VÄLKOMMEN

onsdag 4 mars 2015

Tillbaka till det förbjudna

När jag började blogga sommaren 2009 skrev jag det här

ATT
blogga är ju inne nu!
"Det vill jag mé" - ja, så tänkte jag för några månader sen. Allt nytt är ju spännande i min värld i alla fall.
Sen hände inte mycket.
Jag började att inse att detta tar tid - att jag måste tycka att det är roligt för att det ska fungera.
Så en strategi behövdes.
Vad jag vill med min blogg och bloggandet?
Vad är lämpligt att skriva om och hur ofta jag borde skriva?
Jag funderade på vem läsaren skulle kunna vara?
Ja, min kära dotter Alexandra ställde alla dessa frågor till mig redan innan jag började blogga.

Så nu har jag en strategi!

Jag MÅSTE bara få "sticka upp huvudet" och säga vad jag tycker och ta av mig masken och nu är jag "fast".
Om någon vill läsa eller t o m kommentera mina inlägg så är det bonus.

Vad hände med min strategi?
Den har förändrats. Jag har förändrats. Andra runt omkring mig förändras.
Foto: André de Loisted
Det var Alexandra, min dotter, som kom med idén att jag skulle börja blogga för att sätta ord på de förbjudna tankar jag bar inom mig under min cancerresa. Allt det jag skrev om i min dagbok.
Vi fick veta att min Björn hade cirka tre månader kvar att leva. Cancerresan blev 10 långa, gräsliga månader som slutade med att min man, den man jag träffat mitt i livet, dog hemma i vårt vardagsrum bara 51 år gammal.

Det är idag över 10 år sedan min Björn dog och mina förbjudna tankar är bearbetade då jag idag vet att det inte var förbjudna tankar, fastän det kändes så då. Jag levde i kris. En människa som är i kris tänker inte rationellt. Jag som anhörig vågade inte ta plats, det var ju inte jag som var sjuk, och till sist kunde jag inte trycka ner all oro och ångest längre. Jag kände mig så ensam och det kändes som om att ingen i hela världen förstod mig och hur jag hade det.

I dag arbetar jag med Cancerkompisar, är en av grundarna, som hjälper andra anhöriga i deras cancerresor. Vi ger stöd, tröst och hopp genom förmedlingstjänsten - Cancerkompisar.se

Idag hör jag hur andra anhöriga till cancerdrabbade brottas med sina förbjudna tankar, som de uttrycker det, men det finns ju inget förbjudet. Vi är bara mänskliga varelser som lever våra liv och försöker göra så gott vi kan vilket är svårt när jag befinner mig mitt i en kris. De som inte upplevt det har ingen aning om hur det känns. Det finns tyvärr många oförstående arbetsgivare. Det finns vänner som försvinner för att de själva är rädda, rädda för döden.
En del handlar om okunskap, okunskap och okunskap.
Cancer=död?
Nej inte alls! Överlevnaden är idag 71 % och forskningen går bara framåt.

Mitt syfte med den här bloggen framöver kommer att vara att få omvärlden att inse att gruppen anhöriga till cancerdrabbade är stor. Om kunskap sprids så finns det hopp.

Nu är jag tillbaka och jag kommer att fortsätta där allt en gång började, om hur mina förbjudna tankar, från alla mina dagboksanteckningar, la grunden för Cancerkompisar.se.

GÖR en bra dag!


Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

1 kommentar:

Marie sa...

Härligt! Vill gärna läsa och följa Cancerkompisars utveckling. heja heja!