Att inte fastna

Jag fick ett litet paket.
I paketet låg denna söta lillantandborste och ett kort.

Fler och fler känner till att jag samlar på giraffer. Giraffen är en symbol som ger mig min dagliga dos av påminnelse. En påminnelse som stöd för att inte fastna!

Jag tänker så här.
Varje dag är full av möjligheter. Möjligheter att uppnå precis det jag själv vill med min dag. Det kan handla om att jag vill kunna känna mig lugn och avspänd under hela dagen trots fyra inbokade möten.
Det kan handla om att ringa det där samtalet som jag ännu inte vågat då jag fastnat i tanken om att eventuellt få ett nej. Jag kan trots allt bara leva och ta en dag i taget.

Så tillbaka då till vad giraffen kan hjälpa mig med. Jo, giraffens långa hals är för mig en påminnelse om att inte bara titta där jag står utan att våga sticka upp huvudet och sträcka på halsen och försöka se lite längre. Ta några djupa andetag, känna in stunden och göra mig själv en bra dag.

Tack gulliga Pia!

GÖR en bra dag!

En (s)äng av blommor

Kl. 16.20

Vänskap!

Malmö Konsthalls söndagsluncher är helt magiska! Magiskt är också vänskap. Att kunna sitta och prata flera timmar om allt och inget är guld värt!

GÖR en bra söndagskväll!

Winnie bjöd på en smarrig chokladkaka

På promenad i Pildammsparken, Winnie tyckte det såg ut som säng och sa "lägg dig ner så tar jag ett kort på dig" och det gjorde jag.

Tack Winnie för en härlig eftermiddag.

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Söndagar - veckans dessert

Kl. 9.09

Efter en lång middag med kära vänner och massor av inspirerande prat kommer finalen och det jag längtat efter halva kvällen, desserten.

Söndag äntligen!
Sista dagen på veckan och min bästa dag.

Det är tyst i huset.
Det är tyst utomhus.
Jag känner förväntningarna och pirret av att få njuta av att jag inte riktigt vet vad dagen ska bjuda på.

Kanske kommer jag att vilja ligga kvar i sängen och läsa eller?
Jag får se vad som blir dagens "dessert" och tack tjejer för en härlig kväll.

GÖR en bra söndag!

Gertruds nyårsdessert gick i repris igår kväll.
Magisk lakritspannacotta med lakrtisbitar, silversött och hallon.
Lyxigt mumsigt!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

När sågs vi senast?

Kl. 7.59

"När sågs vi senast"?

Någon som jag inte träffat på ett tag säger jag ibland så.
I förra veckan ställde jag just den frågan till Sten och fick ett svar som jag vill dela med mig av.

Min egen sammanfattning:
Det är inget som jag lägger på minnet för de personer som jag är riktigt nära i betydelsen gillar och att vi "klickar" minns jag inte när vi sågs senast för vi är liksom med varandra hela tiden. Även om det kan ha gått en längre tid sedan vi sågs eller hördes av. Så det har ingen betydelse för vi tar bara vid där vi var senast.
Hoppas jag fick till en vettig förklaring, vad säger du Sten?

GÖR en bra måndag!

Susanne får symbolisera det. Vi hade inte setts på över 1 år och sen bara stod vi utanför Johanneskyrkan här i Malmö och pratade och pratade och sen kramades vi hejdå

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Personer som ger energi är nödvändiga

Tänk att en sådan här liten person kan konsten att sprida både energi och glädje runt omkring sig. Lilla söta Cindra ger mig energi. I veckan var hon på besök för första gången hemma hos mig och jag kunde äntligen ta fram min hattask där jag sparat halsband, sjalar, skärp, glasögon och annat smått som hon genast dök ner i. Hon kan konsten att leva "Carpe diem"!

På bilden: Cindra hemma hos mig på 6:e våningen

På bilden: min hattask med allt möjligt i 

På bilden: Cindras mamma PaulinE

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

38, 48 och 58

På bilden: jag och PaulinE på Steakhouse, Lilla Torg i Malmö

Det är vi som är 3G. Vi är egentligen 3D, tre decennier, men vi säger tre generationer för att vi vill. Vi är tre vänner som möttes när vi alla tre var singlar. Vår vänskap började på Times i Malmö (som inte finns längre) på uteserveringen samma sommar som jag just sagt upp mig från mitt jobb på Citytunnelprojektet, det var 2005. Vi hade jobbat tillsammans några år men aldrig umgåtts. I samma veva var TV-serien "Sex in the City" populär och vi och pratade om den och hur viktigt det var att kunna "dela allt" som vänner. Att kunna prata öppet om allt. Och då menade vi allt! Vi "blottade oss" för varandra och tröstade varandra när vi hade blivit "dumpade", haft kasst sex eller inget sex alls. Vi pratade om våra kroppar och stajlade varandra.

Idag lever vi helt olika liv men den där "öppenheten" finns kvar. Jag var väl inte på bästa humöret igår när vi sågs, jag var lite "bitchig", och genast fick jag höra det, öppet och ärligt och inte bara en gång utan flera och det värmde. Äkta feedback! Och det bästa av allt är att vi dömer inte varandra. Jag vågar och kan vara den jag är till 100 % utan att känna mig mindre värd för det.

Tack kära 3G-tjejer för igår, det var en helt magisk kväll som alltid.

På Bilden: PaulinE och Winnie mina kära 3G

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

DU VET JU HUR DET ÄR ... NÄH - SVARADE JAG

Nu måste jag få berätta om det som tyngt mig länge och det handlar om mina gamla "parvänner".
Jag har vänner som jag umgåtts med i över 30 år, vi träffades när vi gick med barnen i våra magar.
Vi har träffats vid födelsedagar, firat midsommar och nyår tillsammans under alla år.

Sen skilde jag mig och allt blev annorlunda och när det var dags att ses fick jag höra "ja det vore ju kul om du tog med någon".
Men... jag hade ju ingen just då... men jag tackade ja och vi fortsatte att umgås.

Efter 5 år som ensamma mamman träffade jag en ny man och det blev annorlunda igen för nu träffades vi utan barnen som ju var stora och firade med sina egna vänner.

Sen dog Björn, min nye man, (efter sex år tillsammans) och vi fortsatte att träffas men bara midsommar och nyår men allt var annorlunda för mig - igen.
Varje gång inbjudan kom fick jag höra "ja det vore ju kul om du tog med någon". Vi träffades inte särskilt ofta däremellan så ingen visste hur jag hade det som änka och jag blev aldrig medbjuden till något fest eller så.
Kändes inte riktigt som om jag var välkommen som "ensam" men jag tackade ja i alla fall.

Till sist fick jag nog! Jag orkade inte mer.
Så blev det så att vi träffades inte vare sig nyår 2011/2012 eller midsommar i år.
Dom fick helt inte tag på mig. Jag har ingen hemtelefon längre, bara mobiltelefon.
Jag fick på omvägar veta att jag var "wanted". Så hur viktig var jag?

Nu kommer jag äntligen till saken...

Nu skulle vi i alla fall som kompensation boka in en golfdag.

Men det blev svårt att hitta datum och jag fick höra "ja du vet ju hur det är...vi ska dit och sen dit".

NÄH sa jag!

Jag vet inte alls hur det är, längre. Det är långt mellan gångerna vi ses.

Jag lever singellivet på Malmös Manhattan och bokar inte in mig längre än...

Jag svarade att "näh, det vet jag inte. Det blev tyst i andra sidan av luren.
Fy, nu känner jag mig dum.
Men näh...

Förlåt -men nu har jag varit förbannad länge nog och det måste ut!
Varför ska jag som singel förstå alla andra? Men ingen ska förstå mig - nu har jag fått nog!

För det första - jag vill bara bli accepterad "själv" utan att behöva ta någon med mig på "tillställningar".
Jag vill bli omtyckt för den jag är.
Begär jag för mycket?

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

MIN OMTÄNKSAMMA KOMPIS WINNIE

           
                          Jag och Winnie på väg till "Litteratur" - möten med författare på cykel

                                   på bilden: på Södervärn - jag på väg på cykel 


Min kompis Winnie hon har "koll" på det mesta som händer i Malmös kulturliv och hon kommer ofta med förslag på aktiviteter.
Men inte nog med det...
hon bokar biljetterna
hon fixar mötesplatser
hon skickar sms och påminner om var och hur dags vi ska ses.

I går var det Malmö stad, Sommarscen, som arrangerade en guidad tur på cykel runt om i fyra av Malmös stadsdelar.
Vid varje "stopp" stod det en författare och väntade på oss. Det var allt från jojk till dikter. Jag tror vi var runt 100 personer.

Tack Winnie för en annorlunda upplevelse.
Jag blev grymt inspirerad av författarna, var och en unik på sitt sätt.

Vill du veta med så sök på "Sommarscen".


Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer