Draåthelvetepengar

Kl. 10.00

Jag har nyss lyssnat på Alexander Bard som var förra veckans gäst i Kristoffer Triumf podcast, Värvet.

Så här står det på Värvets hemsida om pratet med Alexander:

Vi pratade om Motala, curling visavi fri uppfostran, att se vänner gå bort i aids på 80-talet, synthar, narkomaner, filosofi, intelligens, trav, män, Avicii, att ha pengar som fetisch, Kjell A Nordströms sätt att älska med kameran, konstnärskap, att klippa banden till gamla vänner, och givetvis en del om Åsa Romsons knarkvanor.

Att ha pengar som fetisch, jag förstod andemeningen men ville ändå leta efter synonymer. Avgud och idol tyckte jag passade väl in just i det här sammanhanget.

Min Björn hade precis samma syn på det här med pengar som Alexander Bard. Pengar ger frihet!
Det innebär att jag kan göra val!
Jag kan säga nej.
Björn sa ofta; se till att ha "draåthelvetpengar".

Fokuserar jag på att räkna pengar är jag inte fri, pengar blir en fetisch, så sa Alexander Bard och jag håller helt med honom. Men det kan vara svårt att hålla den tanken levande. Tankarna har en förmåga att spöka inne i mitt huvud.

I natt dansade en hel del spöken runt i sovrummet. Gång på gång viftade bort dem men de var envisa. Det känns som en ständig utmaning att våga leva i förändring så tack Alexander Bard, jag blev påminnd.

GÖR en bra dag!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Jag och Fredrik Reinfeldt

Kl. 10.00

Dt händer något när jag lyssnar på andra. Som nyss t ex att gamla minnen, som jag helt glömt, dyker upp.

Jag funderar en del på mina livsval och har en del varför?
Varför valde jag att arbeta med ledarskap under nästan hela mitt yrkesliv?
Varför skriver jag så många lappar?
Varför vill jag organisera allt och alla? Ja och så vidare.

I morse lyssnade jag på Värvet´s podcast där Triumf intervjuar kända personer. Han firade avsnitt 100 och hade bjudit in Fredrik Reinfeldt som gäst. Triumf lyckas oftast med komma personen lite extra nära i sina program.
Han lyckades inte optimalt med Fredrik men vart jag vill komma med mitt resonemang är att jag fick en del svar.

Fredrik berättar om hur han tidigt, redan som 10-åring, tog på sig förtroendeuppdrag och hur han gillade ordning och reda. Ett exempel på det var att han samlade på frimärken, det gjorde jag också, och menade att personer som kan göra det har ordningsinne men också ett behov av ordning och reda. Det är petigt, pilligt och tidskrävande att sätta in dessa små tunna märken i pärmar, jag vet. De ska dessutom sitta i tidsordning.

I hans garderob hänger idag alla hans kläder efter färg, samma här. I åratal har jag haft det så. Jag kan passa på att avslöja att även mina skor står uppradade efter färg.

Intressant att lyssna på var det och jag kände igen mig och fick även svar på några av mina varför!

Inte nog med att vi samlat frimärken och hänger kläder efter färg, vi är bloggare också.
Här hittar du Fredriks blogg. Jag har inte läst en enda rad i hans blogg, ännu.
PS: nu har jag läst lite och han bloggar inte alls, jag såg fel.

GÖR en bra dag!

Fredrik Reinfeldt, FOTO: hittat på nätet

Carpe Diem!

ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Att lämna efter sig när man är död

Kl. 08.38

Som du säkert redan vet är jag något av en podcast-fan numera. Tack vare mina barn har jag hittat in i en ny värld som berikar mig på ett helt nytt och annorlunda sätt.

Jag har nyss, under min stavpromenad, lyssnat på Värvets intervju med Kristian Gidlund, läs gärna hans blogg "i kroppen min". Det är helt omöjligt att återge de känslor hans berättelse framkallar. Lyssna, om du vågar!
Det gav mig ännu bredare perspektiv på vad som är viktigt för mig här i livet.

Jag vill nämna en sak som jag plötsligt förstod lite bättre.
Björn fick ju veta att han inte skulle överleva sin cancer, det var i oktober månad, och att om han hade tur skulle han leva över julen sa läkarna.

Jag fyller år den 22 december och på min födelsedag det året fick jag ett foto, du ser det här nedan, och jag tyckte att det var ett hemsk present att få på just en födelsedag. Jag minns hans förväntansfulla blick när jag öppnade paketet och jag minns så väl vad jag sa också.
"Åh men tack så gulligt av dig älskling" men att jag tänkte "näh, fy f...n vilken hemskt foto det här kommer jag aldrig att ha framme".
Det var ju inte min Björn.
Hans ihåliga blick och hans ögon som stirrar och han ser inte frisk ut. Det är inte så jag vill minnas honom.

I Värvets intervju med Kristian berättar han om den bok han just skrivit och om varför. Han vill lämna något efter sig men också berätta mer om vem han är och hur han ser på olika saker i livet. Han säger att han gör det för att hans anhöriga inte ska behöva undra efter hans död "undrar vad Kristian hade tyckt om detta".

Det jag så här efteråt kan ångra är att jag inte köpte den där videokameran och filmade honom och oss. Visst vi har foton från semestrar, resor och så vidare men det där vardagliga kan jag sakna. I flera år har fotot av Björn legat i en låda men numera har jag fotot framme och faktum är att jag "pratar eller ställer frågor" högt till honom ibland när jag går hemma ensam.

GÖR en bra dag!

På det svart-vita fotot är Björn redan sjuk. På färgfotot i hans sommarstuga sommaren innan.

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer