torsdag 12 juni 2014

Ilskan som kom av sig

Kl. 10.25

Kallis, Malmö
Det hela började började med P som inte hörde av sig som han lovat efter sina två veckor i Grekland. En relativt ny romans men rätt passionerad från bägge håll men mer än så berättar jag inte här. Men mina förväntningar var stora, äntligen hade jag träffat en man som jag kände kemi med.

Han fanns i mina tankar en hel del, och jag lät dem ta över en del för att det kändes bra, och jag ältade varför han inte ringt tillbaka.
Men till sist blev jag förbannad!
Inte mot honom, ännu, utan när jag var med tjejerna på kallis så bubblade det inom mig och jag skrek på väg ut ur i duschen.

Vi hade badat bastat och skulle bara ta varsin snabb dusch innan vi cyklade vidare och där stod hon.
Till saken hör att av fem duschar fungerade i princip bara den ena.
Och hon tog om tid på sig. Schampo, skölja, schampo, skölja, balsam, tvålar in kroppen, skölja, utan att en enda gång dela duschen med oss andra. Vi tjejer bytte blickar men ingen av oss sa något så när jag gick ut brast det.
"jävla förbannade ski...iiit!!!"
Japp, det höres över hela Kallis.

Jag har träffat en del anhöriga till cancerdrabade under de två år som jag arbetat för och med Cancerkompisar.
I är en av dem som berört mig på djupet.
Hon är i 30-årsåldern och när bägge hennes föräldrar blev sjuka i cancer kände hon sig tvungen att vårda dem trots den konflikt de hade. När hon "kom ut" ville ingen av föräldrarna acceptera det och hon bröt delvis med dem.
När jag hörde hennes berättelse blev jag arg. Hon själv har gått vidare efter föräldrarnas död och vill nu kunna hjälpa andra.

Jag känner själv att jag blivit orättvist bemött av livet hur man nu kan känna så men så är det, lika bara att erkänna.
Min pappa söp hela min barndom och när han hotade med att ta livet av sig och skulle hoppa från nionde våningen skickade mamma upp mig för att ta ned honom, det lyckades den gången men några år senare hoppade han av Limhamnsfärjan. Då var mamma och pappa skilda och som äldst ordnade jag begravning och allt. Jag var 26 år gammal då.

Mitt första äktenskap slutade med skilsmässa efter 13 år och mitt andra äktenskap slutade med att jag blev änka 40+.
Björn fick cancer och fick besked att han hade bara tre månader kvar att leva men det blev 10 långa hemska månader. För att orka skrev jag av mig i min dagbok all den oro, ångest och förbjudna tankar jag hade. Men det var inte nog med det för efter Björns död var jag med om en mängd tråkiga upplevelser. Många besvikelser och svek.

Efter flera år tog jag fram dagboksanteckningarna och började läsa och jag ville skriva en bok. Boken blev i stället till slut nätverket Cancerkompisar.

Men fortfarande ligger det där "jävla locket på" och jag kan känner igen det när jag läser de anhöriga till cancerdrabbades historier.
Många också har locket på! Många blir inte sedda eller bekräftade för det stordåd som de utför. Tänk att under flera år ta de hand en cancersjuk ibland dygnet runt. Att under flera år sätta dig själv i andra hand hur länge orkar jag det?

Jag känner tacksamhet över att jag kan jobba med Cancerkompisar och får möjlighet att föra deras talan och försöka vara deras "röst".

Jag nästan grät av lycka igår när jag intervjuade  med Maria Hellbom, psykolog och sektionschef för Rehabiliteringssektionen vid Skånes Onkologiska Klinik, för när jag frågade vad är den största utmaningen kring närstående/anhörigfrågan:

"jo det är att få folk att förstå hur omfattande det är att vara anhörig".

Så kommer så klart nästa fråga, vem äger anhörigfrågan men det kommer jag att utveckla i nästa inlägg.

Nu blev det här väldigt personligt men jag ville beskriva varför jag vill vara de anhörigas röst.
Så, det här med den tänkbara romansen som kom av sig blev bra, den framkallade nya insikter inifrån mig själv.

Tack till tjejgänget på Kallis och min kloka ugglekompis för pep.

Nu inser jag liksom att det som jag blev förbannad på handlar inte om honom, min ev. romans, utan bara en utlösande faktor så nu återstår bara att fråga mig själv, hur blir jag av med den här ilskan? Vad handlar det om egentligen. Vad kan jag använde den energin till i stället, just det!

Funderar på att börja boxas också. Tack till min massör Anders för det rådet.

GÖR en bra dag!
Nakenligan, bild från januari 2014


Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

3 kommentarer:

Alexandra sa...

Hejja!!!

Maria Engström sa...

Hejja hejja! Ring om du vill prata ilska, glädje, fika en vacker sommardag? kram!

Daniella Ibis sa...

Du är grym IL, vet du det? Riktigt, riktigt grym!
Jag säger bara, wow!!! <3
..och den där P, han vet inte vad han gått miste om!