Det känns i hela kroppen

Mamma flyttar!

Efter många, många år och så nära varandra. Nära varandra på mer än ett sätt.
Sedan några år tillbaka bor vi i samma hus. Jag på sjätte våningen och mamma våningen ovanför.

Mamsen flyttar till gruppboende. Hennes alzheimers accelererar så vi har inget val. Hon säger själv att hon känner sig ensam och jag känner själv att jag räcker inte till. Ingen av oss räcker till.

Det positiva mitt i allt är att hon känner så ensam så hon längtar verkligen.

Jag är på väg för att titta på en lägenhet på ett äldreboende och det känns i magen och i hela kroppen.
Min lilla mamma ...

GÖR en bra dag!

Jag är direktören i mitt eget liv

Jag har några sayings som har betydelse för mig. Sayings som jag samlat på mig efter de händelser jag varit med om livet. Sayings som inte bara är tomma ord.

Carpe Diem!
När min Björn var sjuk av sin cancer och mådde sämre och sämre för var dag som gick var vi tvungna att lära oss att ta en dag i taget. Vi kunde inte planera för nästa dag ens. En förmiddag i taget och sedan en timme i taget. Efter 10 långa hemska månader dog han hemma i vardagsrummet och ja, vi sa ofta fånga dagen=carpe diem men vi levde även efter det.





GÖR en bra dag!
Jag försöker se varje dag som en ny dag med nya möjligheter och att vad dagen kommer att ge mig beror helt och hållet på mig själv. Det är jag som gör mitt liv. Jag är direktören i mitt liv. Att våga säga ja eller nej tränar jag dagligen på.

Att sticka upp huvudet!
Jag vill kunna sticka upp huvudet, se lite längre och aldrig titta bakåt. För vad kan jag göra år det som redan har hänt? Men det här är svårt för jag är rätt bra på att älta saker också. Här påminns jag då jag döpt mitt företag till Giraffa.

Dessa sayings ger mig stöd, energi och påminnelser om att livet är skört och att jag inte kan påverka det som redan har hänt. Jag sträcker på mig. Sticker upp upp huvudet och försöker både leva här och nu, fånga dagen sticka upp huvudet och se nya möjligheter.

GÖR en bra dag!


Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Sociala medier

Att vara på olika sociala medier kräver olika strategier.

Jag känner att bloggandet inte ger mig så mycket längre. Känns som en envägskommunikstion och det är sällan någon som kommenterar inläggen. Beror säkert på vad och hur jag skriver så klart.

På Facebook har jag flera sidor och även här är det klent med kommentarerna. Mest kommentarer får jag på min privata sida när jag t ex lägger upp något om min träning, vad jag ätit till middag, när vänner taggar mig från en kväll ute eller från ett mingel med ett glad vin i handen.

Min sida på Cancerkompisar där vi tillsammans i organisationen gör inlägg som är av allvarligare art men livsviktiga är det sällan någon kommentarer.

På Twitter är det annorlunda. Antingen får jag ingen respons alls eller så är den omedelbar. Det är retweets, det ställs frågor och det förs debatt. Dessutom får jag en del nyheter och viss omvärldsbevakning med helt andra typer av nyheter än t ex på Facebook.

Instagram har jag ingen erfarenhet av, ännu.

Med detta sagt så får vi se om jag finns kvar här framöver.

GÖR en bra dag!

På väg i Skåne

En max två tittar ut!

På väg i Skåne med kollektivtrafik -99% av resenärerna leker med sina teknikprylar. Kanske för att jag sitter i en så kallad tyst vagn?

Avkopplande?

Påloggad?

Hmm...

GÖR en bra måndagskväll!

Planerade möten och spontanmöten

Ett par dagar i Stockholm gav mig nya ingångar.

På avslutningskonferensen - Ambassadör för kvinnors företagande

Ida Asp, en av talarna på konferensen, från Mid Sweden Science Park, pratar med oss från Medeon Science Park i Malmö. På bilden Gunilla Radu

En heldag med 400 andra Ambassadörer från hela landet och efter mingel gjorde att jag när kvällen kom var ganska trött.
Trött men även tacksam över de nya kontakterna jag fått - nätverk för storverk.

Mitt ena spontantoppmöte under dagen var när jag lyckades få fem minuter med Charlotte Brogren, vd för Vinnova. Vi pratade om utmaningarna i att vara samhällsentreprenör.

Morgonpowerwalk i Stockholm city längs Kungsholmen

Stefan Lundell och jag

Mitt andra spontantoppmöte.

Även spontanmöten kan vara framgångsrika. Jag har länge lyssnat på Stefan Lundell och Olle Aronsson i Dagens Industris podd, digitalpodden.
Nu har de själva startat upp sin egen nyhetssajt, Breakit.se

Jag är själv oerhört nyfiken och intresserad av vad som händer inom techindustrin och det är just det de bevakar och de säger så här;

-Breakits mål är att företagets nyhetssajt, podcast och andra produkter ska fungera som en sorts “kyrka mitt i byn” för den svenska techindustrin - en självklar digital mötesplats.

Kom gärna och hälsa på i våra nya lokaler, vi finns på Regeringsgatan, sa de i en av sina första podcast.
Jag var ute och strosade på stan, köpte blommor till ett middagsmöte lite senare på eftermiddagen.
Vid övergångsstället i korsningen Kungsgatan och Regeringsgatan hajar jag till. Regeringsgatan, ja just det!
 Jag hittade rätt nummer på gatan men ingen namnskylt. Jag stod och väntade och strax kom det två killar som skulle in i porten. De kände till Breakit och jag blev guidad hela vägen.

Blommorna, ja de hade jag ju köpt till middagsbjudningen men när jag lämnade Stefan gick jag ut och köpte nya.

När jag presenterade mig för Stefan Lundell var han först lite frågande men sen sa han, ja just det Cancerkompisar på twitter...

Mitt sista möte innan hemresan mot Malmö var i utkanten av Stockholm hemma hos en av Cancerkompisars Ambassadörer, Carolina.
Vi hade bara träffats via nätet och pratat på telefon men inte träffats tidigare men det tog bara några minuter så började vi dela med oss av varandras anhörighistorier.

Det blev trevliga och givande timmar med både god mat och många härligt spontana frågor från hennes 5-årige son. Vilken underbar kille! I tunnelbanan hem tänkte jag, undrar hur mycket han minns av sin pappa. Han var bara 2, 5 år när pappan dog av cancer.

Vi på Cancerkompisar är så tacksamma över att vi har Ambassadörer över hela landet som är med och berättar att vi finns.
TACK Carolina!

GÖR en bra dag!

En liten tradition

Jag och Marie har en egen tradition, ja sedan hur många år tillbaka det minns jag inte, att vi varje fredag önskar varandra TGIF, Thank G i´ts Friday!

Nu kan ju någon tänka att:
- går ni och önskar livet ur själva och bara längtar till att veckan ska gå så det ska bli fredag?
Nej, nej, inte alls.

Det var på den tiden när vi arbetade tillsammans som Marie började med fredagshälsningen och jag införde samma hälsning på måndagen när vi sågs.
TGIM! Men den hälsningen har vi glömt bort, eller vad säger du Marie?

Det känns gott i hjärtat att veta att vi tänker på varandra även de veckor vi inte har möjlighet att träffas.

GÖR en bra dag!




Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Hejarklacken

Kl. 11.50

Jag och Alexandra när vi tog emot stipendium från Skandia
för Cancerkompisars räkning, en bra dag!

Alla dagar är inte bra dagar.
Det finns dagar då jag inte tror på mig själv och ställer frågor varför jag gör det jag gör.

Men så har jag förmånen att få arbeta med Alexandra, en toppenkollega, och tillsammans med henne finnas med i grupp om sex personer som träffas var tredje vecka. En grupp där vi stöttar, peppar och ger varandra perspektiv.





Senast sa en i vår grupp, MasterMind-gruppen, så här; "vi är alla puppar som blir fjärilar". 
Sant, ja vi har samtliga hoppat av ekorrhjulet (det är fri tolkning på det) och valt att arbeta med oss själva såväl på in som -utsidan. Vi vill välja våra egna vägar.

Det innebär att vi ständigt ställs inför utmaningar av olika slag.
Vi gör oss sårbara och vi blir utsatta för kritik och ibland blir vi oförtjänt påhoppade genom att vi blir ifrågasatta och kritiserade och ibland in på bara kroppen.

Själv har jag antagit en utmaning som heter duga. Jag tränar på att säga nej till andra för att få säga ja till mig själv. Låter det enkelt? Om ditt svar är otvetydigt ja så säger jag ett stort grattis till dig.

Så här är det.
Jag fick erbjudande om ett toppjobb men som innebar att jag skulle behöva bli anställd så det blev nej tack.
Jag fick frågan om att hålla en föreläsning för ett företag, som har resurser att köpa in mig, men de ville ha mig gratis och jag sa nej tack.

"Men hur ska du kunna försörja dig"?
När den kritiken kommer är det lätt att tappa tron på mig själv men så kommer hejaklacken in och visar vägen.
Tack till dig i hejarklacken där jag får stöd i form av förståelse, feedback och pep samt där jag kan vara den jag är, bara Inga-Lill.

Jag har idag valt att fokusera 100 % på att vara social företagare. Jag säger ja till att arbeta med det jag brinner för och nej jag har inte fullt betalt för det jag gör, just nu, men det ger mig så mycket annat. Att säga ja till mig själv går inte att värdera eller ens att mäta.

Andra typer av belöning kommer då och då i form av lite pengar och inte minst ett erkännande för att det som vi på Cancerkompisar gör för anhörig till cancerdrabbad är angeläget.

Tack Sten K Jonsson Stiftelse och Suzanne Richter för att ni tror på oss och ger oss möjlighet att producera podcast och berätta canceranhörigas historier.

GÖR en bra dag!

Suzanne Richter, Sten K J, jag och Alexandra Lellky på Ekonomihögskolan i Lund
när vi nyss mottagit stipendiet

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Efter 100 dagar gör jag slut

Kl. 19.30

Jag har deltagit i #blogg100 som startade den 1 mars i år som inneburit att jag har lagt upp ett blogginlägg, minst, om dagen under 100 dagar.

Min bloggande började under 2009 som en plats för mig att kunna lägga upp kapitel ur min kommande bok "Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW".

Boken skulle handla om min och min mans cancerresa från den dagen han fick sin cancerdom till dess att han dog hemma i vårt vardagsrum 10 månader senare. Under han sjukdomstid brottades jag med både ångest, hemska tankar och jag såg ju hur han sakta blev sämre och sämre. Vi pratade öppet om döden och Björn planerade för allt han ville hinna med innan det var för sent för honom. Vi blev tvungna att lära osst leva en dag i taget och det var då jag började säga och tänka "carpe diem". Det blev ett begrepp som jag använder än idag som en ständig påminnelse. Vi hade ont om tid men samtidigt kändes allt som en evighet och jag minns att jag ibland önskade att han kunde lika göra dö tidigare.

Mina nära runtomkring försökte stötta mig så gott de kunde men jag kände mig ändå fruktansvärt ensam i min situation. Jag kände att jag hade ingen som förstod just har jag kände. Tankar som kändes förbjudna men det hjälpte att skriva. Jag sämre jag mådde ju mer skrev jag av mig och det blev till sist några dagböcker.
Sen träffade jag Gertrud.
Hon var i samma situation som jag var och vi kunde prata med varandra även om det mest förbjudna och hon blev min "cancerkompis" och tillsammans kände vi oss inte lika ensamma längre, vi förstod varandra och kunde dela upplevelserna.

Livet som änka var tufft i början med mängder av saker jag var tvungen att ta hand om själv men sakta började jag ta mig tillbaka till livet.
Efter några år plockade jag fram mina dagböcker och mindes uppmaningen jag fått flera år tidigare om att skriva ned mina upplevelser kring de sista 10 månaderna i Björns liv. Jag började med att skriva av mina dagböcker, ordagrant, men det gick inte något vidare. Inspirationen ville inte infinna sig riktigt och det var då som Alexandra, min dotter, föreslog att jag skulle skriva om mina erfarenheter i bloggform och det här var år 2009.

Sagt och gjort.
Hon skapade den här bloggen med namnet Giraffa-jag sticker upp huvudet. Namnet "Giraffa" valdes för att jag samlat på giraffer under flera år och "jag sticker upp huvudet" skulle symbolisera att sträcka på giraffhalsen med syftet att våga blotta mig.
Syftet med bloggen var att jag skulle våga lyfta upp det förbjudna kring cancer och död och uppmana andra att också våga. Så fortgick det under ett par år och ämnena jag skrev om breddades från att inte bara handla om cancer utan även om mig själv. Jag började skriva om händelser ur mitt vardagsliv så väl privat som arbetsrelaterat med mer eller mindre passion och sen tog den inspirationen slut.

För drygt två år sedan erbjöd sig Alexandra att hjälpa mig igen. Hon tyckte vi skulle göra ett nytt försök med boken, jag var något motsträvig, och det var då idéen till nätverket Cancerkompisar föddes.
Hon

Nu när jag sitter här i soffan på söndagskvällen och skriver det här upptäcker jag att jag är tillbaka till det.
Tillbaka till det att jag vill fortsätta "att uppmana och våga prata".

På bloggen har jag beskrivit jag mig så här:

"Inga-Lill Lellky, en av grundarna och samhällsentrepenören för socialt företagande #socinv Cancerkompisar.se - nätverket för anhöriga till #cancerdrabbade och som driver företaget Giraffa AB.
Jag sticker upp huvudet lite här och var och försöker vara de anhörigas röst genom att jag bjuder på mig själv, blottar mig, och tar upp det som anses som lite förbjudet men så mänskligt".

och jag kommer att fortsätta ...

Jag vill vara de anhörigas röst. Anhöriga till cancerdrabbad i Sverige lever idag under stress och man känner sig ofta ensam. Vi lever parallellt nära den sjuke under de 3-5 år det tar innan hen blir 
friskförklarad.

Forskning visar att som anhörig löper du 25 % större risk att själv bli sjuk i andra sjukdomar på grund av den stress du lever under. Jag vet att en cancerkompis kan hjälpa.

Årligen får 55 000 personer i Sverige ett cancerbesked och om 15 år 110 000!
Hur många anhöriga kommer att orka? Hur ska jag klara både mitt arbete och vara ett stöd till min familj?
Här saknas kunskap!
Jag kommer "att sticka upp huvudet" debattera och sprida kunskap både här och på twitter

Men ...
Jag gör slut!
Delvis!
Jag kommer att göra tvärtemot #blogg100. Jag kommer inte att blogga varje dag längre utan i stället kommer jag att skriva en veckokrönika. Här på samma blogg och med samma syfte.

Jag tänker fortfarande på Björn då och, han sitter väl i himlen och undrar vad jag håller på med, men nu drar jag vidare på flera plan.

GÖR en bra dag!

Ett varmt TACK till Dig som följt mig sedan 2009 men nu är det dags för mig att gå vidare ...

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Dag 96 av #blogg100

Kl. 7.30

Det drar ihop sig till slutspurt i #blogg100.

Dag 96/100 och jag bjuder på några bilder av olika relationer till cancer. Några bilder som får representera anhöriga till cancerdrabbade som jag kommer att börja debattera kring.
Vad?
Vänta och se.

GÖR en bra dag!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Mot något nytt?!

Kl. 8.10

Jag känner det i hela min kropp!
Jag känner mig både upprymd och pirrig!
Jag har liksom ingen kontroll!
Jag väljer att försöka vara i det, som jag kallar det för, okända ett litet, litet tag till.
Jag låter mina tankar bara komma och gå!
Ja, för det är ju bara tankar.
Tankar som jag ibland låter mig påverkas av och som visar sig i mitt mående.
Men det är ju bara tankar och jag är på väg mot något nytt!

GÖR en bra dag!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Underbara söndagar

Kl. 9.00

En helt vanlig söndag på landet. Min mixer tar jag med mig överallt.

GÖR en bra dag!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Vem som helst

kl.9.15

Om 15 år får 110 000 personer per år ett cancerbesked, så ser prognosen ut.
Jämför med idag när 55 000 personer får ett cancerbesked så innebär det en fördubbling.

Vad beror det på?
Enligt Regionalt Cancercentrum Syd beror det på flera saker. Några exempel, som jag uppfattat det, är att cancer upptäcks tidigare, vi lever längre, solens påverkan och rökning.

Hur ska sjukvården/samhället få resurser för kunna ta hand om alla?
Du som följer debatten har säkert läst en del om cancervårdens brister runt om i landet.
Forskningen går framåt, JA!

Men om antalet cancerdiagnoser ändå ökar undrar jag över hur ska vi kunna få resurser till att ta hand om alla. Sjuka som ju inte ska behöva vänta på ett besked. Oroliga anhöriga som redan idag upplever både stress, oro och många gånger maktlöshet hur hanterar vården dessa.

Jag är helt övertygad om att det kommer att ställas högre krav på oss anhöriga framöver.
Då blir följdfrågan uppenbar.
Vem räknas som anhörig?
Idag är det väl de allra närmaste, även kallat närstående, som partner, förälder och barn. Kommer de att räcka till?

Fler medmänniskor som vänner, arbetskamrater eller föreningar kanske kan bli aktuella. Det enda jag är helt säker på är att det kommer att vila ett stort ansvar på anhörig och närstående till cancerdrabbad.
Att stå vid sidan en tuff uppgift.
Att vara nära och vara ett stöd är tufft och vem ska ge alla dessa stöd?
Stöd som behövs för att själv orka.

Hur som helst kommer detta att påverka många oss på olika sätt och det kan hända vem som helst av oss.
Hur rustar vi oss för framtiden?
Hjälp Cancerkompisar att bygga ett professionellt stöd!

GÖR en bra dag!

FOTO: samtliga foton kommer från nätet.

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Uteliv

Kl. 10.25

På hundstranden, Ribban i Malmö

Den här helgen är jag hundvakt så det blir extra mycket utomhustid för mig.

Min fot är nu helt läkt vilket känns helt underbart att kunna gå obehindrat. Jag tar alltid för givet att jag kan göra allt och röra mig utan att ha ont någonstans. TACKSAM!!!

Nu ska jag iväg och köpa blommor till mamsen på Mors Dag.

I Slottsträdgården, Malmö

Vila för hundvakten!
Det var evigheter sedan jag tappade upp bad och det kändes skönt att stretcha i badet efter långpromenaden.

Hemma i mitt badrum i gå kväll. Bor man som jag på Malmös Manhattan är det bubbel som gäller!

Ny dag för hundvakten! 

En timmes promenad i egen min trädgård, Pildammsparken. Jag är så tacksam över att bo så nära och ändå så centralt. Jag går över gården så är jag inne i parken.

GÖR en bra dag!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Start small and think BIG

Kl. 12.15

I dagens SDS i Näringslivsbilagan, N 14, ett helt uppslag med tips till blivande entreprenörer.

I förra veckan träffade jag och många med mig grundaren av mikrokreditbanken, Professor Mohammad Yunus och en av hans "saying" verkar ha fastnat för gott i mig; "start small and think big"!
Jag tillsammans med Alexandra, min dotter, startade Cancerkompisar smått. Vi började vid köksbordet med en enkel hemsida och en Facebookgrupp för två år sedan. Under åren har flera ifrågasatt att vi inte haft vare sig en färdig budget eller en affärsplan.

Näh, vi bara gjorde det!
Vi började manuellt med att matcha samman anhöriga till cancerdrabbade med varandra, de som hörde av sig till oss och ville få någon att prata med, någon som var i samma situation.

Men jag minns samtidigt så väl våra storslagna planer, och som fortfarande finns kvar, att bygga "en väg in" för allt som har med cancer att göra. Många som drabbas av cancer och deras anhöriga känner oro och ångest och vill bara veta "allt". De letar och letar överallt för att få svar och det skapar både oro och stress.

I dag når vi varje månad ut till ca 12 000 personer genom våra kanaler och vi bara längtar efter den community vi just nu bygger så kan vi nå ut och ge stöd, tröst och kanske lite hopp till ännu fler.

Vi vet ju att behovet finns! Vi läser våra cancerkompisar berättelser dagligen och känner igen den maktlöshet många ger uttryck för. Att leva i det okända. Att inte få veta, det kan ge den starkaste ont i magen.

Think big, japp, det gör vi fortfarande genom att försöka vara den anhöriges röst, lyfta frågan om att vi anhöriga också finns med på cancerresan och räknas.

Men vi tar ett steg i taget och det framåt, mot "BIG"!

Proff. MohammadYunus, och jag i Lund, tack för inspirationen!!!

GÖR en bra dag!


Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

PM och PL

kl. 8.38

Jag vaknade i måndags morse pigg som alltid på måndagar, klev av sängen, precis på samma sätt som jag alltid gör, och skrek till av smärtan jag kände i foten.
Det högg till i hålfoten och jag har inte kunnat stå på min högra fot förrän nu på morgonen.

Jag blev både ledsen och förtvivlad då jag såg framför mig hur mina morgonpromenader försvann ur min dagliga rutin.
Jag såg framför mig hur min golfbag skulle få stå oanvänd i hörnan i hallen men sen blev jag bara arg!
Näh, här krävs en strategi.
Min massör har oftast tre veckors väntetid men jag ringde direkt på morgonen och fick en återbudstid.

Oj, vad det gjorde ont. Han tryckte, tänjde och masserade och sa att jag skulle röra på mig så mycket jag kunde på plan mark samt gav mig några stretchövningar.

Cyklar hemåt, det gjorde inte alls ont, med hålfoten på trampen, och träffar min granne läkaren vid cykelstället och han erbjuder sig att komma in till mig och titta på foten under kvällen.

Några timmar senare dyker han upp, vi sätter oss i vardagsrummet, och jag får lägga min fot i hans knä. Fniss, ja det känns lite pinsamt då han bjudit ut mig några gånger men det har liksom aldrig passat.
Nåväl.
Han visar mig några, för mig nya, stretchövningar men vill även skicka mig på röntgen samt säger att jag ska vila.

Nu har jag då både en PM=personlig massör och en PL=personlig läkare men jag gör ju alltid som jag vill. Jag har druckit extra mycket ingefärste, mot infektion, stretchat som en galning, masserat med aloeverakräm och nu är jag "up and running" igen och på väg på mot en ny dag!

GÖR en bra dag!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Orden fattas mig

Kl. 8.30

Nej, inget händer, inget alls!

Jag har suttit framför datorn en lång stund, läst andras bloggar, men orden vill inte komma till mig och min egen blogg.
Det känns... det finns inte så mycket mer jag vill säga just nu.

Här hittar du alla mina Kompisar som bloggar.

GÖR en bra dag!

Tack till alla på Cancerkompisar som delar med sig av sina livsöden, de vet vad det vill säga att leva
Carpe Diem!

ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Sätta mig ner

Kl. 8.48

Pildammsparken i Malmö firar 100 år och hela parken rustas nu upp och jag minns att jag att läste om det redan 2012 i SDS, HÄR.

Under min morgonpromenad hittade jag vita parkbänkar utställda lite här och var i parken. Det gjorde mig påmind mig om vikten av att stanna upp , vila och andas.

I över 10 år har jag gått stavpromenad varje morgon eller joggat lätt. Sedan någon vecka har jag hängt upp stavarna och går istället i rask takt. Jag upptäckte att jag är stel i kroppen och behöver slappna av och andas mer, framför allt andas djupare och lugnare.

Jag ser fram emot att stanna upp, våga ta mig tid att sätta mig ned, och andas och kanske rent av testa en ny bänk varje morgon.

GÖR en bra dag!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Vänskap

kl. 11.47

FOTO: Gunilla Nordström, Malmö

Jag känner STOR tacksamhet över att ha nära och kära vänner som jag prata med om allt.
Både att kunna utbyta tankar kring oro, ångest men även kring det mest vardagliga som t ex huruvida jag ska avsluta min tidningsprenumeration eller inte.

Vi är många i dagens Sverige som lever i soloboende. Vi är inte ensamma eller ens känner oss ensamma för vi har ju varandra.

MEN!

I bland kan det vara svårt att ta de mest enkla beslut utan att få diskutera kring dem och det är i bland alldeles nödvändigt att få stöd att kunna titta åt mer än ett håll.

GÖR en bra dag!

FOTO: taget på Heathrow av mig

FOTO: från nätet - Att titta åt mer än ett håll..

Carpe Diem!

ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Tanketåget

Kl. 10.00

Rasmus "tanketåg"

Vi på Cancerkompisar är tacksamma för att Rasmus Carlsson från Klarsikt ger våra anhöriga till cancerdrabbade den här möjligheten till utbildning och dessutom helt pro bono.

Utbildningen började igår och avslutas i september. Du som vill veta kontakta mig gärna via mail; inga-lill.lellky@cancerkompisar.se

Programmet kan du läsa i sin helhet på Cancerkompisar.se

Om programmet:

Syftet med utbildningen är att ge en varaktig förståelse för orsakerna bakom sorg, olycka och
psykisk ohälsa. Grunden för programmet består i kunskap om och insikter i det framväxande
fält av den tillämpade psykologin som populärt kallas för ”de tre principerna” (eng. the three
principles, health realization och innate health). 

Coachning och terapi med denna
psykologiska förståelse/förklaringsmodell har visat sig ge en enastående positiv effekt på
människors välmående och förmåga att klara av svåra livssituationer. Många har kunnat göra
sig av med livskriser och psykiska sjukdomstillstånd.

Tack Rasmus!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer