Kl. 8.30
Just nu skriver på min första föreläsning som jag ska hålla för en grupp anhöriga. Jag kallar den för "Vi la cancern på hyllan och köpte en en BMW". I morse på min stavpromenad gick jag igenom upplägget i huvudet. Det är så svårt att välja!
Jag har så mycket jag vill förmedla och berätta om och nu "poppar det upp" små minnesbilder om hur det var när Björn var sjuk i sin cancer. Jag minns att vi levde liksom parallella liv. Vi strävade inte längre mot samma mål. Han visste att han skulle dö och jag visste det och jag tänkte mest på hur jag skulle klara mig utan honom. Utan hans kramar och hans omtanke.
Det var en daglig kamp mellan den positiva glada jag och den oro och ovisshet jag kände. Ibland svämmade känslorna över både för oss båda och vi försökte hitta varsin plats att hämta kraft ifrån.
Ett litet smakprov ur mitt bokmanus och det här är direkt från min dagbok, utan omskrivningar:
Ur dagboken:
Sen kväll 23:30 och jag kan inte komma till ro:
I morse grälade vi. Varför sa han att jag aldrig slutför något och varför på det tråkiga sättet. Och jag som skrek tillbaka med att säga att han alltid överdriver. Och varje gång vi tjafsar går han rakt ut i garaget.
Visst kan jag hålla med om att jag går runt i huset och har flera små projekt på gång samtidigt. Men va f...n.
Det var ett gulligt ”förlåt/förklaring” jag fick på mailen i alla fall.
Åh han skrev om sin oro och vad han tänker på ... kring sin cancer och hur länge han ska få leva.
”Jag är nog lite stressad” skrev han. ”Jag har pratat med Tomas och bestämt mig att jag ska jobba lite mindre så det ska bli lediga onsdagar framöver”.
På jobbet fick jag en stund över och hann gå ner till min arbetskamrat Björn. Det var skönt att prata av sig lite. Han berättade för mig att hans fru (som dog i cancer för nåt år sen) satt en hel del för sig själv och skrev brev efter brev. Nu förstår jag bättre, kanske i alla fall, varför Björne så ofta går ut i garaget och pysslar. Han behöver någonstans att få va själv och få göra nåt med händerna.
Jag vet inte hur jag ska göra!!! Jag gråter fortfarande varje dag när Björne inte ser det. I söndags "kom han på mig" och han blev så jättejätteledsen och det gjorde extra ont i mitt hjärta. Jag lider mer av det märker jag så det gör jag inte om. Då är det bättre att gråta för mig själv.
Så här efteråt kan jag se hur vi skaffade vi oss var sitt andningshål, för att orka.
Björn gick ut i garaget och pysslade med bilen, klackade mina skor eller nåt annat och jag och jag stängde in mig med min dagbok och skrev allt jag ville och hade behov av att få ur mig.
Inga-Lills må bra tips - "när jag inte alltid kan eller vill säga vad tycker så skriver jag om det i min dagbok. Det har hjälpt mig så mycket. Jag kan varmt rekommendera det".
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Just nu skriver på min första föreläsning som jag ska hålla för en grupp anhöriga. Jag kallar den för "Vi la cancern på hyllan och köpte en en BMW". I morse på min stavpromenad gick jag igenom upplägget i huvudet. Det är så svårt att välja!
Jag har så mycket jag vill förmedla och berätta om och nu "poppar det upp" små minnesbilder om hur det var när Björn var sjuk i sin cancer. Jag minns att vi levde liksom parallella liv. Vi strävade inte längre mot samma mål. Han visste att han skulle dö och jag visste det och jag tänkte mest på hur jag skulle klara mig utan honom. Utan hans kramar och hans omtanke.
Det var en daglig kamp mellan den positiva glada jag och den oro och ovisshet jag kände. Ibland svämmade känslorna över både för oss båda och vi försökte hitta varsin plats att hämta kraft ifrån.
Ett litet smakprov ur mitt bokmanus och det här är direkt från min dagbok, utan omskrivningar:
Ur dagboken:
Sen kväll 23:30 och jag kan inte komma till ro:
I morse grälade vi. Varför sa han att jag aldrig slutför något och varför på det tråkiga sättet. Och jag som skrek tillbaka med att säga att han alltid överdriver. Och varje gång vi tjafsar går han rakt ut i garaget.
Visst kan jag hålla med om att jag går runt i huset och har flera små projekt på gång samtidigt. Men va f...n.
Det var ett gulligt ”förlåt/förklaring” jag fick på mailen i alla fall.
Åh han skrev om sin oro och vad han tänker på ... kring sin cancer och hur länge han ska få leva.
”Jag är nog lite stressad” skrev han. ”Jag har pratat med Tomas och bestämt mig att jag ska jobba lite mindre så det ska bli lediga onsdagar framöver”.
På jobbet fick jag en stund över och hann gå ner till min arbetskamrat Björn. Det var skönt att prata av sig lite. Han berättade för mig att hans fru (som dog i cancer för nåt år sen) satt en hel del för sig själv och skrev brev efter brev. Nu förstår jag bättre, kanske i alla fall, varför Björne så ofta går ut i garaget och pysslar. Han behöver någonstans att få va själv och få göra nåt med händerna.
Jag vet inte hur jag ska göra!!! Jag gråter fortfarande varje dag när Björne inte ser det. I söndags "kom han på mig" och han blev så jättejätteledsen och det gjorde extra ont i mitt hjärta. Jag lider mer av det märker jag så det gör jag inte om. Då är det bättre att gråta för mig själv.
Så här efteråt kan jag se hur vi skaffade vi oss var sitt andningshål, för att orka.
Björn gick ut i garaget och pysslade med bilen, klackade mina skor eller nåt annat och jag och jag stängde in mig med min dagbok och skrev allt jag ville och hade behov av att få ur mig.
Inga-Lills må bra tips - "när jag inte alltid kan eller vill säga vad tycker så skriver jag om det i min dagbok. Det har hjälpt mig så mycket. Jag kan varmt rekommendera det".
 |
| Jag i Pildammasparken |
 |
| Jag samlar på giraffer i alla "format", foton och prydnadsgiraffer |
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar