VÄLKOMMEN

torsdag 13 juni 2013

Jag har förlorat min bästa vän och jag känner mig sorgsen

Kl. 7.55

Mamsen ringde nyss och ville ha hjälp för att "slippa" åka iväg till dagvården. Jag hörde på hennes röst att hon kände sig både ledsen, nedstämd och lite rädd.

Jag försökte tala henne tillrätta med att säga hon behöver komma ut och träffa andra och hur kul hon tyckte det var förra veckan hon var där.
"Ja men jag sitter ju bara där hela dan och gör ingen nytta" sa hon.

Vi pratade en stund fram och tillbaka när jag till sist kom på att säga något i stil med "men om du åker dit och tycker att det är långtråkigt så har du ju färdtjänst och kan åka hem igen". Ja men det var en bra idé tyckte hon.

Jag känner mig sorgsen över att förlorat min mamma till Alzheimers och jag känner mig också vemodig över att jag förlorat en av mina bästa vänner. Trodde väl aldrig att har jag skulle behöva bli mamma till mamsen. Min intellektuella och välutbildade mamma är nu ganska hjälplös och behöver andra. Hon den starka som alltid klarat av allt själv. Hon rymde hemifrån, från Finland, för att inte bli bortgift som 16-åring till Sverige. Hon gifte sig med en svensk man mot sin pappas vilja. Hon jobbade på nätterna för att ta hand om oss fyra barn på dagarna. Hon arrangerade flytt för hela min familj från Umeå till Malmö när pappas företag gick i konkurs. Kort efter flytten tog hon ut skilsmässa från pappa och börja studera. Hon skaffade sig två yrkesutbildningar på kort tid och blev eftertraktad på flera universitessjukus runt om i Sverige och nu...

Jag vet att är en av många anhöriga. Alexandra har sagt flera gånger att jag borde prata med någon likasinnad. Hon har ju så klart rätt...men.
Jävla sjukdom!

GÖR en bra dag!
Hoppas mamsen får en bra dag hon me´.

Mamsen hemma i mitt kök




Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

4 kommentarer:

Alexander sa...

Det är tråkigt och måste vara tufft för dig. Vilken "Lyx" att ni kan bo så nära varandra så du kan hjälpa henne från dag till dag. Dock måste det ju slita. I det långa loppet tror jag det är nyttigt att leva med det såhär, snarare än att förtränga det.
Starkt!
Kärlek!
Alexander

Jag sticker upp huvudet sa...

tack snälla!!!

Jag sticker upp huvudet sa...

Från min vän Gunilla via mail:

Förstår att det måste vara väldigt sorgligt.. denna stolta och kraftfulla kvinna !
Men Du kan vara tacksam över att Du haft en sådan fantastik Mamma och en sådan fin förebild..
Väldigt värdefullt för både Dig och barnen.

Kram Gunilla

Alexandra sa...

kram!! VI går tillsammans och får lite info tycker jag..