VÄLKOMMEN

torsdag 6 december 2012

Hur mycket kostade vi?

Kl. 10.55

Vi på cancerkompisar hittade en artikel: Hur mycket kostar en anhörig?

Brist på stöd till anhöriga ger upphov till muskuloskeletala sjukdomar säger Catarina Sjölander i sin avhandling.
Jag har inte tänkt så mycket på det innan men jag håller med henne.
Jag antar att det var det som hände mig både under tiden Björn var döende och efter hans död.

Jag har än idag värk i min högra axel och ända ut i handen. Det började med en inflammation som blivit kronisk. Magkatarr som tack och lov aldrig blev till ett magsår. Hjärtklappning och akuta sjukhusbesök.
Ja, det har blivit en hel del besök hos läkare, naprapat, kiropraktor och kurator ja herregud vilken "doktorshopping". Jag testade också alternativa metoder med resor till en tibetansk läkare i Köpenhamn.

Det var många känslor som fick tryckas ned för att orka med att vårda en döende och ta hand om alla andra runt omkring.
Jag har fortfarande sviter efter den psykiska press det var att veta att han skulle dö. Eller egentligen att inte veta när. Skulle han leva de tre utlovade månaderna, över julen, eller skulle han dö nästa vecka. Ingen visste ju. Barn, släkt, vänner och arbetskamrater ringde och frågade när.
Min chef var omtänksam och hörde av sig flera gånger och frågade hur vi hade det men i slutet av varje samtal fick jag frågan när jag trodde att jag skulle komma tillbaka till jobbet. Till slut sa jag bara rakt ut:
"Jag kommer när han är död".

Trots att vi hade stort umgänge bägge två blev vi mer och mer ensamma, förutom barn och släkten, och jag hade ett stort behov av att få prata av mig. Jag gick till kuratorn på sjukhuset som var stöttande till en del men hon var själv inte anhörig och jag kände att hon kunde aldrig riktigt förstå mig.
Jag bad henne hjälpa mig att hitta en kvinna i min ålder som också hade en man som låg för döden. Det hade hon, jag som trodde jag var ensam, men det var sekretess att lämna ut uppgifter om andra så jag bad henne lämna mina uppgifter i stället.
På den vägen är det. Jag fick min egen cancerkompis till sist.
Om jag hade haft en cancerkompis redan från början kanske allt kunde varit lite lättare.

Jag är lite av en träningsfreak numera och noga med vad jag stoppar i mig och fastar emellanåt så troligen är det ett resultat av allt det jag varit med om.

Så vad har allt detta kostat samhället och mig kan jag undra? Hur mycket sparade jag genom att ta hand om Björn som ville dö och dog hemma, efter 10 långa månader. Vad kunde gjorts annorlunda?


Björn, längst fram, och vi på Naxos med goda vänner sommaren 2000 och då var vi helt ovetande om vad som skulle komma ett par månader senare




Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

2 kommentarer:

Alexandra sa...

Kram!! <3

Jag sticker upp huvudet sa...

Från min kloka vän G:

Inga-Lill, det blir bättre när personer som Du, klokt nog tar tag i det och tar det upp till ytan.

Stressen och pressen kring en anhörigs sjukdom och död kommer alltid att finnas, men med rätt stöd oh information, kan mycket smärta lindras.
Personalen på hospis skulle kunna vara en utav målgrupperna.

Kram G