Kl. 8.45
Jag tycker att mamsen har blivit så mycket mer glömsk. Hon känner inte igen huset vi bor i. Hon kan inte gå ut själv längre vilket gör att hon sitter mycket hemma och har gått upp i vikt och hon vill ta taxi överallt.
I fredags hade jag varit med henne hos tandläkaren och hon vill äta lunch ute. Tandvårdshögskolan ligger inte långt från Konsthallen dit hon ville gå. Men vilken tid det tog. När skulle vi sen skulle gå från Konsthallen och hem, och vi bor ett stenkast från Malmö Opera, stannade hon fem sex gånger den lilla sträckan. Hon flåsade och snöt sig hela tiden fast inget kom. Jag blev så himla irriterad och otålig. Jag sa inget till henne så klart.
De positiva är att hon är inte lika mycket martyr och hon gnäller inte lika mycket längre.
Ja, det har varit mycket med mamsen de senaste veckorna och jag känner mig ganska ensam om att fixa allt. Jag orkar knappt räkna upp allt som ska fixas. Hon har blivit som mitt barn som ber om saker varje dag. Omvårdnadsgruppen kommer en gång om dagen och ringer och vill stämma av, jag och min ena syster pratar och hon fixar massor hon med. Ska det vara så här? Ska jag behöva vara "mamma till mamsen"?
Nu ska hon flytta till en större lägenhet, med balkong, nästa vecka. I samma hus i samma trappa på samma våning. Som att vinna på lotto. Jag har legat på fastighetsägaren i över två år och äntligen.
Mamma har gnällt varje dag, ja varje dag, i över två år att hon fryser i sin lägenhet för den ligger mot gatan och att hon saknar en balkong. Flera tycker att det är vansinnigt att låta henne flytta med alzhemeirs och allt men jag och syrran vi pratade fram och tillbaka vi tyckte bägge, klart hon ska ha en balkong.
Nu har hon pratat om flyttlådor och annat oavbrutet... så... ja TACK för att jag fick prata av mig.
Det här är en av anledningarna till att jag skriver på den här bloggen. Jag har ett stort behov att lufta mina tankar. Jag vill våga sticka upp huvudet och blotta mig. Under den tid jag levde med Björn som anhörig till cancersjuk, innan han dog, la jag locket på och det är inte bra. Jag stoppade undan allt "mitt" för att orka ta hand om allt runt om cancern. Det blev som ett skydd på något sätt. Och det är inte bra i längden.
Bloggen här heter "Jag sticker upp huvudet" för att jag uppmanar mig själv att "prata högt" om allt. Att få prata om mina egna förbjudna tankar, som jag valt att kalla dem. Jag vet att det kanske inte är så förbjudet, det är bara mänskliga tankar men så skönt att få ut dem.
Det här är också ett av skälen till att Cancerkompisar.se finns. Jag lever som singel vilket innebär att det finns det ingen i vardagen jag kan lufta detta med så... TACK om du orkat läsa ända hit.
GÖR en bra dag!
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Jag tycker att mamsen har blivit så mycket mer glömsk. Hon känner inte igen huset vi bor i. Hon kan inte gå ut själv längre vilket gör att hon sitter mycket hemma och har gått upp i vikt och hon vill ta taxi överallt.
I fredags hade jag varit med henne hos tandläkaren och hon vill äta lunch ute. Tandvårdshögskolan ligger inte långt från Konsthallen dit hon ville gå. Men vilken tid det tog. När skulle vi sen skulle gå från Konsthallen och hem, och vi bor ett stenkast från Malmö Opera, stannade hon fem sex gånger den lilla sträckan. Hon flåsade och snöt sig hela tiden fast inget kom. Jag blev så himla irriterad och otålig. Jag sa inget till henne så klart.
De positiva är att hon är inte lika mycket martyr och hon gnäller inte lika mycket längre.
Ja, det har varit mycket med mamsen de senaste veckorna och jag känner mig ganska ensam om att fixa allt. Jag orkar knappt räkna upp allt som ska fixas. Hon har blivit som mitt barn som ber om saker varje dag. Omvårdnadsgruppen kommer en gång om dagen och ringer och vill stämma av, jag och min ena syster pratar och hon fixar massor hon med. Ska det vara så här? Ska jag behöva vara "mamma till mamsen"?
Nu ska hon flytta till en större lägenhet, med balkong, nästa vecka. I samma hus i samma trappa på samma våning. Som att vinna på lotto. Jag har legat på fastighetsägaren i över två år och äntligen.
Mamma har gnällt varje dag, ja varje dag, i över två år att hon fryser i sin lägenhet för den ligger mot gatan och att hon saknar en balkong. Flera tycker att det är vansinnigt att låta henne flytta med alzhemeirs och allt men jag och syrran vi pratade fram och tillbaka vi tyckte bägge, klart hon ska ha en balkong.
Nu har hon pratat om flyttlådor och annat oavbrutet... så... ja TACK för att jag fick prata av mig.
Det här är en av anledningarna till att jag skriver på den här bloggen. Jag har ett stort behov att lufta mina tankar. Jag vill våga sticka upp huvudet och blotta mig. Under den tid jag levde med Björn som anhörig till cancersjuk, innan han dog, la jag locket på och det är inte bra. Jag stoppade undan allt "mitt" för att orka ta hand om allt runt om cancern. Det blev som ett skydd på något sätt. Och det är inte bra i längden.
Bloggen här heter "Jag sticker upp huvudet" för att jag uppmanar mig själv att "prata högt" om allt. Att få prata om mina egna förbjudna tankar, som jag valt att kalla dem. Jag vet att det kanske inte är så förbjudet, det är bara mänskliga tankar men så skönt att få ut dem.
Det här är också ett av skälen till att Cancerkompisar.se finns. Jag lever som singel vilket innebär att det finns det ingen i vardagen jag kan lufta detta med så... TACK om du orkat läsa ända hit.
GÖR en bra dag!
 |
| Från Pildammsparken - min egen trädgård där jag hittar kraft |
 |
| I Pildammsparken, min egen skugga, inspirerad av min vän Wivan att ta ett sånt här foto |
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
1 kommentar:
Tack för att du delar med dig
Skicka en kommentar