Kl. 12.17
Idag gav jag mig själv sovmorgon och låg kvar ända till klockan åtta. Det är svårt att ligga kvar när jag vaknar tidigt men så är jag så tacksam över att jag numera vaknar av mig själv. Klockan är snart 12.00 och jag sitter fortfarande kvar i soffan. Jag summerar och funderar kring mig själv och mitt liv. Det är så mycket gott som händer och så många underbara människor som korsar min väg just nu.
För inte så många söndagar sen var jag på gudstjänst, mass, i Honolulu och jag har aldrig någonsin, hittills, känt en sådan tillhörighet på det sättet. Jag brukar för det mesta när jag är ute och reser gå in en kyrka och tända ett ljus för Björn och andra i min familj.
Jag hittade den här fina kyrkan längs stranden och jag tog reda på när det var gudstjänst och det visade sig att det fanns fyra tillfällen att välja på just denna söndag. Klockan 06, 08, 10 och 17.00 men klockan 10 kändes lagom och så blev det.
Det blev en otroligt annorlunda upplevelse för mig. Det hela började med att de som jag satte mig bredvid sträckte fram handen och hälsade och kvinnan berättade att de var från Kanada på semester.
En orkester spelade och alla sjöng med. Vi applåderade, vi reste oss upp och så var det dags för instruktioner för hur nattvarden skulle gå till. Vi var ju så många. Jag blev helt överrumplad och jag bara föstes med av den stora massan, det gick inte smita ut så jag fick också syndernas förlåtelse. Vid ett tillfälle reste sig alla upp och började ta varandra i hand runt om i bänkraderna och säga "bless you" (tror jag det var). Så här i efterhand kan jag minnas att alla de gånger jag besökt en kyrka någonstans i världen har jag ofta känt mig som en ensam anhörig. Jag har ofta känt mig vemodig men inte alls här. Jag satt bland 500 andra helt okända människor och kände mig både delaktig och glad. Jag vet inte vad det var som gjorde det men jag var full av energi och sprudlande glad när jag gick därifrån. Det var en katolsk mässa, kan det ha med det att göra tro?
På hotellet där vi bodde stod det varje dag ett bord uppdukat med halsband gjorde av pärlor och varje gång jag passerade sneglade jag åt det hållet men det var alltid så mycket folk som stod i lobbyn. Vi bodde på ett stort hotell med 18 våningar, vi bodde på 16:e våningen, och när vi väl var nere i lobbyn vill vi bara ut. En dag stod bordet inte där längre. Det kändes lite snopet.
Så en dag när jag och Marie kom ner med hissen var det relativt tomt i lobbyn och en man med det största leende man kan tänka sig sa Aloha (hej) till oss. Där stod nu ett annat bord. Vi tittade på varandra och som på en given signal så stannade vi till. Marie provade ett par pärlörhängen, som hon länge hade letat efter, och jag bara stod bara still och höll ett pärlemorkors i handen. Jag kunde inte släppa det och tittade inte på något annat med något större intresse heller. Sen jag köpte det har jag använt det praktiskt taget varje dag och fått många fina kommentarer över hur vackert det är.
Jag har hängt korset i den handgjorda silverkedja som jag fick som en av mina många "månadsbröllopspresenter" av min Björn.
Jag är djupt tacksam över att jag utsett 2013 till Möjligheternas år för mig och jag vill "smitta av mig" det till dig.
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Idag gav jag mig själv sovmorgon och låg kvar ända till klockan åtta. Det är svårt att ligga kvar när jag vaknar tidigt men så är jag så tacksam över att jag numera vaknar av mig själv. Klockan är snart 12.00 och jag sitter fortfarande kvar i soffan. Jag summerar och funderar kring mig själv och mitt liv. Det är så mycket gott som händer och så många underbara människor som korsar min väg just nu.
För inte så många söndagar sen var jag på gudstjänst, mass, i Honolulu och jag har aldrig någonsin, hittills, känt en sådan tillhörighet på det sättet. Jag brukar för det mesta när jag är ute och reser gå in en kyrka och tända ett ljus för Björn och andra i min familj.
Jag hittade den här fina kyrkan längs stranden och jag tog reda på när det var gudstjänst och det visade sig att det fanns fyra tillfällen att välja på just denna söndag. Klockan 06, 08, 10 och 17.00 men klockan 10 kändes lagom och så blev det.
Det blev en otroligt annorlunda upplevelse för mig. Det hela började med att de som jag satte mig bredvid sträckte fram handen och hälsade och kvinnan berättade att de var från Kanada på semester.
En orkester spelade och alla sjöng med. Vi applåderade, vi reste oss upp och så var det dags för instruktioner för hur nattvarden skulle gå till. Vi var ju så många. Jag blev helt överrumplad och jag bara föstes med av den stora massan, det gick inte smita ut så jag fick också syndernas förlåtelse. Vid ett tillfälle reste sig alla upp och började ta varandra i hand runt om i bänkraderna och säga "bless you" (tror jag det var). Så här i efterhand kan jag minnas att alla de gånger jag besökt en kyrka någonstans i världen har jag ofta känt mig som en ensam anhörig. Jag har ofta känt mig vemodig men inte alls här. Jag satt bland 500 andra helt okända människor och kände mig både delaktig och glad. Jag vet inte vad det var som gjorde det men jag var full av energi och sprudlande glad när jag gick därifrån. Det var en katolsk mässa, kan det ha med det att göra tro?
På hotellet där vi bodde stod det varje dag ett bord uppdukat med halsband gjorde av pärlor och varje gång jag passerade sneglade jag åt det hållet men det var alltid så mycket folk som stod i lobbyn. Vi bodde på ett stort hotell med 18 våningar, vi bodde på 16:e våningen, och när vi väl var nere i lobbyn vill vi bara ut. En dag stod bordet inte där längre. Det kändes lite snopet.
Så en dag när jag och Marie kom ner med hissen var det relativt tomt i lobbyn och en man med det största leende man kan tänka sig sa Aloha (hej) till oss. Där stod nu ett annat bord. Vi tittade på varandra och som på en given signal så stannade vi till. Marie provade ett par pärlörhängen, som hon länge hade letat efter, och jag bara stod bara still och höll ett pärlemorkors i handen. Jag kunde inte släppa det och tittade inte på något annat med något större intresse heller. Sen jag köpte det har jag använt det praktiskt taget varje dag och fått många fina kommentarer över hur vackert det är.
Jag har hängt korset i den handgjorda silverkedja som jag fick som en av mina många "månadsbröllopspresenter" av min Björn.
Jag är djupt tacksam över att jag utsett 2013 till Möjligheternas år för mig och jag vill "smitta av mig" det till dig.
 |
| Jag är på gudstjänst i en katolsk kyrka |
 |
| 5000 personer och jag i St Augustines kyrka i Honolulu mars 2013 |
 |
| Mitt kors av pärlemor köpt på Oahu, Honolulu. Det hänger i en silverkedja som Björns kompis Ejes son gjort för hand. |
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar