Tillbaka till det förbjudna

När jag började blogga sommaren 2009 skrev jag det här

ATT
blogga är ju inne nu!
"Det vill jag mé" - ja, så tänkte jag för några månader sen. Allt nytt är ju spännande i min värld i alla fall.
Sen hände inte mycket.
Jag började att inse att detta tar tid - att jag måste tycka att det är roligt för att det ska fungera.
Så en strategi behövdes.
Vad jag vill med min blogg och bloggandet?
Vad är lämpligt att skriva om och hur ofta jag borde skriva?
Jag funderade på vem läsaren skulle kunna vara?
Ja, min kära dotter Alexandra ställde alla dessa frågor till mig redan innan jag började blogga.

Så nu har jag en strategi!

Jag MÅSTE bara få "sticka upp huvudet" och säga vad jag tycker och ta av mig masken och nu är jag "fast".
Om någon vill läsa eller t o m kommentera mina inlägg så är det bonus.

Vad hände med min strategi?
Den har förändrats. Jag har förändrats. Andra runt omkring mig förändras.

Foto: André de Loisted

Det var Alexandra, min dotter, som kom med idén att jag skulle börja blogga för att sätta ord på de förbjudna tankar jag bar inom mig under min cancerresa. Allt det jag skrev om i min dagbok.
Vi fick veta att min Björn hade cirka tre månader kvar att leva. Cancerresan blev 10 långa, gräsliga månader som slutade med att min man, den man jag träffat mitt i livet, dog hemma i vårt vardagsrum bara 51 år gammal.

Det är idag över 10 år sedan min Björn dog och mina förbjudna tankar är bearbetade då jag idag vet att det inte var förbjudna tankar, fastän det kändes så då. Jag levde i kris. En människa som är i kris tänker inte rationellt. Jag som anhörig vågade inte ta plats, det var ju inte jag som var sjuk, och till sist kunde jag inte trycka ner all oro och ångest längre. Jag kände mig så ensam och det kändes som om att ingen i hela världen förstod mig och hur jag hade det.

I dag arbetar jag med Cancerkompisar, är en av grundarna, som hjälper andra anhöriga i deras cancerresor. Vi ger stöd, tröst och hopp genom förmedlingstjänsten - Cancerkompisar.se

Idag hör jag hur andra anhöriga till cancerdrabbade brottas med sina förbjudna tankar, som de uttrycker det, men det finns ju inget förbjudet. Vi är bara mänskliga varelser som lever våra liv och försöker göra så gott vi kan vilket är svårt när jag befinner mig mitt i en kris. De som inte upplevt det har ingen aning om hur det känns. Det finns tyvärr många oförstående arbetsgivare. Det finns vänner som försvinner för att de själva är rädda, rädda för döden.
En del handlar om okunskap, okunskap och okunskap.
Cancer=död?
Nej inte alls! Överlevnaden är idag 71 % och forskningen går bara framåt.

Mitt syfte med den här bloggen framöver kommer att vara att få omvärlden att inse att gruppen anhöriga till cancerdrabbade är stor. Om kunskap sprids så finns det hopp.

Nu är jag tillbaka och jag kommer att fortsätta där allt en gång började, om hur mina förbjudna tankar, från alla mina dagboksanteckningar, la grunden för Cancerkompisar.se.

GÖR en bra dag!


Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Hejarklacken

Kl. 11.50

Jag och Alexandra när vi tog emot stipendium från Skandia
för Cancerkompisars räkning, en bra dag!

Alla dagar är inte bra dagar.
Det finns dagar då jag inte tror på mig själv och ställer frågor varför jag gör det jag gör.

Men så har jag förmånen att få arbeta med Alexandra, en toppenkollega, och tillsammans med henne finnas med i grupp om sex personer som träffas var tredje vecka. En grupp där vi stöttar, peppar och ger varandra perspektiv.





Senast sa en i vår grupp, MasterMind-gruppen, så här; "vi är alla puppar som blir fjärilar". 
Sant, ja vi har samtliga hoppat av ekorrhjulet (det är fri tolkning på det) och valt att arbeta med oss själva såväl på in som -utsidan. Vi vill välja våra egna vägar.

Det innebär att vi ständigt ställs inför utmaningar av olika slag.
Vi gör oss sårbara och vi blir utsatta för kritik och ibland blir vi oförtjänt påhoppade genom att vi blir ifrågasatta och kritiserade och ibland in på bara kroppen.

Själv har jag antagit en utmaning som heter duga. Jag tränar på att säga nej till andra för att få säga ja till mig själv. Låter det enkelt? Om ditt svar är otvetydigt ja så säger jag ett stort grattis till dig.

Så här är det.
Jag fick erbjudande om ett toppjobb men som innebar att jag skulle behöva bli anställd så det blev nej tack.
Jag fick frågan om att hålla en föreläsning för ett företag, som har resurser att köpa in mig, men de ville ha mig gratis och jag sa nej tack.

"Men hur ska du kunna försörja dig"?
När den kritiken kommer är det lätt att tappa tron på mig själv men så kommer hejaklacken in och visar vägen.
Tack till dig i hejarklacken där jag får stöd i form av förståelse, feedback och pep samt där jag kan vara den jag är, bara Inga-Lill.

Jag har idag valt att fokusera 100 % på att vara social företagare. Jag säger ja till att arbeta med det jag brinner för och nej jag har inte fullt betalt för det jag gör, just nu, men det ger mig så mycket annat. Att säga ja till mig själv går inte att värdera eller ens att mäta.

Andra typer av belöning kommer då och då i form av lite pengar och inte minst ett erkännande för att det som vi på Cancerkompisar gör för anhörig till cancerdrabbad är angeläget.

Tack Sten K Jonsson Stiftelse och Suzanne Richter för att ni tror på oss och ger oss möjlighet att producera podcast och berätta canceranhörigas historier.

GÖR en bra dag!

Suzanne Richter, Sten K J, jag och Alexandra Lellky på Ekonomihögskolan i Lund
när vi nyss mottagit stipendiet

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Ilskan som kom av sig

Kl. 10.25

Kallis, Malmö

Det hela började började med P som inte hörde av sig som han lovat efter sina två veckor i Grekland. En relativt ny romans men rätt passionerad från bägge håll men mer än så berättar jag inte här. Men mina förväntningar var stora, äntligen hade jag träffat en man som jag kände kemi med.

Han fanns i mina tankar en hel del, och jag lät dem ta över en del för att det kändes bra, och jag ältade varför han inte ringt tillbaka.
Men till sist blev jag förbannad!
Inte mot honom, ännu, utan när jag var med tjejerna på kallis så bubblade det inom mig och jag skrek på väg ut ur i duschen.

Vi hade badat bastat och skulle bara ta varsin snabb dusch innan vi cyklade vidare och där stod hon.
Till saken hör att av fem duschar fungerade i princip bara den ena.
Och hon tog om tid på sig. Schampo, skölja, schampo, skölja, balsam, tvålar in kroppen, skölja, utan att en enda gång dela duschen med oss andra. Vi tjejer bytte blickar men ingen av oss sa något så när jag gick ut brast det.
"jävla förbannade ski...iiit!!!"
Japp, det höres över hela Kallis.

Jag har träffat en del anhöriga till cancerdrabade under de två år som jag arbetat för och med Cancerkompisar.
I är en av dem som berört mig på djupet.
Hon är i 30-årsåldern och när bägge hennes föräldrar blev sjuka i cancer kände hon sig tvungen att vårda dem trots den konflikt de hade. När hon "kom ut" ville ingen av föräldrarna acceptera det och hon bröt delvis med dem.
När jag hörde hennes berättelse blev jag arg. Hon själv har gått vidare efter föräldrarnas död och vill nu kunna hjälpa andra.

Jag känner själv att jag blivit orättvist bemött av livet hur man nu kan känna så men så är det, lika bara att erkänna.
Min pappa söp hela min barndom och när han hotade med att ta livet av sig och skulle hoppa från nionde våningen skickade mamma upp mig för att ta ned honom, det lyckades den gången men några år senare hoppade han av Limhamnsfärjan. Då var mamma och pappa skilda och som äldst ordnade jag begravning och allt. Jag var 26 år gammal då.

Mitt första äktenskap slutade med skilsmässa efter 13 år och mitt andra äktenskap slutade med att jag blev änka 40+.
Björn fick cancer och fick besked att han hade bara tre månader kvar att leva men det blev 10 långa hemska månader. För att orka skrev jag av mig i min dagbok all den oro, ångest och förbjudna tankar jag hade. Men det var inte nog med det för efter Björns död var jag med om en mängd tråkiga upplevelser. Många besvikelser och svek.

Efter flera år tog jag fram dagboksanteckningarna och började läsa och jag ville skriva en bok. Boken blev i stället till slut nätverket Cancerkompisar.

Men fortfarande ligger det där "jävla locket på" och jag kan känner igen det när jag läser de anhöriga till cancerdrabbades historier.
Många också har locket på! Många blir inte sedda eller bekräftade för det stordåd som de utför. Tänk att under flera år ta de hand en cancersjuk ibland dygnet runt. Att under flera år sätta dig själv i andra hand hur länge orkar jag det?

Jag känner tacksamhet över att jag kan jobba med Cancerkompisar och får möjlighet att föra deras talan och försöka vara deras "röst".

Jag nästan grät av lycka igår när jag intervjuade  med Maria Hellbom, psykolog och sektionschef för Rehabiliteringssektionen vid Skånes Onkologiska Klinik, för när jag frågade vad är den största utmaningen kring närstående/anhörigfrågan:

"jo det är att få folk att förstå hur omfattande det är att vara anhörig".

Så kommer så klart nästa fråga, vem äger anhörigfrågan men det kommer jag att utveckla i nästa inlägg.

Nu blev det här väldigt personligt men jag ville beskriva varför jag vill vara de anhörigas röst.
Så, det här med den tänkbara romansen som kom av sig blev bra, den framkallade nya insikter inifrån mig själv.

Tack till tjejgänget på Kallis och min kloka ugglekompis för pep.

Nu inser jag liksom att det som jag blev förbannad på handlar inte om honom, min ev. romans, utan bara en utlösande faktor så nu återstår bara att fråga mig själv, hur blir jag av med den här ilskan? Vad handlar det om egentligen. Vad kan jag använde den energin till i stället, just det!

Funderar på att börja boxas också. Tack till min massör Anders för det rådet.

GÖR en bra dag!

Nakenligan, bild från januari 2014

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer