarsikt ger våra anhöriga till cancerdrabbade den här möjligheten till utbildning och dessutom helt pro bono.

Utbildningen började igår och avslutas i september. Du som vill veta kontakta mig gärna via mail; inga-lill.lellky@cancerkompisar.se

Programmet kan du läsa i sin helhet på Cancerkompisar.se

Om programmet:

Syftet med utbildningen är att ge en varaktig förståelse för orsakerna bakom sorg, olycka och
psykisk ohälsa. Grunden för programmet består i kunskap om och insikter i det framväxande
fält av den tillämpade psykologin som populärt kallas för ”de tre principerna” (eng. the three
principles, health realization och innate health). 

Coachning och terapi med denna
psykologiska förståelse/förklaringsmodell har visat sig ge en enastående positiv effekt på
människors välmående och förmåga att klara av svåra livssituationer. Många har kunnat göra
sig av med livskriser och psykiska sjukdomstillstånd.

Tack Rasmus!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

över 1 000

Kl. 9.25

Jag har skrivit över 1 000 blogginlägg här sedan starten 2009 med varierad frekvens.
Sedan augusti 2012 har jag i princip bloggat dagligen och ibland mer än en gång per dag.

Allt började 2009 med syfte att skapa underlag till en bok utifrån mina dagboksanteckningar som jag skrev under tiden min man var sjuk i cancer. I oktober 2001 fick han sin dödsdom med orden: "lever du över julen så ..." men han överlevde både julen och hela sommaren och dog först i augusti.

Det var under den perioden jag började skriva som intensivast. Jag skrev av mig allt som hände i våra liv. Även mina så kallade förbjudna tankar. Usch... så mycket som snurrade runt i mitt huvud. Jag minns precis hur det var och och hur maktlös jag kände mig som anhörig till cancerdrabbad. Cancerdrabbad, herregud så overkligt begrepp.

Han tappade allt hår, han blev mager och ful och jag kände inte igen min man längre. Ful, ja det skrev jag om i dagboken men fy vilken ångest jag hade då.

Någon bok har det ännu inte blivit utan det blev nätverket Cancerkompisar, helt min dotters idé och förtjänst, i stället där vi hjälper andra att hitta "sin Gertrud".

Men så sitter jag här hemma idag och funderar på mitt bloggande och om jag ska skriva den där boken ändå? Men vem vill väl läsa en gammal story. Jag får fundera vidare och se vad som kommer till mig.

GÖR en bra dag!

Bokmanuset heter "Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW"
och det var precis det vi gjorde, under en tid i alla fall

Jag kör och Björn vinkar hejdå till till sommarhuset, sin bror och svägerska och det här var den 6/8 och den 24:e var han död.

Jag längtar efter att få vara "vi" igen. Att få dela mitt liv med någon...

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Påsk och oceaner av tid

Kl. 9.05

Påskvecka!
Några tar ledigt, kanske reser bort, för att vara med familjen och många förväntningar byggs upp.
Några stannar hemma för att vara med familjen och många förväntningar byggs upp men för många med mig är inte påsken ledighet tillsammans med familjen.

Jag som lever i ensamhushåll saknar den här gemenskapen och fast det är många år sedan min Björn dog av sin cancer saknar jag honom extra mycket när det är storhelger.

Förr om åren när barnen bodde hemma då upplevde jag ofta att jag hade alldeles för lite tid för mig själv och jag såg alltid fram emot storhelgerna då jag fick möjlighet att både umgås med familjen och få en stund över till mig själv. Nu har jag oceaner av tid men även förväntningar!

I går hade jag ett möte på en bank och när vi skulle avsluta mötet fick jag frågan;
"hur ser påsken ut för dig då, ska ni åka bort eller vara hemma"?
Jag svarade med en motfråga "hur ser påsken ut för dig då"?
"tja, tyvärr ska vi till svärmor över helgen"!
Jag ett djupt andetag, tog sats, och svarade;
"tja som ensamboende sedan min man dog är storhelgerna ibland svåra så... njut av din familj även om du får svärmor på köpet". 

Det är en lättnad för mig att jag kan skriva av mig mina, som jag kallar det för, förbjudna tankar. För det är vad det är. Bara tankar och egentligen inte ens förbjudna utan bara mänskliga.

Mina tankar går så klart till alla cancerkompisar som lever nära en cancersjuk. Då lever man under stor press har det extra svårt under högtider.
Jag hoppas att alla som har behov att få stöd, tröst och kanske lite hopp mitt i allt det svåra har någon att prata med.
Om inte, anmäl dig HÄR.
Du som är nära någon som har det svårt, slå en signal eller skickat ett sms, det betyder SÅ mycket, jag vet!

Nu ser jag fram emot att få fira långfredagen tillsammans med mina singeltjejkompisar.

Nu kanske du undrar om vi ska måla ägg? Nix, det blir bubbel och jordgubbar, det gäller ju att hålla stilen som singeltjej på Malmös Manhattan.

Men vad är påsken egentligen att hänga upp sig på? Jag fick ett gulligt mail med ett videoklipp där Johan Glans ger perspektiv på just påsken, det kommer HÄR.

Johan Glans, fotot från hans fan-facebooksida

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Jag lever!

Kl. 9.30

Jag är så innerligt tacksam för alla nya sammanhang jag kommer med i och hur mycket nytt jag får lära mig och att jag fortfarande kan bli inspirerad.
Det här är livet och jag lever!!!

Tack Lund Grand Prix 2014 för ett proffsigt program och för en härlig galakväll på AF-borgen med både underhållning och intervjuer av årets företagare.

GÖR en bra dag!

Näringslivsdagen

Retorikexperten Elaine Eksvärd på väg upp på scen

Elaine ger 3 komihåg för säljet
1. var välvillig 2. gör lyssnaren nyfiken 3. bjud på dig själv så blir du trovärdig.
Ingen vill lyssna på en "robot" man vill se höra "människan". Hennes egen storytelling om hennes farfar, den var lärorik

Anna-Karin hade med sig en present till mig.
En giraff!
Jag har samlat på giraffer i över 25 år och det kom hon ihåg från vårt första möte för någon månad sedan. Det var då jag berättade bakgrunden till varför min blogg heter "giraffa-jag sticker upp huvudet".
Vi pratade om än det ena än det andra vid vårt första möte och jag berättade om de pengar vi sökt för Cancerkompisars räkning och hon sa att hon skulle hålla tummarna för oss.

Dagen före vi fick besked om att vi fick pengarna köpte hon den här giraffen till mig och har haft den i sin handväska sedan dess, tills vi möttes igen.
KARMA

Jag och min nya kompis, giraffen, sitter på span...

Galakvällen

Galakvällens moderator, Wivan-Kristina Sandberg. WOW! Proffsig, tydlig, rolig, seriös och otroligt påläst. Hon fick dessutom oss att skratta.

Paulin

Danska Bottleboys fick oss att stå upp och hoppa och dansa med

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

2 stolar

Kl. 10.30

Idag tänker jag på alla oss som förlorat vår livskamrat.  

Det som vi upplevt är ingen vanlig skilsmässa, som är svårt nog, utan en ofrivillig skilsmässa. En ofrivillig skilsmässa som kom som en sjukdom, cancer. 

En resa där jag fått se min älskade försvinna mer och mer för varje dag mitt framför mig och min familjs ögon.
Nu har jag själv kommit över det och jag har ett bra liv på alla sätt men jag glömmer aldrig hur det kändes. 
Smärtan! 
Men tiden läker alla sår, gör den? För mig har det gjort det. Vad jag vill ha sagt att jag känner STOR empati för andra, för dig som nyss varit med om detta.

Mina vänner säger då och då "vill du inte träffa någon ny? Du måste släppa in någon". 
Ja, absolut jag har träffat några men det är svårt att släppa in någon annan på riktigt, någon som ska kunna fylla platsen, ta den andra stolen. 

Men jag tror på livet, tvåsamhet och på kärleken, det kommer när det är dags.

GÖR en bra dag!

Idag tänker jag på alla de cancerkompisar som förlorat en livskamrat.

Vill du också bli cancerkompis, vill Du veta mer?
Här finns vi www.cancerkompisar.se

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Att möta en likasinnad betyder så mycket

Kl. 7.10

I förra veckan när jag var på andra sidan jordklotet, och kunde gå min morgonpowerwalk i sommarvärmen, träffade jag på ett gäng som satt utomhus under några palmer. Ett 10-tal palmer bildade en cirkel och det var precis som ämnat för en mötesplats. Där satt dom i skuggen. Ett trettiotal kvinnor och män i alla åldrar. Några satt i de hopfällbara stolar de burit med sig medan andra satt direkt i gräset.
Första morgonen gick jag som vanligt i min raska takt och gick nästan förbi men jag blev nyfiken och kunde inte låta bli att stanna till och lyssna. Ganska snabbt förstod jag att det var ett AA-möte, ett möte för anonyma alkoholister.

 Jag fick höra flera levnadsöden av hur spriten påverkat just deras liv och inte minst hur deras anhöriga blivit berörda. Var och en av de som berättade sin historia reste sig upp och man berättade och delade fritt ur hjärtat.
Jag märkte att alla som satt i ringen visste. De kände igen sig i varandra och jag kunde se på de som lyssnade hur de sög in varje ord som sas och hur det påverkade dem. Någon log, en annan satt med huvudet böjt och stöttade det med sina händer. En tredje satt och rökte och tittade upp i himlen. Men alla satt kvar. Innan hen satte sig ner igen applåderade alla och sa tack.

Sen drogs jag dit varje morgon. Det var som av en osynlig kraft eller en magnet jag bara måste få lyssna.
Jag vet inte riktigt vad berodde på. Tårarna rann längs mina kinder under deras berättelser och det kändes befriande samtidigt som jag kände att jag var delaktig på något sätt. Att få möta en likasinnad oavsett vad jag har för "ryggsäck", som jag bär på, kände jag att det betydde mycket för mig.

Efter en vecka började jag känna igen några av dem. Vissa kom varje dag. Jag började förstå varför. För att orka och att kunna våga leva en dag i taget (hålla sig nykter) betydde dessa möten allt. De kunde klara av att våga leva en dag i taget, carpe diem.

Jag kom att tänka på den tiden då jag vårdade min man hemma innan han dog efter 10 månaders sjukdom. Vi levde bara en dag i taget. Men det känns som en evighet sedan nu. Jag glömmer bort att leva så. Det är nog så att jag måste träna på det hela tiden. Det försöker jag göra genom att säga och skriva det här på bloggen.

AA-möte på stranden mars 2013 i en annan del av världen (därför vågar jag lägga ut bilden)

Min promenadväg på väg till "mötet"

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Giraffprylar

Kl. 9.30

Jag funderar en del på giraffspråket just nu och även på giraffprylar och det måste väl vara anledningen till de bara dyker upp hemma hos mig i olika skepnader.
Är det attraktionslagen som agerar här? Rhonda Byrne har skrivit om det här i hennes bok The Secret.  Jag har försökt läsa den men jag tyckte att den var svårläst men jag förstår "grejen" i alla fall. Jag har förresten boken hemma om du vill låna den.

I alla fall.
De senaste månaderna har jag fått flera giraffprylar. Senast igår fick jag den här tandborsten av Wivan Kristina Sandberg.
TACK Wivan på Wivans Real Food Revolution 

Nu ska jag sätta fart och fortsätta skriva på min föreläsning "Vi la cancern på hylan och köpte en BMW".

Tanndborste från Wivan (boken en födelsedagspresent från Alexandra)

Tandborste från Wivan

Giraffhalsband och armband från Anette (handgjort av henne)

Glasgiraff - en present från Sven och fru Britt-Mari

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Måndag morgon och jag hittar inte mig

Kl. 9.02

Det var längesedan det hände.
Jag hittar inte mig själv idag. Ingen promenad, ingen träning och ingen inre röst som peppar mig. Jag känner mig ganska rådvill här och nu.

Jag läste nyss ett sms jag fick sent igår kväll från min svåger att en av hans släktingar som jag själv träffade i somras när han firade sin 60-årsdag är nära slutet.
Visst, jag visste jag att han var sjuk och hade cancer men alla dör ju inte av det.
Så här står det i sms:et:
"jag tror att T är färdig snart. Talade med honom och G i kväll"

Det tar visst aldrig slut och vad kan jag som närstående göra? Inte mycket men jag kan lyssna. Jag ringer dom om en stund jag måste tänka lite och nu in duschen.

Tack Gunilla för bilden till min giraffsamling

Giraffens långa hals påminner mig alltid om att sträcka på mig och se lite längre...

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Björn bodde ibland i garaget

kl. 21:17

I mitt arbete med Cancerkompisar poppar det oftare och oftare upp små minnesbilder om hur det var när Björne var sjuk i sin cancer. Det var en daglig kamp mellan det positiva glada jag och den oro jag kände av att inte veta när han skulle dö. Ibland svämmade känslorna över både för oss båda.

Ett litet smakprov ur min bok igen och denna gång direkt ur min dagbok:

Ur dagboken:
Sen kväll 23:30 och jag kan inte komma till ro:
I morse grälade vi. Varför sa han att jag aldrig slutför något och varför på det tråkiga sättet. Och jag som skrek tillbaka med att säga att han alltid överdriver. Och varje gång vi tjafsar går han rakt ut i garaget.
Visst kan jag hålla med om att jag går runt i huset och har flera små projekt på gång samtidigt. Men va f...n.
Det var ett gulligt ”förlåt/förklaring” jag fick på mailen i alla fall.
Åh han skrev om sin oro och vad han tänker på ... kring sin cancer och hur länge han ska få leva. 
”Jag är nog lite stressad” skrev han. ”Jag har pratat med Tomas och bestämt mig att jag ska jobba lite mindre så det ska bli lediga onsdagar framöver”.

På jobbet fick jag en stund över och hann gå ner till min arbetskamrat Björn. Det var skönt att prata av sig lite. Han berättade för mig att hans fru (som dog i cancer för nåt år sen) satt en hel del för sig själv och skrev brev efter brev. Nu förstår jag bättre, kanske i alla fall, varför Björne så ofta går ut i garaget och pysslar. Han behöver någonstans att få va själv och få göra nåt med händerna.

Jag vet inte hur jag ska göra!!! Jag gråter fortfarande varje dag när Björne inte ser det. I söndags kom han på mig och han blev så jättejätteledsen och det gjorde extra ont i mitt hjärta. Jag lider mer av det märker jag så det gör jag inte om. Då är det bättre att gråta för mig själv.  

Så här efteråt kan jag se hur vi skaffade vi oss var sitt andningshål, för att orka.
Björn gick ut i garaget och pysslade med bilen, klackade mina skor eller nåt annat och jag och jag stängde in mig med min dagbok och skrev allt jag ville och hade behov av att få ur mig.

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Bröllopsresan med oväntat stopp innan Öresundsbron

kl. 09:30

Den här veckan har jag ett par möten inbokade som rör mitt bokmanus. Det känns både pirrigt och spännande nu när det snart blir verklighet. Här kommer ytterligare ett smakprov ur boken "Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW".
Förra gången berättade jag om när vi gifte oss hemma och nu kommer inledningen till vår annorlunda bröllopsresa i Björns så efterlängtade BMW.

Ur boken:
Den glimten jag såg i hans ögon när han pratade om bilen, BMW 535 i, 204 hk original 5 växlad, 5 dörrar, färddator, sportstolar i skinn med el-reglage, diamantsvart, var som ett barns på julafton.

Första omgången av cytostatikabehandlingen av cancern gick så pass bra så att Björn vågade sig på en omgång till då han ville vara så frisk som möjligt innan bröllopsresan.
Efter några besök på smärtkliniken hittade man en lösning som Björn blev nöjd med. Han hade oerhört svårt att svälja, nästan helt omöjligt. Morfininjektioner mot smärtan skulle vara ett sämre alternativ för då skulle han snart vara sönderstucken. Nu fick han en morfinpump inopererad i sidan mot ryggen. Pumpen var inte större än en mobiltelefon som han hängde i byxfickan och plastslangen gömde han under skjortan.
Den största fördelen med pumpen var att han inte behövde vänta på att jag eller någon annan skulle ge honom en dos morfin utan pumpen var förprogrammerad. Skulle han utöver det behöva en extrados tryckte han själv på extradosknappen när han kände att smärtan var på gång. För mig kändes det tryggt inför den kommande bröllopsresan.Vi rådgjorde med vårt sjukvårdsteam igen eller mest jag för Björn var redan helt inställd på att vi skulle åka iväg.
Vår kontaktsjuksköterska Mari sa:
”Bara åk och gör det nu”.

Björn hade planerat att vi skulle åka till Tyskland och Bern Kastel Kaus där han varit för flera år sedan och han ville så gärna visa mig runt där nere. Slutmålet var Provence och den vinprovning vi pratat om under flera år men som vi alltid skjutit fram och aldrig hunnit med.

En annorlunda resa med något annorlunda förberedelser som till exempel intyget. Mari hade sett till att det blev skrivit ett läkemedelsintyg för att lagligt kunna ta med mediciner över landsgränserna:

” To whom it may concern, I hereby certify that Björn Ekholm born Juli 5th 1950 suffers from gastric cancer since June 1999. he needs to carry with him following drugs: Durogesic plaster, Betapred tablets, Stesolid tablets och Morfin tablets. If you hace any questions regarding this illness or treatment feel free to call +46-40332070. Sincerely yours CM E".

Jag hade lovat Björn att få våra vigselringar graverade med datum inför resan och jag hade hämtat dom bara dagen innan.
Vi fyllde bilen med kläder, mediciner, näringsdryckerna, som jag tog med i smyg, och den röda kameran.

”Ja då är bilen servad och jag med” skrattade Björn. 
”Nu åker vi”.

Mari och min mamma vinkade av oss och så var vi äntligen på väg.
Björn körde och när jag tittade på honom såg jag att han hade ett stort leende på läpparna.
”Äntligen Inga-Lill” sa han. ”Som jag längtat efter att få vara lite normal ett tag”.
”Jag med” svarade jag.
”Skönt med sätena” sa Björn. Jag hörde det surrande ljudet och såg i ögonvrån att ryggstödet rörde sig fram och tillbaka.
”Ja, bilen är perfekt”.
Vi skulle åka över Öresundsbron och betalstationen närmade sig. Jag sträckte mig fram mot handskfacket hittade brobizzen och fäste den på framrutan och bommen gick upp utan problem när jag hörde Björn som stönade och sa:
”Jag mår illa som fan”.
”Stanna nu då” sa jag så lugnt jag kunde men det gick som en stöt ner mot magen.
”Ja men var”? Han nästan skrek till mig.
Tur i oturen hade vi valt den högra filen den som låg närmast vägkanten och det fanns inget annat att göra än att stanna trots stoppförbudet. Björn slängde snabbt upp bildörren.
”Jag måste spy” sa han.
Jag hörde hur det fullständigt rann ut ur honom men jag tittade bort, öppnade handsfacket och tog fram en toalettrulle, rev av en lång bit och gav till honom:
”Här Björn, känns det bättre"?
”Jag har jätteont i magen också”.
Jag for ut ur bilen och kollade mig snabbt runt omkring. Jo, det fanns en toalett längre bort.
”Där Björn” sa jag och pekade mot en liten bod och han sa inget utan rusade mot boden med handen framför munnen. Min första impuls var att rusa efter men jag satte mig i bilen igen.
Det gjorde ont i magen men jag tänkte att jag måste behålla mitt lugn för vi måste komma iväg på vår resa.
Tankarna snurrade fortare och fortare. Hur ska det här gå. Vi har knappt kommit iväg och han mår redan så kasst. Kanske det bara var idag. Jag tittade bort mot boden och uppmanade all min styrka och satt stilla kvar i bilen. Jag uppmanade mig själv att andas långa djupa andetag.
Efter en evighet kändes det som men kanske fem minuter senare var han tillbaka.
”Ja det var det”sa han.
”Hur mår du?”.
”Jag har lite diarré bara. Men nu mår jag prima igen och nu kör vi”.
Jag sa inget utan bara nickade och så var vi på väg.


Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Cancerprat på golfbaban

kl. 10:20

Cancerprat är på gång på hos många fler än jag kunnat ana. I går på golfbanan träffade jag lördagsgänget, damer 55+, för en 9-hålsrunda. Vi känner varandra på olika sätt. Några umgås utanför golfen och några av oss ses bara på golfbanan. I fikapausen frågade därför en av damerna vad jag arbetade med. När jag berättade om cancerkompisar fick jag genast höra flera berättelser. En som hände nyligen fastnade i mitt huvud var den om frun som skulle ge sin ena njure till sin man.

Han hade varit varit sjuk en längre en tid men nu skulle han få hennes ena njure. I operationssalen sa dom "hej vi ses snart igen" till varandra.
Några timmar senare fick mannen veta att han inte hade fått hennes njure utan han fick i stället beskedet att hans fru var "full av metastaser" alltså cancer.

Hon lever fortfarande efter otaliga operationer och behandlingar men hur länge vet ingen.
Hastigt blev det ombytta roller. Han är nu själv friskförklarad och anhörig till en allvarligt cancersjuk.

Vilka svängningar livet kan få på bara några timmar. Jag var bara tvungen att få berätta.
Det är skönt att ha cancerkompisar som jag kan prata med. Det här är en av dem.
Vill du också få en egen cancerkompis eller stötta någon kan du anmäla ditt intresse dig på cancerkompisar.se 

En av mina cancerkompisar, min dotter Alexandra, och vi som arbetar med att hjälpa andra som behöver en egen cancerkompis

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

En vecka med cancerkompisprat

kl. 13.26

Mina funderingar så här på en söndag.
Här sitter jag sitter vid mitt köksbord, har nyss skrivit några rader i min dagbok, och funderar över veckan som gått och vad som hänt..

Vi på cancerkompisar har parat samman vårt första cancerkompispar, det känns stort, och vi har haft möten kring hur vi ska bygga upp vår hemsida för att kunna hjälpa fler att bli cancerkompisar.
Möten i giraffa kring nya uppdrag.
Planering kring Nätverket Mångkulturella Sveriges arrangemang.

Du som följer min blogg vet att jag har nyligen lagt ut några smakprov ur min kommande bok. Det har gjort att det plötsligt händer nya och oväntade saker och med anledning av det har jag börjat se på mig själv med lite nya ögon. Om du skulle fråga hur allt började skulle jag nog svara att allt började kanske egentligen när jag startade mitt företag giraffa. Jag började välja på ett annat sätt och började säga ja till mig själv, kanske.

I fredags träffades vi i mastermindgruppen för tredje gången och jag gick därifrån, igen, redo för mina nya utmaningar. I vår grupp gäller det att vara öppen och tänka utanför boxen för att kunna både ge och ta emot råd. Jag väljer själv vilka frågeställningar som jag vill ta upp. Min fråga gällde hur jag ska presentera mig för omvärlden kring jag jobbar med. Det känns svårt för mig nu när jag har flera projekt igång och jag upplever att jag "spretar" åt flera håll. Tack igen till coach Rasmus Carlsson och mina kompisar i mastermindgruppen för givande input. (Var kommer begreppet mastermind från? Tips, se en video med Napoleon Hill)

Nu vet ännu fler vad vi på cancerkompisar gör.
I går kväll var jag bjuden på fest med människor jag aldrig träffat och då kommer frågorna om vad jag jobbar med ganska naturligt. Än en gång fick jag berätta om cancerkompisar och min egen historia och träna på cancerprat.

Fest med grekiskt tema. Här ser du oss, grekiska gudinnor hemma hos Helene

Gör en bra söndag alla!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

God morgon på en onsdag!

Onsdag morgon kl 08.00

Nu har jag kommit hem från min träning och känner mig piggare än vanligt.

Nu sitter jag vid frukostbordet hungrig som en varg. Jag brukar bara äta en halv banan innan träningen. I över 10 år har jag varje morgon ätit havregrynsgröt t o m när jag varit på resa utomlands har jag haft mina gryn med mig. Jag är noga med att äta kost som innehåller antioxidanter (läs i länken) och skyddar mig från cancer. Just havregryn suger liksom upp allt "det onda" i alla fall för mig och min mage. På gröten häller jag krossade linfrön och psylliumfrön.

Jag började på Itrim för en månad sedan och har satt som mål att träna måndag, onsdag och fredag morgon. Mitt mål är att vara på gymet kl 07.00 och det har jag inte lyckats med förrän idag.
Så idag ska jag klappa mig själv på axeln.

Vad har du gjort idag som gör att du kan klappa dig själv på axeln?

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

En helg med Sven och Britt-Mari

Sven, min svåger, fyllde 60 år i somras och min födelsedagspresent fick han i helgen här i Malmö. 
Han fick bada med fiskar hos Dr Fisk på S. Förstadsgatan. Sven har svårt att sitta still längre stunder men vi hade utrustat honom med penna och korsord så att jag och hans fru Britt-Mari kunde gå en runda på stan under tiden. 

Ser du glasgiraffen? Visst är den söt. Den fick jag i present.

Det är över 10 år sedan min Björn dog men hans bror Sven och hans fru Britt-Mari vi träffas regelbundet. Under Björns sista veckor i livet bodde dom bägge hemma hos oss i villan på Limhamn. Det var under de veckorna vi blev riktigt tajta. Vi kom varandra in på livet på ett alldeles särskilt sätt. 
Dom bor i dag i Heda, en liten kyrkby nära Ödeshög, och längtar alltid över att komma och hälsa på mig på Malmös Manhattan. Det enda som inte skiljer sig åt när vi ses hos varadra är stavgången. Varje morgon är vi ute. Britt-Mari är noga med att vi måste gå minst 6 000 steg på morgonrundan. Den här lördagen blev det över 14 000 steg inklusive beöket på utsällningen Tutankhamun och Emporia innan vi landade på Bishop Arms över en öl.

Vi är på väg in i utställningen om Tutankhamun. Jag var måttligt intresserad men jag visste att Sven gillar historia så jag la in det i programmet för helgen. Jag ångrar mig inte, det var värt ett besök. 

Vi hade varsin egen guiden, i hörluren alltså

Shopping är ett måste för oss, ja för mig och Britt-Mari då. Sven gick hem i förväg för att blanda drinkar. DM, Dry Martini, hälften gin och hälften Noilly Prat, är vår favoritdrink. 
De helger vi inte ses häller vi ändå upp och skålar med varandra på telefon eller via sms. En tradition vi fortsatt med som kommer från den tiden Björns levde.
Förresten, vi köpte inga ringar. Vi kunde inte bestämma oss.  

Nu känns det tyst och tomt här på 6:e våningen. Jag längtar redan till att jag ska köra upp till Heda så vi kan ses igen. Men tills dess blir det till att skåla på distans.

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer