Från Lappland - ett armband fyllt med kärlek

Armband från KITAJAUR butiken 

Allt började med cancer.

Jag låter Helle själv berätta:

Hopp och kärlek är namnet på mitt nya tenntrådsarmband.
Orsaken för att det blev till är min mans cancersjukdom.
Där finns mycket stöd och hjälp till den cancerdrabbade men nästen inget till vi anhöriga och vi kämpar en tuff kamp för att hjälpa och göra dagarna så bra som möjligt för den cancersjuka.

Att vara den som också bor med en cancersjuk 24 timmar i dygnet och samtidig försökar att ta hand om sitt jobb och övrig familj, är en evig kamp.
Mitt i vårt cancerhelvete hittade jag www.cancerkompisar.se
En opolitisk förening vars anhöriga i ett stängt forum kan få prata med andra anhöriga.

Det var precis det jag behövde, en ting jag har lärt mig under denna resan;
andra kan försöka förstå hur jag mår men ingen vet hur det egentligen är för du själv står där och det är inte lätt.

Jag har inte ekonomi till att göra stora donationer till cancerkompisar oavsett hur gärna jag ville. Men jag kunna göra ett speciellt tenntrådsarmband som symbolisera vår kamp.

Och så blev det, ljus grön står för hoppet vi konstant lever med och utan kärlek emellan går det inte.
Armbandet består av en 3 fläta, 2 med tenntråd och ljus grönt band, vi behöver mycket hopp och 1 med rött band för kärleken.

Allt handsytt på ett ljusgrönt renskinn och en handgjort renhorns knapp och det är jag som gör armbanden.

Vill du ge glädje till en god vän eller till dig själv med detta armband som kostar 350,- då donerar jag 100,- kronor till www.cancerkompisar.se för varje sålt armband.

#Nätverk för storverk

GÖR en bra dag!

Den viktiga länken

Här står både Cancerkompisar, CancerkompisAmbassadörer, några samverkanspartners och delar av styrelsen.
Fotot är från eventet Cancerkompisar Live, augusti 2014, Hotell Elite Ideon i Lund

Våra Ambassadörer är själva anhöriga till cancerdrabbade och är nyckelpersonerna i Cancerkompisar genom att vara länken mellan anhöriga och sjukvården.

De har koll på vad som händer i sin kommun och och förmedlar det till oss som arbetar med Cancerkompisar. Vi är tacksamma över deras engagemang.

Idag fick jag ett meddelande från CancerkompisAmbassadör Åsa Kryger som skickade mig den här intressanta länken med glada nyheter.

Sjukhuskampanj för anhörigstöd i Skåne

GÖR en bra dag!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Årets utmaning

Alexandra och jag, det var här allt började.
FOTO: Andre de Loistad

Förbereder mig för styrelsemötet Cancerkompisar idag.

Ett av årets viktiga möten!

För drygt två år sedan grundades organisationen Cancerkompisar vid köksbordet med idén om att anhöriga, precis som jag själv, skulle få en kompis, en egen cancerkompis.

Sedan dess har det rullat på.
Jag har sprungit med och inte stannat upp förrän egentligen nu.

Idag har vi  tusentals följare i våra sociala kanaler. Gruppen anhörig till cancer, de som går bredvid den sjuke, lever oftast parallella liv och många mår inte så bra.

Jag hoppas och önskar att alla som känner att de behöver en egen cancerkompis ska hitta till Cancerkompisar.se. Sajten är öppen dygnet runt året om. 

Till utmaningen!

För att detta ska vara möjligt behövs finansiering. 

Detta blir temat för dagens styrelsemöte.

Men hur ska vi få omvärlden att förstå hur stor gruppen anhöriga är?
Det är en utmaning och när vi väl kan bocka av det så kommer finansieringen att lösas, det är jag helt säker på!

Tips?
Tankar?
Ideer?

GÖR en bra dag!

Att våga ta plats

Jag läser andra anhörigas kommentarer på Cancerkompisar.se och slås gång på gång av hur många anhöriga som inte tar plats, som inte tänker på sig själv.

Jag känner igen allt från den tiden när min man var sjuk i cancer.

Jag grät i min ensamhet

Jag hade svårt att be om hjälp
Jag vågade inte berätta

Min man ville vara kvar hemma så länge det gick och till slut dog han hemma. Jag blev den som tog hand om allt.
Hus, barn, trädgård, ekonomi, mitt jobb och utöver blev jag även den sambandscentral som alla vände sig till.
ALLA som ville veta hur han mådde. De få som vågade prata med honom själv fick heller inga svar då han var fullt upptagen med att leva sitt liv, med all rätt, den lilla tid han visste att han hade kvar.

Men ingen frågade hur jag mådde. Vem såg mig och vad är det som gör att jag som anhörig inte tar plats?

Beror det på omvärlden? De som inte vet hur det är, som inte har den erfarenheten kan inte heller förstå. Så klart är det så!

Vad gör ni för att orka:

Jag orkar inte mer! Jag tar hand om mina barn, gör allt för min pappa som är svårt sjuk i cancer, gör allt för min mamma och jag är så trött.   

Min heliga kvart:

Jag har 15 minuters resa mellan  mitt jobb och hemmet. Då kommer tårarna. Så skönt att få släppa ut allt, samla ork att möta barnen och vara glada mamman. Vill inte oroa dem mer än nödvändigt. 

Vet inte hur det gått:

Nu vågar jag inte ringa och fråga hur det gick.... Måste samla kraft, ork och mod.

Jag är rädd:
Fler och fler symptom kommer hon att dö? Det snurrar av tankar i mitt huvud. Hur släpper ni fasaden och berättar för era nära hur ni mår? Jag biter ihop men snart bryter jag ihop. Är rädd att berätta allt som jag känner för min sambo. Alla fruktansvärda tankar som rör sig därinne. Vill inte bli besviken på honom, att han inte lyckas trösta mig, att han kommer se på mig annorlunda. Är rädd för andras reaktioner. Vill inte bli något slags offer, att det ska vara synd om mig.
Det här var bara några exempel på vad anhöriga pratar om. Jag känner mig lättad varje gång jag ser att någon gjort ett inlägg för jag vet att det kan lätta något.
Att våga berätta, för någon som förstår, någon som är i samma situation, innebär att jag behöver inte förklara mig. Det innebär också att jag vet att jag är inte ensam. Och bara det kan ge stöd, tröst och hopp.

#vågaprata

Det är nödvändigt som anhörig att ta plats. Att hitta egentid. Hur ska jag annars orka vara det stöd som är så nödvändigt för den sjuke.
Tipsa gärna #anhörigtillcancer om Cancerkompisar.se

GÖR en bra dag!

På väg i Skåne

En max två tittar ut!

På väg i Skåne med kollektivtrafik -99% av resenärerna leker med sina teknikprylar. Kanske för att jag sitter i en så kallad tyst vagn?

Avkopplande?

Påloggad?

Hmm...

GÖR en bra måndagskväll!

Vi saknar dig redan

Desireé på Cancerkompisar kontor på Medeon i Malmö

Tiden går fort när man har det trevligt på jobbet.

I dag säger vi STORT TACK till Desirée Finne.

Praktikperioden på Cancerkompisar är nu slut och vi önskar henne lycka till i sitt nya uppdrag som HR-konsult inom Malmö stad.

 

STORT TACK för allt du gjort för Cancerkompisar.
GÖR en bra dag!

Vad ska jag säga?

Telefonen ringer och jag hör en manlig som röst säger
- har jag kommit till Cancerkompisar?

Innan jag hinner svara ja och fråga vem han själv är fortsätter han
- jag har fått cancer och vet inte vad jag ska säga, hur jag ska kunna berätta det för min dotter?

Jag frågade hur gammal hon är
- hon är 20 år

Jag får veta att de bägge två bor i Lund. Vi resonerar fram och tillbaka om han ska berätta det för henne själv. Om han ska be henne ta kontakt med sin läkare. Om han ska bjuda hem henne eller berätta det på telefon eller inte. Om hur mycket kan ska berätta. Om han ska linda in det något.
Massor av frågor och jag säger att här finns inget rätt eller fel utan att det viktigaste är att våga prata och våga berätta.

-Tack snälla för hjälpen säger han och så är samtalet slut.

Jag stannar upp och funderar över vad som nyss hände. Vi på Cancerkompisar arbetar med anhöriga till cancerdrabbade och inte de som själva är sjuka. Men jag förstår hur svårt det är att vara sjuk och behöva berätta för sina nära och kära.

Jag hoppas att han berättar för sin dotter om att Cancerkompisar.se finns om hon behöver prata med någon annan anhörig som kan förstå hur just hon har det.

GÖR en bra dag!






Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Nyckelpersoner

Bild från RCC Syd hemsida

En del frågar mig om inte mitt arbete med Cancerkompisar är deppigt och jag svarar oftast så här

- visst, ibland fäller jag en tår när jag tar del av andra anhörigas berättelser.
Som hur orolig en mamma är för sin 16-åring som ligger kvar i sängen och inte vill gå till skolan för att pappan nyligen dött
eller
om den 20-åriga nyförlovade kvinnan som nyss fått reda på att hennes fästman har fått cancer
eller
dottern som sitter vid sin mammas sjuksäng gråtandes och håller henne i handen
eller
om sonen som skriver om sin sin ångest inför pappans begravning dagen därpå
eller
om mannen som blivit kvar med  tre småbarn sedan frun dött och som undrar hur han ska klara sig utan henne

Men det som driver mig är att jag ständigt träffar människor som inger hopp. De som brinner för sitt arbete. Till exempel som idag.
På Regionalt Cancercentrum Syd träffade vi Agneta Haggren som själv arbetar som kontaktsjuksköterska samt även som samordnare för dessa.

Vi fick veta att hon är en av initiativtagarna till att i Sverige införa funktionen kontaktsjuksköterska.
Hennes uppgift som samordnare är att inom vården arbeta med att utveckla och utöka den funktionen. Vi som är eller varit i cancerresan vet hur viktig denna funktionen är, kontaktsjuksköterskan är en nyckelperson, för både den cancerdrabbade och den anhöriga.

Genom att arbeta strategiskt kan väntetider kortas och vi vet alla att varje dag räknas!
Vi på Cancerkompisar vill inge både stöd, tröst och hopp!

GÖR en bra dag!

Att dela

Fredag och jag lyssnar som vanligt på Alex och Sigges podcast under min morgonpowerwalk runt Pildammsparken här i Malmö.

Idag hade de klippt samman några snuttar från de gamla podcastavsnitten. Sigge pratade om att han hade minnen som kändes för svåra att behöva bära själv. Därför ville han dela med sig av dem till Alex. Det handlade om när hans farfar låg för döden, blev kissnödig, och när Sigge snabbt tog fram det som var närmast till hands, en kaffekopp. Bilden av händelsen finns också på min näthinna och på din kanske.

I mitt eget huvud dök det upp ett gammalt minne, en händelse som finns på min näthinna, lika tydlig som om det var igår. En händelse som jag ofta pratar om och dessutom gärna delar med mig av till andra. 

Jag är på sjukhuset tillsammans med Björn. 

Han ligger i sjukhussängen och läkaren har precis lämnat rummet. Jag sitter på sängkanten efter att läkaren nyss lämnat ett besked. Björns cancer har kommit tillbaka. Vi får veta att han har bara en kort tid kvar att leva. 

- Lever du över julen har du tur, säger läkaren. 

Det här var i oktober månad. Björn böjer sig fram emot mig, tar mina händer säger: 

- Nu måste vi gifta oss.

Jag hör mig själv säga ja men tänker inombords - nej! Nej, det är ju inte lönt när han ändå ska dö. Men jag säger inget om mina tankar till någon. Det kändes så skamligt och förbjudet, det var ju inte jag som skulle dö.

Men så här efteråt vet jag att mina tankar inte alls var förbjudna, de var bara mänskliga. 

Varför delar jag med mig av den här berättelsen? 

Jo, för det känns gott för mig att få veta att jag är inte ensam om den längre, jag delar den med någon.

När jag ibland får möjligheten att berätta om det för någon som förstår, någon som är eller har varit i min situation då ger det ännu en dimension. Jag uppmanar alla att våga prata. Våga prata även om det som kan kännas svårt. Det är en del av livet och det kommer inget gott utav att tränga undan. 

Jag vet!!!

#vågaprata

Det är precis det här som Cancerkompisarna handlar om. Vi hjälper varandra genom att dela. Vi berättar våra historier för varandra. Våra unika cancerresor men ändå lika. 

Genom att vi gör det ger vi stöd, tröst och hopp till varandra. Vetskapen och kraften i det att jag inte är ensam, den är stor!

Men visst vill vi även dela med oss av glada minnen och händelser. Fast då gör vi det av en helt annan anledning, men det tänker jag inte gå in på här och nu.

GÖR en bra fredag!

En glatt minne - min Björn när vi nyss hade mötts, här var han frisk och glad

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Hoppas på storverk

Nu har flera forskningskontakter tagits för att kunna hitta vägar att lyfta upp gruppen anhörig till cancerdrabbad.
Efter två års daglig kontakt med 1000-tals anhöriga vet vi på Cancerkompisar hur man som anhörig mår. Många känner sig bortglömda av vården. Inte sedda av vänner eller på sin arbetsplats. Att vara den som går bredvid tänker sällan någon på.
Den sjuke får allt stöd med all rätt!
Det enda vi med säkerhet vet är att den "cancerresa" som den sjuke den gör den gör även den anhöriga.
Under flera år lever man under stress och oro. I Katarina Sjövalls studie kommer det fram att jag som anhörig till cancersjuk löper 25 % större risk att själv bli sjuk, i andra sjukdomar, på grund av den stress jag lever under.
Studien i populärversion HÄR

Regeringen satsar miljarder på att förkorta väntetider och effektivisera vården och säger samtidigt att vi anhöriga är en viktig resurs. Men var finns anhörigforskningen?

Vi på Cancerkompisar har sedan 2014 ett samarbete med Regionalt cancercentrum Syd för att kartlägga anhörigas behov men det behövs mer. Förhoppningsvis kommer vi att under året även kunna genomföra en studie tillsammans med onkologen i Lund.

*Katarina Sjövall och Stefan Hansson, Skanues Support AB

Vi uppmanar dig som anhörig att #vågaprata och #vågaberätta hur du känner dig.

* Leg onkologisjuksköterska, dr med vet

FoUU-ledare, Verksamhetsområde Onkologi och Strålfysik

Skånes Universitetssjukhus

Nätverk för storverk

Möte med det nya året - 2015

Möte med Galagruppen för premiären av American Idiot på Malmö Opera. De andra åtta stod i den andra baren tror jag.

Jag på Näringslivsgala i Malmö, februari 2015

2015 och redan februari månad och jag har helt missat att blogga. Jag har tittat tillbaka i mitt iPhoto och har hittat några händelser från början av det här året.

Jag funderar en del på hur jag använder min tid. Som du redan säkert vet brinner jag för möten med andra. Jag älskar att nätverka både genom 121-möten eller i större sammanhang såväl privat som proffesionellt, eller gör jag någon skillnad på det egentligen? Hur som helst säger jag som jag brukar "Nätverk för storverk"!

GÖR en bra dag!

Möte med internetanalytiker, Mats Andersson, för Cancerkompisars räkning

Möte med Mindfullnes - en baskurs ledd av Kerstin Palmer

Möte på Cancerkompisars kontor, Medeon Science Park, med Desiree Finne

2015 - tack för det året

Nyårsdagen 2016

Hej framtiden!
Jag vill säga tack till dig för ett fantastiskt år 2015, tack!

Tack älskling för en underbar nyårsafton med allt som ingick

Tack för ett underbart år min älskling och särskilt tack för kryssningen som jag pratat om i över 10 år och som nu äntligen blev verklig.

Tack alla CancerkompisAmbassadörer som arbetat idogt för att sprida kunskap om gruppen anhöriga och rekryterat CancerkompisAmbassadörer på ytterligare 10 orter över hela landet.

Tack Mats Paulsson för samarbetsavtalet som innebär att Cancerkompisar både fått en långsiktig hållbar ekonomisk lösning samt kan fortsätta föra de anhörigas talan nationellt under 2016. Särkilt angeläget har samarbete varit med Nationellt Cancercentrum kring jämlik cancervård.

Tack Sparbanksstiftelsen Öresund som gör det möjligt att arrangera ett ännu större Cancerkompisar Live-event till 2016 samt ert initiativ att engagera er systerbank i Stockholm under hösten 2016 för att kunna nå ännu fler av de cirka 1,5 miljoner anhöriga som behöver stöd.

Tack Volvo för sponsorbilen vi haft tillgång under året. Det är tack vare er har vi kunnat starta upp välbesökta Cafe-möten på flera platser.

Tack Nka - arbetsgivare som funnits med och stöttat de företag som anlitat mig som föreläsare/coachstöd så att era ledare är bättre rustade att hantera svåra samtal. Särskilt tack till Deloitte och eon som banat väg och blivit ett föredöme när det gäller att arbete förebyggande med personlafrågor.

Tack Kristoffer Triumf på Värvet för allt kompetensstöd kring produktionen av vår podcastserie "anhöriga berättar".

Tack Capio Malmö och Lena Ekelius för samarbete under året, vi ser redan fram emot 2016.

Tack Åsa Kryger, CancerkompisAmbassadör, och Anna Bystedt på Guldkanalen för många givande timmar i etern och vi hoppas på fortsatt "Fråga Cancerkompisar" under 2016.

Tack Katarina Jönsson, Handelskammaren, för att jag fick tala på seminariet om hur en social innovation blir till. Det gav både mig, mitt företag och Cancerkompisar ännu fler kontakter.

Tack Anna Friberg och Mef Nilbert, RCC Syd,  för att vi redan nu hittat former för att fortsätta samarbetet efter projekttidens slut i februari 2016.

Tack Elisabeth Bengtsson, folkhälsochef på Region Skåne för att du gjort det möjligt att Cancerkompisar fick avtal enligt IOP, ideburet offentligt partnerskap, känns stort.

Tack Amelia Adamo för gott mentorskap under året.
Jag minns när vi sågs allra första gången i april 2013 på Malmömötet. Redan då visste jag att vi skulle hitta former för samarbete.

Tack Må Bra för att Cancerkompisar fått vara en av era bloggare under året. Vi vet att vi attraherat nya läsare och säger tack för förtroendet även under 2016.

Tack alla Cancerkompisar - det är du som gjort allt möjligt, du som under året delat med dig av dina egna högst personliga erfarenheter, utan dig skulle vi inte finnas.

Tack alla som stöttar Cancerkompisar probono och tack alla samarbetspartners, utan er hade vi bara kommit halvvägs.

• Gr8 Meetings och Micke Darmell som arrangerar Cancerkompisar Live
• Medeon Life Science som bidrar att vi sitter kvar i forskningsbyn även under 2016
• Stefan Hansson
• Holmbergs Tryckeri 
• Odd Hill som gör det möjligt att Cancerkompisar.se lever och rullar 24/7
• The Big Plan, reklambyrån, som ser till att vi håller kommuniktionen tydlig och konsekvent

Sist men allra mest - tack till mig själv då jag tillåter mig att vara den samhällsentreprenör jag innerst inne är som innebär att jag kan välja att arbeta med det som jag brinner för, att hitta vägar för att hjälpa andra nå framgång genom "nätverk för storverk"!

Tack till dig som arbetat med mig i mitt företag Giraffa. Både du som nätverkat med mig individuellt eller med affärsrådgivning i mina grupper. Jag är stolt över er alla när jag ser vilka resultat ni åstadkommit genom att hjälpa varandra - "nätverk för storverk".

Slutord:
allt detta kommer att ske under 2015 genom att tänka och arbeta med min saying "nätverk för storverk".
Du som känner att du borde vara med på min lista, hör av dig så ordnar jag det bums.

Gott Nytt År!

Kontaktuppgifter:
0725-604064
inga-lill.lellky@cancerkompisar.se och/eller inga-lill.lellky@giraffa.se du väljer





Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

#VÅGAPRATA #VÅGAFRÅGA #VÅGABERÄTTA

Lördag 13 september (datum på inlägget är den 24/8 som ALDRIG blev publicerat)

Jag har inte bloggat på över två månader och känner lite dåligt samvete för det, mest mot mig själv då. Nästan glömt bort det, men jag erkänner att jag saknat både inspiration och motivation.

Jag säger ofta till andra "du ska göra det du brinner för" och jag har verkligen brunnit för att blogga. Jag vaknade varje morgon med bloggtankar och massor av idéer och synpunkter. Jag har blottat mig och berättat om mina förbjudna tankar och delat med mig av både glädje och oro. Men någonstans mitt i allt bloggande hände något och jag kände att jag behövde ta ett kliv tillbaka och reflektera över allt.

Nu när det gått en tid konstaterar jag att jag brinner inte längre för att blogga!
Varför?
Jo, ja det kan väl bero på flera saker och jag tror att en av dem är att jag har uppnått det jag ville!

Bloggen började som en "plats" för mig att skriva på min bok, boken som fick arbetsnamnet "Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW", som skulle handla om de sista 10 månaderna med Björn innan han dog av cancer. Det här var 2009. Det blev ingen bok. Det blev något helt annat. Det blev en förmedlingstjänst på nätet = Cancerkompisar.se. Här får man som anhörig till cancerdrabbad stöd, tröst och hopp av andra dygnet runt.
Boken, ja vem vet vad framtiden för med sig.

När jag senast var inne på bloggen var söndagen den 24 augusti och skrev ett inlägg men jag tryckte aldrig på publicera-knappen. Det var en kort stund innan jag skulle till premiären av Cancerkompisar Live, här kommer några bilder från dagen då vi för allra första gången träffade all Cancerkompisarna, och jag kände mig både förväntansfull och lite nervös.

Tack Åsa Kryger på Elite Hotell, Ideon Lund som gjorde allt möjligt!!!

Cancerkompisambassadörerna från Västerbotten i norr till Sjöbo i söder. Några saknas på bilden
FOTO: jacob härnqvist foto

71 anmälda till Cancerkompisar Live och här ser du några av dem på väg hemåt
FOTO: jacob härnqvist foto

Mitt blogginlägg den dagen, det som aldrig publicerades:

Idag är det den 24 augusti - 2 år sedan vi tryckte på knappen och Cancerkompisar föddes. Det är också årsdagen när min Björn dog av cancer och strax är jag på väg till eventet Cancerkompisar Live. Ett efterlängtat möte där Cancerkompisar ska mötas för allra första gången. 

Vägen har varit både kort och lång. Många skratt och några tårar har fällts längs vägen. 
Många, många har varit involverade och bidragit till att vi står där vi är idag och Cancerkompisar är inte längre jag och mina barn utan en organisation som står på egna ben med tydlig vision och mission, läs mer om det på Cancerkompisar.se . 

I somras bildade vi en extern styrelse som ska arbeta för att hitta en långsiktig finansiering till organisationen. Vi finns idag med i flera sammanhang där vi har möjlighet att påverka anhörigas situation och vara den "rösten".

Jag vet inte HUR jag ska kunna uttrycka mig och säga tack till alla som varit med och bidragit. Mitt första tack går till mina barn, Alexandra och Alexander som tillsammans med mig skapat den här sociala innovationen. De har funnits med på resan på lite olika sätt med olika insatser.
Till er andra säger jag helt enkelt STORT TACK!

Min Björn är begravd uppåt landet så vid olika högtider nöjer jag mig med att tända ett ljus här hemma

De senaste två åren har varit minst sagt omvälvande. När jag tittar tillbaka - så mycket som har hänt och det är helt omöjligt att ta in och här kommer bara några få exempel...

Alexandra och jag den 24 augusti 2012 när vi tryckte på live-knappen och Cancerkompisar.se fick en sida på Facebook

Cancerkompisars advisory board som stöttat oss grundare (Inga-Lill, Alexandra och Alexander) och gett oss råd under resan med Cancerkompisar

Filmisnpelning inför crowdfunding

Jag, Marie och min allra första Cancerkompis Gertrud 

Mitt första möte med Mef Nilbert, på RCC Syd, som vi idag driver ett projekt tillsammans med, vi ska kartlägga anhörigas behov - "Morgondagens anhörigstöd med fokus på barn och unga"

Jag, på en av många radiointervjuer under året, här i Malmö 

Alexandra, jag och Åsa Kryger, manager Elite Hotell Ideon Lund, planerar för premiären av Cancerkompisar Live, idag!!!

Om oss, Cancerkompisar, i SDS i en artikel av Maria Werner, "In på Livet" 

Fikamöte där jag tillsammans med Livslust Ystad planerar för den allra första föreläsningen om hur allt började
tack Carina Månsson för initiativet

Rebecca Zink, en av våra första Cancerkompisar och idag Cancerkompisambassadör, tillsammans med Alexandra här i Malmö

Jag och en till av mina Cancerkompisar Pia från Alingsås, idag Cancerkompisambassadör, sorry suddig bild Pia

Pirjo från SAH (sjukhusansluten hemsjukvård)  som vårdade Björn hemma under tiden han var sjuk och jag själv

Ett av de bidrag vi fått på vägen ... jag och Alexandra firar vårt stipendium från Skandia ideer för livet på
Scandic Triangeln i Malmö
  

I Stockholm och träffar Helen Benno på Min Stora Dag

Jag och Sanna Wärn på Cancerfonden i Stockholm

Wivan Kristina Sandberg, radion i Kristianstad, för alla timmar i studion som gett mig radiovana


Tack för mig för den här gången!
Vi möts kanske här igen annars hoppas jag att vi ses framöver någonstans i Sverige när jag är ute och föreläser om Cancerkompisar och för de anhörigas talan

Jag föreläser för Marknadsföreningen i Helsingborg tillsammans med Mef Nilbert på RRC Syd
Här kan du se föreläsningen, jag kommer in efter ca 27.40 min HÄR

GÖR en bra dag!

Carpe Diem!