VÄLKOMMEN

lördag 28 september 2013

Det finns hopp

Kl. 9.00

I bland känns det extra tufft att vara anhörig. Jag har haft ett par knepiga dagar den här veckan.

Mamma  blir inte precis bättre det går mest utför. Att vara anhörig till alzheimers är inte kul och jag gråter i min ensamhet mellan varven när jag tänker på vart tog hon vägen?

Mamma som jag kunnat prata med om allt!
Mamma som intresserade sig för livet utanför.

Samtidigt är jag är innerligt tacksam över att Eva finns.
Eva är mamma till mamsen fast med ett proffsigt förhållningssätt.
Hon arbetar i den omvårdnadsgrupp mamma tillhör och hon är ett viktigt stöd för mig också. Jag har tre syskon men bara min ena syster som engagerar sig så...

Jag försöker verkligen leva enligt mitt eget motto - carpe diem - och säger till mig själv att jag får njuta av de korta stunderna när mamma är nöjd.

Men jag blir ju ständigt påmind.
Som när hon ringde och ville prata om något viktigt. Jag gick upp, vi bor i samma trappa, och hon ville veta vem som hade haft fräckheten att beställa hem en ny rullator till henne med de fula hjulen och hon säger till mig:
"jag är väl inte galen heller men den här kan jag inte gå ut". 

Jag försöker byta samtalsämne men jag måste ibland ta henne på allvar också. Det suger mycket energi och emellanåt tappar jag hoppet. Hoppet om att jag ska orka.
Så kommer det plötsligt ett mail med en bild. Ha ha... någon som tänker på mig. Känns gott!
Tack Jens!

GÖR en bra dag!



Det finns hopp! Tack Jens för bilden den ger tankar...
Andra inlägg om mamma och Alzheimers? 
Skriv i sökrutan: att vara mamma till mamsen  
Här kommer ett

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

2 kommentarer:

Anneli Ewald sa...

En styrkekram från mig.

Jag sticker upp huvudet sa...

TACK Anneli!!!
Ja det är tufft att vara anhörig vad det än gäller men skönt att få veta när någon tänker på mig och bryr sig. KRAMIS tillbaka.