Inga-Lill Lellky: Att börja om och att våga göra slut

Kl. 18.20

Oj, oj vad somliga beslut kan vara svåra att ta fast jag redan visste svaret. Hela kroppen skrek till mig vad jag skulle göra.

Nu skulle jag i alla fall ge killen chansen.
Vi var ett par för över fem år sedan som slutade med att jag bröt upp, inte för att jag ville utan för att jag var tvungen, för han betedde sig som en tölp.

Han hade uppvaktat mig i över 1 år, då han var gift, och jag sa nej varje gång. Jag ville definitivt inte inleda något med en gift man.
Han skilde sig och jag sa till slut ja till en date.
Åh vad jag var kär i honom och hade varit under en längre tid och äntligen kunde vi vara tillsammans. Den första tiden var allt underbart och vi levde som i rus och träffades hela tiden men snart började han strula.
Han kom för sent till våra träffar och också när vi skulle träffa min vänner och så vidare. Skulle jag berätta allt om vad han gjorde skulle det bli ett alldeles för långt och tråkigt inlägg.

Jag åkte på en längre semester och under den tiden fick jag inga svar på mina sms och han kunde aldrig prata på telefon när jag ringde och ringde aldrig upp mig heller.

Samma dag jag kom hem från resan åkte jag direkt upp hans kontor och gjorde slut. Han sa inte mycket den gången och ganska snabbt efter det träffade han en ny kvinna.

Det tog mig lång tid att komma över honom. Stackars mina vänner som jag ältade det hela.
Vi sprang på varandra ute några gånger och när jag precis hade glömt bort att han fanns kom det alltid ett sms.
Ett år messade han mig en julaftons morgon när jag och sonen var på skidresa i Österrike med goda vänner. Jag blev helt uppjagad och svarade bara kort tillbaka men hela dagen bara tänkte jag på honom.

Åren gick och äntligen glömde jag bort honom, nästan. I början av november i år hade jag inte haft ett enda livstecken från honom på säkert över två år och så plötsligt får jag ett sms där han frågar om vi kan prata och att han vill be mig om ursäkt och om han kunde ringa mig.

Jag blev paff och tänkte, näh varför det. Men sen svarade jag tillbaka att han kunde ringa.
Blev jag smickrad - näh, jo lite.
Blev jag glad - ja.
Pirr i magen - ja lite.
Vi pratade på telefon ganska länge och bestämde att vi skulle ses senare under veckan och prata.
Nu har vi setts tre gånger och han har förklarat sig och han har berättat hur dåligt han mådde p.g.a skilsmässan. Jag fick också höra honom säga att han skäms för att han behandlat mig så illa.

Nu har jag fått några svar på varför det blev som det blev. Men vad hjälper det nu? Han säger att han fortfarande är kär i mig.
Ja, jag var tokkär i honom då.
Jag kan bara konstatera att det är för sent, tyvärr, samtidigt som det känns som om en stor sten ramlat av mig.
Jag är glad över att jag gav mig den här möjligheten att träffa honom igen. Mina tankar har gått fram och tillbaka och jag har känt efter och tvekat över vad jag ska göra och vad jag vill. Min kompis Pauline brukar säga så här: "ibland är man mer kär i tanken på kärleken". Det stämmer så bra för det är ju trots allt så himla mysigt att vara två.

Jag vill i kväll säga GRATTIS till mig själv för att jag har kopplat bort hjärnan och tagit ett klokt beslut och litat på min känsla.
Vi kommer inte att ses mer och nu känner jag att vad som helst kan hända!

Skål!