Kl. 19.30
Jag har absolut inget emot småbarn och barnfamiljer men ibland kommer de lite lite för nära.
Jag hade packat med mig lite gott att äta och gav mig i väg redan strax efter klockan 9.00 för att hitta en avskild strandremsa för mig själv eller med bara vuxna som sällskap. Japp, jag är kvar i Italy några dagar till.
Jag cyklade genom bergen och säkert genom fem tunnlar innan jag hittade drömplatsen. Det gick inte att sig dit med bil utan bara gåendes eller med cykel. Jag fick gå ner ner flera trappavsatser och wow! Det var värt allt.
Jag bredde ut min filt men efter bara en timme var jag totalt omringad, av barnfamiljer! Alla pratade i munnen på varandra och jag kunde bara inte slappna av eller koncentrera mig på min bok.
Jag packade ihop mitt och cyklade vidare, ännu längre bort och klättrade ner längs klipporna och hittade en ensam plätt där jag plockade fram min picnic och njöt, njöt av tystnaden, av havet som slog mot klipporna. Det bästa av allt var att jag kunde sola toppless.
Min utmaning 8 att resa ensam, den upplevelsen är delad, är ingen dans på rosor. Det går hyfsat men det är inte alls som jag tänkt mig. Vad hade jag egentligen tänkt. Jag vet inte.
Kanske är det livets förväntningar som ställer till det för mig.
Som mamma brukar säga till mig "man föds ensam och dör ensam och däremellan har man lite sällskap bara". Nu har jag kommit halvvägs på min resa och snart på väg hem och kanske kommer jag att utvärdera hur det det gick, eller inte.
GÖR en bra kväll! Själv ska ut och gå i byn lite.
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Jag har absolut inget emot småbarn och barnfamiljer men ibland kommer de lite lite för nära.
Jag hade packat med mig lite gott att äta och gav mig i väg redan strax efter klockan 9.00 för att hitta en avskild strandremsa för mig själv eller med bara vuxna som sällskap. Japp, jag är kvar i Italy några dagar till.
Jag cyklade genom bergen och säkert genom fem tunnlar innan jag hittade drömplatsen. Det gick inte att sig dit med bil utan bara gåendes eller med cykel. Jag fick gå ner ner flera trappavsatser och wow! Det var värt allt.
Jag bredde ut min filt men efter bara en timme var jag totalt omringad, av barnfamiljer! Alla pratade i munnen på varandra och jag kunde bara inte slappna av eller koncentrera mig på min bok.
Jag packade ihop mitt och cyklade vidare, ännu längre bort och klättrade ner längs klipporna och hittade en ensam plätt där jag plockade fram min picnic och njöt, njöt av tystnaden, av havet som slog mot klipporna. Det bästa av allt var att jag kunde sola toppless.
 |
| Så god ostkaka och chilimarinerade oliver |
 |
| Högt uppe fast det ser inte ut så på bilden. Jag får be om ursäkt får bilderna. Jag fotograferade med min iPhone för batteriet i Canon Power Shot SX 1 IS tog slut. |
Kanske är det livets förväntningar som ställer till det för mig.
Som mamma brukar säga till mig "man föds ensam och dör ensam och däremellan har man lite sällskap bara". Nu har jag kommit halvvägs på min resa och snart på väg hem och kanske kommer jag att utvärdera hur det det gick, eller inte.
GÖR en bra kväll! Själv ska ut och gå i byn lite.
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
