Semester eller vardag?

Kl. 10.50

God morgon kära läsare!

Jag fortsätter på förra inläggets tema om sommar, sol och semester som för de allra flesta av oss innebär avkoppling från vardagen. Men avkoppling från vardagen gäller tyvärr inte alla.

För de som är anhöriga till cancerdrabbade och lever mitt i sjukdomen önskar många ingen som helst avkoppling från vardagen. Det enda man vill är att allt bara ska vara som vanligt.

Att få gå till sitt arbete, vara med i den gemenskapen och kunna ta en fika med sina arbetskamrater.
Att få umgås med familj och vänner och kunna tacka ja till en middagsinbjudan.
Att få sitta i soffan en kväll och bara göra ingenting eller kunna gå en promenad utan något mål. Man vill leva ett helt vanligt liv, en vardag.

I mitt arbete med Cancerkompisar har det blivit tydligare och tydligare för mig att det ÄR en stor utmaning att få omvärlden att förstå hur omfattande anhörigfrågan är.
Hur många som är och kommer att bli berörda framöver. Hur det kommer att påverka oss alla. På arbetsplatsen, bland vännerna och bland barnen. Barnen vars föräldrar blir sjuka. Barn som inte berättar för någon hur det har det där hemma.
De vågar inte.
De är rädda för att bli sedda som annorlunda. Barn som mår dåligt på olika sätt. På BRIS jourtelefon handlar två tredjedelar av samtalen om sjukdom eller sorg.
Barnen är ju vår framtid!
Vi kan inte blunda för det här längre.

Själv har jag min egen cancerresa långt bakom mig men jag hör och läser dagligen historier och jag häpnar!
2014 i Sverige.
Nu tar jag bloggledigt under sommaren för att sätta mig in ännu mer i cancervärlden för att under hösten vara rustad. Jag vill kunna föra de anhörigas talan och jag kommer att synas ännu mer på twitter, i media, här på bloggen och genom våra kommande podcast.

Suzanne Richter, från Sten K J,
jag och Alexandra under stipendieutdelningen

Cancerkompisar tog emot ett stipendium från Sten K Johnsons stiftelse (klicka på länken ser du bilder på oss från utdelningen) för att kunna spela in och berätta 10 olika anhörigas historier.



GÖR en bra dag!

P.s
Jag är tillbaka här igen i augusti.

En del av min sommarläsning för att vara påläst då jag dessutom är repr. för Cancerkompisar
och har en plats i RCC Syds patient och -närståenderåd

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Hejarklacken

Kl. 11.50

Jag och Alexandra när vi tog emot stipendium från Skandia
för Cancerkompisars räkning, en bra dag!

Alla dagar är inte bra dagar.
Det finns dagar då jag inte tror på mig själv och ställer frågor varför jag gör det jag gör.

Men så har jag förmånen att få arbeta med Alexandra, en toppenkollega, och tillsammans med henne finnas med i grupp om sex personer som träffas var tredje vecka. En grupp där vi stöttar, peppar och ger varandra perspektiv.





Senast sa en i vår grupp, MasterMind-gruppen, så här; "vi är alla puppar som blir fjärilar". 
Sant, ja vi har samtliga hoppat av ekorrhjulet (det är fri tolkning på det) och valt att arbeta med oss själva såväl på in som -utsidan. Vi vill välja våra egna vägar.

Det innebär att vi ständigt ställs inför utmaningar av olika slag.
Vi gör oss sårbara och vi blir utsatta för kritik och ibland blir vi oförtjänt påhoppade genom att vi blir ifrågasatta och kritiserade och ibland in på bara kroppen.

Själv har jag antagit en utmaning som heter duga. Jag tränar på att säga nej till andra för att få säga ja till mig själv. Låter det enkelt? Om ditt svar är otvetydigt ja så säger jag ett stort grattis till dig.

Så här är det.
Jag fick erbjudande om ett toppjobb men som innebar att jag skulle behöva bli anställd så det blev nej tack.
Jag fick frågan om att hålla en föreläsning för ett företag, som har resurser att köpa in mig, men de ville ha mig gratis och jag sa nej tack.

"Men hur ska du kunna försörja dig"?
När den kritiken kommer är det lätt att tappa tron på mig själv men så kommer hejaklacken in och visar vägen.
Tack till dig i hejarklacken där jag får stöd i form av förståelse, feedback och pep samt där jag kan vara den jag är, bara Inga-Lill.

Jag har idag valt att fokusera 100 % på att vara social företagare. Jag säger ja till att arbeta med det jag brinner för och nej jag har inte fullt betalt för det jag gör, just nu, men det ger mig så mycket annat. Att säga ja till mig själv går inte att värdera eller ens att mäta.

Andra typer av belöning kommer då och då i form av lite pengar och inte minst ett erkännande för att det som vi på Cancerkompisar gör för anhörig till cancerdrabbad är angeläget.

Tack Sten K Jonsson Stiftelse och Suzanne Richter för att ni tror på oss och ger oss möjlighet att producera podcast och berätta canceranhörigas historier.

GÖR en bra dag!

Suzanne Richter, Sten K J, jag och Alexandra Lellky på Ekonomihögskolan i Lund
när vi nyss mottagit stipendiet

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer