Kl. 19.30
Jag har deltagit i #blogg100 som startade den 1 mars i år som inneburit att jag har lagt upp ett blogginlägg, minst, om dagen under 100 dagar.
Min bloggande började under 2009 som en plats för mig att kunna lägga upp kapitel ur min kommande bok "Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW".
Boken skulle handla om min och min mans cancerresa från den dagen han fick sin cancerdom till dess att han dog hemma i vårt vardagsrum 10 månader senare. Under han sjukdomstid brottades jag med både ångest, hemska tankar och jag såg ju hur han sakta blev sämre och sämre. Vi pratade öppet om döden och Björn planerade för allt han ville hinna med innan det var för sent för honom. Vi blev tvungna att lära osst leva en dag i taget och det var då jag började säga och tänka "carpe diem". Det blev ett begrepp som jag använder än idag som en ständig påminnelse. Vi hade ont om tid men samtidigt kändes allt som en evighet och jag minns att jag ibland önskade att han kunde lika göra dö tidigare.
Mina nära runtomkring försökte stötta mig så gott de kunde men jag kände mig ändå fruktansvärt ensam i min situation. Jag kände att jag hade ingen som förstod just har jag kände. Tankar som kändes förbjudna men det hjälpte att skriva. Jag sämre jag mådde ju mer skrev jag av mig och det blev till sist några dagböcker.
Sen träffade jag Gertrud.
Hon var i samma situation som jag var och vi kunde prata med varandra även om det mest förbjudna och hon blev min "cancerkompis" och tillsammans kände vi oss inte lika ensamma längre, vi förstod varandra och kunde dela upplevelserna.
Livet som änka var tufft i början med mängder av saker jag var tvungen att ta hand om själv men sakta började jag ta mig tillbaka till livet.
Efter några år plockade jag fram mina dagböcker och mindes uppmaningen jag fått flera år tidigare om att skriva ned mina upplevelser kring de sista 10 månaderna i Björns liv. Jag började med att skriva av mina dagböcker, ordagrant, men det gick inte något vidare. Inspirationen ville inte infinna sig riktigt och det var då som Alexandra, min dotter, föreslog att jag skulle skriva om mina erfarenheter i bloggform och det här var år 2009.
Sagt och gjort.
Hon skapade den här bloggen med namnet Giraffa-jag sticker upp huvudet. Namnet "Giraffa" valdes för att jag samlat på giraffer under flera år och "jag sticker upp huvudet" skulle symbolisera att sträcka på giraffhalsen med syftet att våga blotta mig.
Syftet med bloggen var att jag skulle våga lyfta upp det förbjudna kring cancer och död och uppmana andra att också våga. Så fortgick det under ett par år och ämnena jag skrev om breddades från att inte bara handla om cancer utan även om mig själv. Jag började skriva om händelser ur mitt vardagsliv så väl privat som arbetsrelaterat med mer eller mindre passion och sen tog den inspirationen slut.
För drygt två år sedan erbjöd sig Alexandra att hjälpa mig igen. Hon tyckte vi skulle göra ett nytt försök med boken, jag var något motsträvig, och det var då idéen till nätverket Cancerkompisar föddes.
Hon
Nu när jag sitter här i soffan på söndagskvällen och skriver det här upptäcker jag att jag är tillbaka till det.
Tillbaka till det att jag vill fortsätta "att uppmana och våga prata".
På bloggen har jag beskrivit jag mig så här:
och jag kommer att fortsätta ...
Jag vill vara de anhörigas röst. Anhöriga till cancerdrabbad i Sverige lever idag under stress och man känner sig ofta ensam. Vi lever parallellt nära den sjuke under de 3-5 år det tar innan hen blir
friskförklarad.
Forskning visar att som anhörig löper du 25 % större risk att själv bli sjuk i andra sjukdomar på grund av den stress du lever under. Jag vet att en cancerkompis kan hjälpa.
Årligen får 55 000 personer i Sverige ett cancerbesked och om 15 år 110 000!
Hur många anhöriga kommer att orka? Hur ska jag klara både mitt arbete och vara ett stöd till min familj?
Här saknas kunskap!
Jag kommer "att sticka upp huvudet" debattera och sprida kunskap både här och på twitter
Men ...
Jag gör slut!
Delvis!
Jag kommer att göra tvärtemot #blogg100. Jag kommer inte att blogga varje dag längre utan i stället kommer jag att skriva en veckokrönika. Här på samma blogg och med samma syfte.
Jag tänker fortfarande på Björn då och, han sitter väl i himlen och undrar vad jag håller på med, men nu drar jag vidare på flera plan.
GÖR en bra dag!
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Min bloggande började under 2009 som en plats för mig att kunna lägga upp kapitel ur min kommande bok "Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW".
Boken skulle handla om min och min mans cancerresa från den dagen han fick sin cancerdom till dess att han dog hemma i vårt vardagsrum 10 månader senare. Under han sjukdomstid brottades jag med både ångest, hemska tankar och jag såg ju hur han sakta blev sämre och sämre. Vi pratade öppet om döden och Björn planerade för allt han ville hinna med innan det var för sent för honom. Vi blev tvungna att lära osst leva en dag i taget och det var då jag började säga och tänka "carpe diem". Det blev ett begrepp som jag använder än idag som en ständig påminnelse. Vi hade ont om tid men samtidigt kändes allt som en evighet och jag minns att jag ibland önskade att han kunde lika göra dö tidigare.
Mina nära runtomkring försökte stötta mig så gott de kunde men jag kände mig ändå fruktansvärt ensam i min situation. Jag kände att jag hade ingen som förstod just har jag kände. Tankar som kändes förbjudna men det hjälpte att skriva. Jag sämre jag mådde ju mer skrev jag av mig och det blev till sist några dagböcker.
Sen träffade jag Gertrud.
Hon var i samma situation som jag var och vi kunde prata med varandra även om det mest förbjudna och hon blev min "cancerkompis" och tillsammans kände vi oss inte lika ensamma längre, vi förstod varandra och kunde dela upplevelserna.
Livet som änka var tufft i början med mängder av saker jag var tvungen att ta hand om själv men sakta började jag ta mig tillbaka till livet.
Efter några år plockade jag fram mina dagböcker och mindes uppmaningen jag fått flera år tidigare om att skriva ned mina upplevelser kring de sista 10 månaderna i Björns liv. Jag började med att skriva av mina dagböcker, ordagrant, men det gick inte något vidare. Inspirationen ville inte infinna sig riktigt och det var då som Alexandra, min dotter, föreslog att jag skulle skriva om mina erfarenheter i bloggform och det här var år 2009.
Sagt och gjort.
Hon skapade den här bloggen med namnet Giraffa-jag sticker upp huvudet. Namnet "Giraffa" valdes för att jag samlat på giraffer under flera år och "jag sticker upp huvudet" skulle symbolisera att sträcka på giraffhalsen med syftet att våga blotta mig.
Syftet med bloggen var att jag skulle våga lyfta upp det förbjudna kring cancer och död och uppmana andra att också våga. Så fortgick det under ett par år och ämnena jag skrev om breddades från att inte bara handla om cancer utan även om mig själv. Jag började skriva om händelser ur mitt vardagsliv så väl privat som arbetsrelaterat med mer eller mindre passion och sen tog den inspirationen slut.
För drygt två år sedan erbjöd sig Alexandra att hjälpa mig igen. Hon tyckte vi skulle göra ett nytt försök med boken, jag var något motsträvig, och det var då idéen till nätverket Cancerkompisar föddes.
Hon
Nu när jag sitter här i soffan på söndagskvällen och skriver det här upptäcker jag att jag är tillbaka till det.
Tillbaka till det att jag vill fortsätta "att uppmana och våga prata".
"Inga-Lill Lellky, en av grundarna och samhällsentrepenören för socialt företagande #socinv Cancerkompisar.se - nätverket för anhöriga till #cancerdrabbade och som driver företaget Giraffa AB.
Jag sticker upp huvudet lite här och var och försöker vara de anhörigas röst genom att jag bjuder på mig själv, blottar mig, och tar upp det som anses som lite förbjudet men så mänskligt".
Jag sticker upp huvudet lite här och var och försöker vara de anhörigas röst genom att jag bjuder på mig själv, blottar mig, och tar upp det som anses som lite förbjudet men så mänskligt".
och jag kommer att fortsätta ...
Jag vill vara de anhörigas röst. Anhöriga till cancerdrabbad i Sverige lever idag under stress och man känner sig ofta ensam. Vi lever parallellt nära den sjuke under de 3-5 år det tar innan hen blir
friskförklarad.
Årligen får 55 000 personer i Sverige ett cancerbesked och om 15 år 110 000!
Hur många anhöriga kommer att orka? Hur ska jag klara både mitt arbete och vara ett stöd till min familj?
Här saknas kunskap!
Jag kommer "att sticka upp huvudet" debattera och sprida kunskap både här och på twitter
Men ...
Jag gör slut!
Delvis!
Jag kommer att göra tvärtemot #blogg100. Jag kommer inte att blogga varje dag längre utan i stället kommer jag att skriva en veckokrönika. Här på samma blogg och med samma syfte.
Jag tänker fortfarande på Björn då och, han sitter väl i himlen och undrar vad jag håller på med, men nu drar jag vidare på flera plan.
GÖR en bra dag!
 |
| Ett varmt TACK till Dig som följt mig sedan 2009 men nu är det dags för mig att gå vidare ... |
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
