Early morning och jag blottar mig

Kl. 10.07

I morse blev det ingen sovmorgon.
Jag var inbjuden till Malmö Skeppsbron Rotaryklubb för att hålla ett föredrag om nätverket och den ideella föreningen Cancerkompisar och varför vi behövs.

Jag är alltid lite nervös när jag ska föreläsa inför Rotarianer för de har stora krav på sina föreläsare. Dessutom har jag ett ämne som berör de allra flesta och jag hur de som lyssnar blir rörda. Själv blottar mig rejält genom att dela med mig av min historia och det tar också på krafterna.

Cancer är fortfarande ett känsligt men inte mindre viktigt ämne. Många förknippar det fortfarande med död.
Men så är det ju inte alls. Överlevnaden är 80 % och forskningen går framåt.

I går fick jag ett underbart besked av min vän som blivit opererad för bröstcancer för några veckor sedan.

"Goda nyheter på återbesöket igår ingen cancer har spridit sig, känns otroligt skönt och befriande". 

Dessa enkla meningar satte igång något inom mig och jag kände att tårarna rullade nedför min kind. Tårar av tacksamhet. Jo, jag har blivit mer lättrörd med åren det kan jag bara konstatera.
Mina tankar gick genast till hennes anhöriga, hennes flickor och hennes man, vilken enorm lättnad det måste vara för dem.

GÖR en bra dag!

Jag, några av våra nytagna foton. Tack Thomas som fotograferat som ren goodwill för att stötta vårt arbete i Cancerkompisar.
FOTO: Thomas Niklasson, U!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Att våga blotta sig

Kl. 8.45

"Hur kan du" den frågan får jag då och."Hur kan du blotta dig så, hur vågar du?"

Jag kom att tänka på det nyss då jag idag ska vara med i direktsändning SR P4 och prata just om sorg, förbjudna tankar om livet i stort och varför jag bloggar.
Visst jag är helt medveten om att jag blottar mig.

Men, jag brukar svara att det värsta har redan hänt mig.

Att se en ung person tyna bort och dö.
Att se min älskade man bli en helt annan person, en person som jag till slut inte kände igen.
Att minnas att jag önskade att han skulle dö för jag stod inte ut.

Jag orkade inte se honom lida och jag orkade inte till slut vara "projektledaren" för hela cancersjukdomen. Jag ville bara att allt skulle vara som vanligt om så bara för en lite stund.

Över 10 år har gått sedan Björn dog hemma i vardagsrummet och jag minns delar av vad som hände och ibland tittar jag in lite i mina dagböcker.
Det blev många dagböcker under de 10 månader som gick innan han dog.
Där skrev jag om allt det där förbjudna, det som jag inte vågade säga högt.

Sen träffade jag Gertrud, en kvinna i exakt samma situation som mig, och vi kunde prata om allt det där förbjudna och jag minns att jag sa till min mamma att det kändes som att vinna på lotto. Det fanns någon som jag och jag fick en min egen Cancerkompis. Någon som också var anhörig till cancerdrabbad.

Nu är inget som vanligt i mitt liv längre.
Jag behövde några år för att komma tillbaka till livet igen.

Efter många timmars läsande i mina dagböcker bestämde jag mig för att våga sticka upp och våga prata om det mest förbjudna. Sådant som jag idag vet att andra också tänker på.

Därför heter också bloggen Giraffa-jag sticker upp huvudet. I början av min bloggkarriär bloggade jag mest för att skriva av mig. Jag har fortfarande ett stort behov av att skriva av mig men nu när jag vet att andra läser det jag skriver tror jag att jag kan ge lite stöd, tröst och kanske hopp till andra. Det är det som gör att jag fortsätter...

GÖR en bra dag!

Björn, den friska varianten av honom

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Varför jag skriver och hur jag hittar jag tiden

Kl. 10:55 och 1:a advent 2012.

Jag, hemma på 6:e våningen
Fotograf: Alexandra Lellky

Jag fick senast igår frågan varför jag lägger så mycket av min tid på att skriva, blogga och facebooka och hur hinner jag.

Det var en bra fråga för jag fick tänka efter. Så länge jag kan minnas har jag skrivit. Skrivit upp kloka meningar jag hittat på lappar, ritat ringar eller satt x med penna i tidningar, klottrat i böcker och skrivit dagbok sedan tonåren. Svaret på frågan kan vara att jag gör det jag tycker om att göra och då blir det så lätt och tiden bara kommer till mig och finns till allt skrivandet.

Just nu arbetar jag med mitt bokmanus som har arbetsnamnet "Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW" (vilket vi gjorde också) och då hittade jag det här ... var så god, ett smakprov ur boken:

Ur boken "Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW"

Jag har skrivit dagbok sedan tonåren och fortsatt med det under mitt vuxna liv.
Ibland har jag skrivit av glädje men många gånger har jag tagit fram den när jag känt mig eländig. Den har fungerat som min enda vän. Den enda jag vågat vara hundra procent ärlig mot. Jag har vågat uttrycka min oro, ångest och brist på tillit till mig själv och mitt agerande i vardagen.

I dagboken har jag också skrivit in alla de planer som jag har haft genom åren såväl privata som för arbetslivet.
Med tiden har jag kunnat vända tillbaka och läsa det jag skrivit för att kunna tro på mig själv igen och för att orka gå vidare. Otaliga är de gånger jag bläddrat i mina dagböcker och tittat tillbaka på åren som gått.

Mitt liv har precis som för många andra kantats av såväl mot som -medgångar.
Utöver min dagbok skaffade jag mig en svart anteckningsbok som kom att fylla två syften. Den ena för att akut skriva av mig min ångest de timmar vi kom att tillbringa i olika väntrum och för att för att kunna hålla koll på våra ”möten” med läkare, onkologen, sjukgymnaster och apotek.
Pirjo var en av de sjuksköterskor som hade ansvar för Björns behandling hemma hos oss. En dag när hon kom hem till oss satt jag på mitt rum och skrev i min dagbok. Den dagen satt hon och pratade med mig en extra lång stund.

De flesta på SAH (sjukhus ansluten hemsjukvård) visste att jag ofta satt och skrev.
”Varför skriver du inte en bok om allt det här” sa hon.
Jag tittade frågande på henne.
”Vi på SAH pratar ofta om er. Ni har ett så öppet och annorlunda sätt att ta hand om er vardag. Ja, när allt är över så klart”, sa Pirjo.

Det var kanske då den första tanken föddes på den här boken.
Jag berättade om mitt och Pirjos samtal för Björn och när vi pratade om det igen några månader senare uppmanade han mig att också göra det.
Sedan dess har tankarna funnits i mitt ”bakhuvud” men det har känts övermäktigt.

En bok?
Och varför skulle jag?
Kan jag skriva?
Hur skulle det gå till och vem skulle vilja läsa den?

2009 började jag blogga, under namnet giraffa, på initiativ av Alexandra, min dotter. Det blev för mig ett enkelt verktyg för att komma igång och börja skriva om tiden med Björn. Kanske kunde det bli underlag till en bok.
Nu är det mer än 10 år sedan Björn dog, och nu känner jag mogen att ta itu med min bok.
Det som hittills hindrat mig att skriva om det är att det är tungt att riva upp gammalt samt att det här är en personlig berättelse och att det är ett stort steg att utelämna mig själv och min familj.
Tanken har sakta växt fram och nu vill jag dela med mig och berätta om mina
erfarenheter. Nu när jag tagit det beslutet känns det som att jag måste få dela med mig.

Ur bokmanuset har idén med cancerkompisar fötts. Men utan Alexandras envishet och alla frågor som "varför gör du det här" osv hade det här inte varit möjligt. Varför? Svaret hittar du på cancerkompisar.se

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Ett svårt ämne att prata kring

Kl 17:00

Igår träffade jag en kvinna jag inte pratat med på ett par år. Nu korsades våra vägar och vi hann prata en längre stund och jag fick veta att hon varit sjuk i bröstcancer och blev opererad för två år sedan men nu blivit friskförklarad.
Hon frågade mig vad jag jobbar med nu och jag berättade om cancerkompisar.
Hon reagerade något oväntat med att säga att "allt det där skötte vi inom familjen" och antydde att ingen av dem hade något behov av att prata med någon utomstående. Jag och hennes man träffas en del i jobbet och han har inget sagt han heller.

Jag blir ännu mer stärkt av att det finns ett stort behov av det vi på cancerkompisar gör. Det verkar så svårt att prata öppet om cancer oavsett om man själv är sjuk eller anhörig. Förutom att para samman cancerkompisar vill vi också lyfta ämnet död och cancer för det är lika självklart att dö som att födas. Och långt i från alla dör ju.

Jag inser att jag har så mycket kvar att lära och nyss hittade jag det här på nätet,
en länk om bröstcancer - Karmastudien.

För mig har det blivit extra viktigt att röra på mig. Jag vill göra något varje dag. Idag har jag tränat min sving på Hylliekrokens GK.

Jag på Hylliekrokens GK, Limhamn, Malmö

100 bollar och 200 svingar tar ca 45 minuter

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Äntligen är Cancerkompisar en verklighet

Det känns overkligt men nu är Cancerkompisar en verklighet. 

För 10 år sedan dog min man i cancer bara 51 år ung.  Han fick en dödsdom och jag minns det som om det var igår när läkaren sa:
"Du har tre månader kvar att leva och klarar du julen har du tur" . Det här var i oktober månad men han överlevde både julen och sommaren. Det var så mycket han ville hinna med, han skulle köpa den där BMW:n han länge pratat om och bygga nytt utedass till sommarstugan och så vidare. Det var då vi började leva parallella liv.  

Han blev sakta sämre och sämre, tappade i vikt och han ville dö hemma, det hade han bestämt.  

Själv brottades jag med förbjudna tankar som att jag ibland önskade att han skulle dö. Det var en pina att se honom tyna bort framför ögonen på mig. 

När jag mådde som sämst skrev jag nästan dagligen min dagbok om allt det jag inte vågade prata med någon om, tankar som kändes förbjudna.
Som anhörig blev jag erbjuden samtal hos kuratorn på sjukhusets onkologavdelning. Men det kändes bra i början men allt eftersom tiden gick behövde jag något mer. Hon hade ingen egen erfarenhet av cancer. Efter några besök frågade jag henne lite försynt om hon inte hade någon som var jag. Någon som också hade en man hemma som skulle dö. En kvinna i min ålder.  
Det var så det gick till när jag träffade Gertrud som blev min cancerkompis. Det kändes som att vinna på lotta att få prata med någon som var jag som jag, någon som förstod. Jag fortsatte att skriva i min dagbok men det kändes lite lättare.

För ett par år sedan tog jag fram dagböckerna från den tiden och började läsa igenom allt jag skrivit och särskilt var jag nyfiken på det där förbjudna, mina förbjudna tankar. Det kändes inte bra att läsa om det men med lite distans så förstår jag att det var ganska normalt.

Jag började skriva av dagboksanteckningarna och under under processen föddes idén att kunna hjälpa andra. Det fanns kanske andra som hade det som oss. Som också skulle behöva en egen cancerkompis. Boken ligger kvar i byrålådan under namnet  "vi la cancern på hyllan och köpte en BMW". 

Ett stort tack till mina barn som fört mig framåt i processen för utan er hade det här inte varit möjligt. 

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

JAG MINNS - BJÖRNS FÖDELSEDAG

                       på bilden: min man Björn uppe i sommarstugan vid sjön Sommen


Jag fick ett sms från min svåger Sven, Björns bror nyss

" idag skulle det ha blivit fössledagsfest...om det hade varit som det skulle" kram S

Jag saknar min Björn fortfarande fast så många år gått sedan han dog i cancer tidigt en solig morgon hemma i vardagsrummet.
Känslan finns fortfarande kvar i min kropp hur det kändes och jag minns att jag tänkte "äntligen tog det slut".
Att han fick dö efter månader av smärta. Det var tufft att stå vid sidan om...


Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Jag undrar...

                                       Ett annorlunda vardagsliv!

Här kan Du läsa George och hans familjs vardagsliv - Artikel i SDS 24 juni 2012

Jag minns själv hur det var.
Det är 10 år sedan min man dog i cancer.
Han fick beskedet att han hade 3 månader kvar att leva.
Det blev 10 lååå...nga månader med oro och ångest.

Oro över om han skulle överleva natten, min födelsedag, julafton och mycket annat.

Ångest över de "förbjudna tankar" jag hade som att jag önskade livet ur honom. Jag orkade inte se honom tyna bort framför ögonen på mig.
Jag fick aldrig sova en hel natt och jag var så trött och orkade inte. Men jag pratade aldrig med någon om dessa tankar - det kändes så förbjudet.

Jag undrar ...hur George nära och kära har det?
Jag undrar...hur orkar man, det har gått hela 5 år!
Jag undrar ...vilken hjälp och stöd får du som anhörig idag?

Hela familjen finns i mina tankar och jag följer hans blogg George med Liemannen bakom axeln
Vilken utmaning!

                                Ge familjen styrkan att fortsätta leva carpe diem!

Förbjudna tankar om cancer

När jag berättar om boken jag skriver på får jag ibland frågan om hur jag orkar skriva om cancer.

Jag brukar svara att jag inte själv har valt det här ämnet utan det har komit till mig. Det handlar om mina personliga och privata erfarenheter som med åren nu blivit till "ny kunskap" och jag känner att jag bara måste få dela med mig av dem.

Alla år av dagboksskrivande har gett mig modet att våga "blotta mig" och dela med mig av mina erfarenheter.  Jag vill uppmana fler att våga - för nu vet jag vad det betyder!

På bilden: mitt usb-minne med mina "förbjudna tankar om cancer"

 Kommer inom kort i bokform.

Carpe diem!

Förbjudna tankar?

Finns det förbjudna tankar eller är det bara något som jag själv kände då?
Eller?
Så här var det för mig under den tiden som jag levde med Björn innan han dog av sin cancer. Jag såg hur han tynade bort framför mina ögon och jag kunde inget göra och många, många gånger önskade jag att han redan var död.
Men jag vågade inte berätta det för någon, då.
Min dagbok blev under den tiden "min bästa vän".

Där vågade jag skriva om allt som jag kände och vara helt ärlig.
Nu så här efteråt när jag har läst alla mina dagböcker från den tiden och återupplevt allt som var så förstår jag varför.

Det ska berätta om snart, fortsättning följer...

Carpe diem!