Det känns overkligt men nu är Cancerkompisar en verklighet.
För 10 år sedan dog min man i cancer bara 51 år ung. Han fick en dödsdom och jag minns det som om det var igår när läkaren sa:
"Du har tre månader kvar att leva och klarar du julen har du tur" . Det här var i oktober månad men han överlevde både julen och sommaren. Det var så mycket han ville hinna med, han skulle köpa den där BMW:n han länge pratat om och bygga nytt utedass till sommarstugan och så vidare. Det var då vi började leva parallella liv.
Han blev sakta sämre och sämre, tappade i vikt och han ville dö hemma, det hade han bestämt.
Själv brottades jag med förbjudna tankar som att jag ibland önskade att han skulle dö. Det var en pina att se honom tyna bort framför ögonen på mig.
När jag mådde som sämst skrev jag nästan dagligen min dagbok om allt det jag inte vågade prata med någon om, tankar som kändes förbjudna.
Som anhörig blev jag erbjuden samtal hos kuratorn på sjukhusets onkologavdelning. Men det kändes bra i början men allt eftersom tiden gick behövde jag något mer. Hon hade ingen egen erfarenhet av cancer. Efter några besök frågade jag henne lite försynt om hon inte hade någon som var jag. Någon som också hade en man hemma som skulle dö. En kvinna i min ålder.
Det var så det gick till när jag träffade Gertrud som blev min cancerkompis. Det kändes som att vinna på lotta att få prata med någon som var jag som jag, någon som förstod. Jag fortsatte att skriva i min dagbok men det kändes lite lättare.
För ett par år sedan tog jag fram dagböckerna från den tiden och började läsa igenom allt jag skrivit och särskilt var jag nyfiken på det där förbjudna, mina förbjudna tankar. Det kändes inte bra att läsa om det men med lite distans så förstår jag att det var ganska normalt.
.JPG)
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
För 10 år sedan dog min man i cancer bara 51 år ung. Han fick en dödsdom och jag minns det som om det var igår när läkaren sa:
"Du har tre månader kvar att leva och klarar du julen har du tur" . Det här var i oktober månad men han överlevde både julen och sommaren. Det var så mycket han ville hinna med, han skulle köpa den där BMW:n han länge pratat om och bygga nytt utedass till sommarstugan och så vidare. Det var då vi började leva parallella liv.
Han blev sakta sämre och sämre, tappade i vikt och han ville dö hemma, det hade han bestämt.
Själv brottades jag med förbjudna tankar som att jag ibland önskade att han skulle dö. Det var en pina att se honom tyna bort framför ögonen på mig.
När jag mådde som sämst skrev jag nästan dagligen min dagbok om allt det jag inte vågade prata med någon om, tankar som kändes förbjudna.
Som anhörig blev jag erbjuden samtal hos kuratorn på sjukhusets onkologavdelning. Men det kändes bra i början men allt eftersom tiden gick behövde jag något mer. Hon hade ingen egen erfarenhet av cancer. Efter några besök frågade jag henne lite försynt om hon inte hade någon som var jag. Någon som också hade en man hemma som skulle dö. En kvinna i min ålder.
Det var så det gick till när jag träffade Gertrud som blev min cancerkompis. Det kändes som att vinna på lotta att få prata med någon som var jag som jag, någon som förstod. Jag fortsatte att skriva i min dagbok men det kändes lite lättare.
För ett par år sedan tog jag fram dagböckerna från den tiden och började läsa igenom allt jag skrivit och särskilt var jag nyfiken på det där förbjudna, mina förbjudna tankar. Det kändes inte bra att läsa om det men med lite distans så förstår jag att det var ganska normalt.
Jag började skriva av dagboksanteckningarna och under under processen föddes idén att kunna hjälpa andra. Det fanns kanske andra som hade det som oss. Som också skulle behöva en egen cancerkompis. Boken ligger kvar i byrålådan under namnet "vi la cancern på hyllan och köpte en BMW".
Ett stort tack till mina barn som fört mig framåt i processen för utan er hade det här inte varit möjligt.
.JPG)
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar