Jag är på 2-dagarsfödelsedagsfest

I morse körde jag 37 mil på raken för att fira min käre svåger Sven som "nollar". Underbart väder och massor av nya intressanta människor.

På bilden: jag, Sven och fru Britt-Mari

Carpe diem!

PAPPA JAN ÄR MIN BÄSTA VÄN

Jan är min första man och pappa till våra barn. Vi hade varit gifta i 13 år innan vi skilde oss 1991 och sedan dess kallar jag honom pappa Jan för enkelhetens skull.

De första åren efter skilsmässan var väl inte allt helt smärtfritt mellan oss men med tiden så...
Att han är min bästa vän och den som ser till mig och barnens bästa fick jag
100 % bekräftat en tidig morgon i oktober år 2000.

Björn som jag då bodde tillsammans med låg inlagd på sjukhus när jag fick ett telefonsamtal. Det var Björn som ville att jag skulle komma in till sjukhuset men att jag inte skulle köra själv.
Jag minns exakt vad han sa:
"Inga-Lill det är kört" och sen minns jag bara att jag satt med telefonluren i handen och bara stirrade.

Utan att tänka slog jag numret till Jan och jag minns att jag sa inte mycket men han förstod.
"Jag är där om fem minuter" sa han.

Pappa Jan har alltid funnits till för mig och och våra barn och det är jag så evigt tacksam för.
Vi träffas ofta, senast igår, och även tillsammans med hans Anita.
Jag tänker ibland på andra föräldrar som måste vara både mamma och pappa för sina barn och inser att trots "våra bekymmer" så är vi två.

På bilden: en tidig morgon på min morgonpromenad i Pildammsparken inne i Rosenträdgården

Ps.
Om du undrar om vad som hände sen med Björn så kommer det...snart.


Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

SMÅ BARN SMÅ BEKYMMER OCH STORA BARN...

Jag är arg, besviken och ledsen. Ja, jag vet jag kan inte "ge" och förvänta mig att få tillbaka utan jag måste ge förbehållslöst men det finns väl gränser!

Vad är det med att vara förälder som gör att jag "framkallar" mitt dåliga samvete kring än det ena än det andra och på så sätt tappar min handlingskraft.

HJÄLP!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tur jag har min giraffa som hjälper mig att "sticka upp huvudet" och se "över"...

På bilden: på min balkong på 6:e våningen med utsikt över "Malmös Manhattan"

Som sagt små barn små bekymmer och stora barn stora bekymmer men nya tider är på väg...

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

ÄNTLIGEN EN LÖRDAG PÅ STAN

       

En solig lördag på stan med dottern Alexandra - Malmö bästa "shoppingteam" de é vi dé

på bilden: jag på Gustaf Adolfs Torg i Malmö

Nyfikna jag ska alltid stanna och titta på allt som händer!
Det är någon som trollar med kort och tur att Alexandra alltid
är så tålmodig som tar både foto och väntar på mig.

TACK!

Carpe diem!

Qualitytime med min "princessa"!!!

Moonlit Lounge, stans godaste mat, här ( klockan 20.30) hamnade vi utmattade efter en heldag på stan.

• lunch på Grafitti
• shopping på Baltzargatan och Södergatan
• shopping på Åhlens
• fika på Espresso House - Storgatan
• rastning av 1 st hund
  
• Bio på Filmstaden "Killer" en actionkomedi
• Bruschetta, öl, och vin på Moonlit
• Prat, prat, prat och prat
• Hämtning av 1 st hund
  

Vilken underdag mamma-dotterdag! Det ger mersmak!

Carpe diem!

Sylvester har invaderat

Sylvesters (klicka på länken så kommer du till hans blog) alla leksaker hemma på mitt vardagsrumsgolv. Han vill leka med alla samtidigt men just nu ligger han på min soffa och slappar - helt utmattad efter morgonrundan.

Som hundmormor får man "stå ut" - ja, men det är ju bara kul för han är alltid så glad så jag får massor av "kärlek" tillbaka.

Carpe diem!

Sylvester är mer än han verkar vara...

...ur boken "Munken som sålde sin Ferrari av Robin Sharma

Sylvester, denna lilla söta dvärgpinscher som just nu vilar i min soffa efter flera timmar på timmar hundstranden, "han är mer än vad han verkar vara, all världens styrka och kraft finns inom honom", också.

Oj, vilket energiknippe.

Det tar aldrig slut. Matte Alexandra har åkt med Calle på viloläger - till IKEA.

Jag tränar fortfarande varje dag på att högt säga "jag är mer än jag verkar vara och all världens kraft och styrka vilar inom mig" , 30 gånger per dag i 30 dagar - carpe diem!

"a bulbmoment"

Att
förstå!

"A bulbmoment", som Oprah alltid säger, knockade mig totalt! Efter många års, ja riktig irritation - äntligen så begrep jag.

TACK, TACK, TACK Alexandra, Du min älskade kloka och analyserande dotter.

Jag är så stolt över mina bägge barn som vågar bryta mönster, gå utanför ramarna och dessutom stå för det! Fortsätt med det.

Herregud jag är ingen "medelsvensson" och vill inte att va med dem för den delen heller och "thank Good" att mina barn vågar vara dem de är... det finns hopp för framtiden!

80-talisterna är dessutom riktigt duktiga på att leva carpe diem - några i alla fall.

Att klippa navelsträngen

på Alexandras 30-årsdag 12 febr 2010

Att
vara mamma och se sina barn bli vuxna.

Inte enkelt. Vi som har -80 talister som barn har "curlat" länge nog. Nu har jag bildbevis - på att de är vuxna.

Jag kan klippa navelsträngen och släppa taget och veta att de hör av sig när dem behöver mig. Jag känner mig så stolt!!

Så, carpe diem säger jag, igen!

29 år och några månader...

Att
nolla!

Ja, ännu några timmar till är hon "29 år och några månader" och hur "ung" är då jag ;-) ?

Carpe Diem - det är det enda som gäller!

från kokbok till laptop

en kväll i januari 2010 hemma hos Alexandra, ja Alexander var med också, middan var en fördelsedagspresent från dem båda.



Att
laga mat efter recept.

När jag flyttade senast noterade jag att jag hade samlat på mig en mängd, ja ungefär 1 meter, kokböcker över åren och jag minns att jag övervägde om jag skulle våga slänga några.

I veckan var jag hemma på middag hos Alexandra och fick pröva på en underbart god fiskrätt med koriander som jag inte kan stava till, cerv..... något, med sötpotatis till.

2010-02-01 Nu vet jag vad den heter, ceviche från Peru.

Till saken.
På köksbordet står hennes laptop öppen med receptet på första sidan.

Ja, vad ska jag säga. Det kommer att bli 1 meter mer plats i mitt lilla kök. Laptopen tar ju inte så stor plats.

Carpe Diem!

Jag saknar julstressen?

julen 2008 när jag också "rymde"
ATT

känna julstress.

Jag vill också "känna" det för jag saknar det! Eller inte?

Att vara ensamboende och ingen partner att planera (både jul och annat) tillsammans med gör att allt blir så annorlunda. Varför blir det så?

Mina parvänner klagar, klagar och klagar över hur stökigt det blir med "gamla" föräldrar som ska hämtas och lämnas under julen.

Barn och deras pojkvänner/flickvänner som ska bo över.

Synpunkter och diskussioner att den kan man inte umgås med och så vidare. Det byggs till och byggs om i villan och allt ska vara klart till jul.

Ingen har tid att träffas under december över en enkel fika, glögg eller annat för det är så mycket som ska fixas. Målet - allt fokus blir mot julafton - 1/365 dagar.

Så fel! December och advent som är eller borde vara en gemenskapens tid och ingen har tid att umgås. Jag känner mig "utanför" och saknar att få vara en del av gemenskapen - vad krävs för att få vara med?

Så numera "rymmer" jag julen.

Carpe diem!

Konsten @ ta 1 steg tillbaka

vinnarna från Guldnatten - 5 nov 2009 - de står i frontlinjen, som förebilder längst fram!

ATT
kunna släppa taget. Det blev gårdagens "AfterWork-ämne".

Vi var några som stod i baren och började prata om att vi 50-talister är nog den 1:a generationen kvinnor som började göra karriär och ge oss ut i yrkeslivet och se det som en självklarhet.
Vi fick det inte helt gratis.
Vi är duktiga och kompetenta och har jobbat hårt för det.

Det är troligen en av förklaringarna till att vi har svårt att släppa fram våra egna barn. Vi har blivit lite av "curlingmammor".

Mina barn är både duktiga, kompetenta och vuxna.
Men någonstans tar jag över emellanåt.
Jag ska inte stå i frontlinjen utan jag ska ta ett steg tillbaka och låta ungdomarna ta över platsen längst fram.

Jag behövs bättre lite längre bak - med min långa erfarenhet - de hämtar mig när dom behöver mig!

Carpe Diem!

Livet är ett "puzzel"

Sylvester - han gör bara en sak i taget och gör det koncentrerat, sommaren 2009

Att
hinna med allt! Livet är ett "puzzel" - undrar hur detta känns?

Jag har än en gång fått höra att jag borde meditera, hmm... för att träna på just detta.

Carpe Diem!

Oroa mig

någonstans i världen 2009

Att
vara förälder, mamma eller pappa - säkert ingen skillnad - man, jag oroar mig för allt - hela tiden.

När barnen var nyfödda skulle man oroa sig för om de gick upp i vikt.
När de började dagis - var det för tidigt - skulle de få kompisar
När de började skolan - skulle de gilla fröken - kunde dem lära sig något - helst först av alla
När de fick sina första betyg
När de blev tonåringar - skulle de lyssna på mig/oss
När de skulle välja till gymnasiet - valde de rätt
När de fick sin första pojk-flickvän - vad tänkte jag då på
När de flyttade hemifrån - HJÄLP - vem skulle jag nu oroa mig för
MEN LUGN
det bara fortsätter .......

Jag är viktig i deras liv fortfarande - jag får telefonsamtal när de har ont någonstans eller något annat har hänt - eller när KYLSKÅPET är tomt.

KÄNNS bra - jag är fortfarande behövd!

Carpe Diem!

Att leva......

mina älskade barn sommaren 2008 i Ödeshög



Att
leva är att få vara nära sina barn och ta del av deras vardagsliv i både med och -motvind, jag är lyckligt lottad!

TACK!

6 633 hundsteg eller?

på Ribban idag 2009-09-25



Att
använda stegräknare. Det har jag gjort av och till genom åren och nu kom den fram igen då jag ska vara med i en stegräknartävling fr o m måndag; http://motiomera.se/

Jag och Sylvester har nu varit på promenad ända ner till Ribban. Han ligger helt utslagen på min soffa han följer inte ens med mig när jag går ut i köket för att fylla på mitt glas, med vatten alltså.

Kanske är hans steg slut för idag, kanske mina 6 633 blir dubbelt så många för Sylvester han har ju 4 ben?

Eller hälften så få?

Carpe Diem!

Väntan!

Alexandra och Sylvester, djursjukhuset 7 september 2009

Att
vänta på någon man bryr sig om - det är tufft.

Här sitter Alexandra på djursjukhuset och väntar på att Sylvester ska få komma hem.

Vilken story - ja den finns att läsa om här: http://hundensylvester.blogspot.com/2009/09/en-tand-los.html

Jag var chaufför och en otålig sådan - jag gillar inte sjukhus, inte ens djursjukhus, det luktar liksom "problem". För mig är det inte tiden, att vänta, utan maktlösheten, jag kan inte påverka vad som ska hända, jag har absolut inget att säga till om. Sen när jag åker därifrån så är ALLT det glömt. Tur att det är så. Är det enklare för djur? Sylvester var bara så glad över att få se sin matte igen.

Carpe Diem!

Balsam för själen på Dunkerska

idag på Dunkerska i Helsingborg - syskonmöte
Att
träffas sina syskon - det är som balsam för själen.

Den årliga traditionen hölls även i år i Skånes Metropol - Helsingborg. Vi äter gott tillsammans, skrattar och pratar i massor så för att få lite balans så träffades vi denna gången i kulturens högborg, Dunkerska.

Så i morgon åker vår ömma broder tillbaka till sitt hem i Espana men ett år går ju så fort. Nästa träff blir kan bli hemma hos honom.

Carpe Diem!

Fått ett förtroende

"Mingel" i havet..... OCH........ På väg till hundstranden

Att
få lova att ta hand andras "älskling" är det inte alla som får lov att göra.

Idag har jag hämtat Sylvester hemma hos Alexandra, som är ute på uppdrag, och vi körde ner till hundstranden på Ribban. Här fanns det massor av hundar, olika raser och storlekar. Det var riktigt intressant att se hur det går till när hundar "minglar". Vissa bara finner sig i det mesta, de nosar på varandra överallt!!! Antagligen är de lite äldre och garvade hundarna vad jag kan förstå. Men Sylvester, nej han är inte lättflörtad precis. Alla hundägare vill klappa honom för han är ju söt - men han nonchalerade alla, han är kräsen minsann.

Vi vuxna minglar också, vi berättar för varandra om våra hundar, ingen detalj är för oviktig att nämna. Ja en helt ny upplevelse för mig.

Nu sover han - helt utslagen - i min soffa!

Carpe Diem!