Kl. 10.55
Då och då får jag frågan varför jag lägger så mycket tid på min blogg här och på Facebook, eller på sociala medier överhuvudtaget.
Det var så här det började: BÖRJAN.
Ett år senare tog boken en annan form och blev Cancerkompisar.
Idag är vi flera som bloggar och berättar om hur det är att leva i vardagen som anhörig till cancerdrabbad.
Några av oss har erfarenheterna bakom oss men många lever i ett det dagligen och känner ett ständigt kaos inombords. Tänk dig själv. Din fru eller din bror som nyss fått ett cancerbesked. Hur skulle det kännas?
Troligen ett besked som ni alla kommer att få leva med under minst 5 år, i bästa fall. Det är den tiden det tar innan den cancerdrabbade blir friskförklarad.
Den som är sjuk har fullt upp med att klara av att leva och klara av sin vardag. Den som är anhörig blir automatiskt samordnaren och tar hand om den sjuke och hela familjen. Vem stöttar den anhörige? Forskning visar att du som anhörig har 25 % risk att själv bli sjuk, stressen är enorm.
Hur många anhöriga finns det?
1 av 3 får cancer. 55 000 får en diagnos varje år, hur många anhöriga blir det runt omkring? Säg 4 anhöriga x 55 000 cancerdrabbad...
I dag har vi över 200 som är kompisar men vi skulle kunna hjälpa ännu fler om vi kunde nå ut och berätta att vi finns. Vi vill att alla ska få en likasinnad att prata med.
Vill du vara med och bidra?
Du kan göra tre saker:
1. GILLA oss på Facebook
2. BOKA mig som föreläsare till din arbetsgrupp
3. GE ett bidrag så vi kan trycka informationsfoldrar
På tal om sociala medier, snart ska jag sticka upp huvudet på twitter också, jag är under utbildning just nu.
TACK för att du orkade läsa hela inlägget och GÖR en bra dag!
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Då och då får jag frågan varför jag lägger så mycket tid på min blogg här och på Facebook, eller på sociala medier överhuvudtaget.
Det var så här det började: BÖRJAN.
Ett år senare tog boken en annan form och blev Cancerkompisar.
Idag är vi flera som bloggar och berättar om hur det är att leva i vardagen som anhörig till cancerdrabbad.
Några av oss har erfarenheterna bakom oss men många lever i ett det dagligen och känner ett ständigt kaos inombords. Tänk dig själv. Din fru eller din bror som nyss fått ett cancerbesked. Hur skulle det kännas?
Troligen ett besked som ni alla kommer att få leva med under minst 5 år, i bästa fall. Det är den tiden det tar innan den cancerdrabbade blir friskförklarad.
Den som är sjuk har fullt upp med att klara av att leva och klara av sin vardag. Den som är anhörig blir automatiskt samordnaren och tar hand om den sjuke och hela familjen. Vem stöttar den anhörige? Forskning visar att du som anhörig har 25 % risk att själv bli sjuk, stressen är enorm.
Hur många anhöriga finns det?
1 av 3 får cancer. 55 000 får en diagnos varje år, hur många anhöriga blir det runt omkring? Säg 4 anhöriga x 55 000 cancerdrabbad...
I dag har vi över 200 som är kompisar men vi skulle kunna hjälpa ännu fler om vi kunde nå ut och berätta att vi finns. Vi vill att alla ska få en likasinnad att prata med.
Vill du vara med och bidra?
Du kan göra tre saker:
1. GILLA oss på Facebook
2. BOKA mig som föreläsare till din arbetsgrupp
3. GE ett bidrag så vi kan trycka informationsfoldrar
På tal om sociala medier, snart ska jag sticka upp huvudet på twitter också, jag är under utbildning just nu.
TACK för att du orkade läsa hela inlägget och GÖR en bra dag!
 |
| Min hemmatecknade bild som visar hur många vi anhöriga är. |
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar