onsdag 31 oktober 2012

"Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW" - 1


Oj, det här känns nervöst. 
Nu har jag tänkt "blotta mig" och berätta fullt ut hur det var och inte bara de små fragment jag delat med mig av på min gamla blogg giraffa.
Men nu vill jag berätta hela storyn från början till slut och  "blotta mig" helt. 
Jag gör det med motiveringen att jag kanske kan hjälpa andra i en liknande situationer.

Jag har under flera år skrivit på boken med arbetsnamnet "Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW". Jag har ett råmanus och jag söker efter en förlagsredaktör och har gjort nu ett tag. 
För någon vecka sedan satt jag tillsammans i en grupp där en av deltagarna frågade mig vad jag var rädd för, egentligen. Ja, det var en klok fråga och plötsligt slog det mig. Att jag söker en redaktör ska inte längre vara en ursäkt för att gå vidare och redan nu dela med mig av boken. För vad är jag rädd för ,egentligen? 

Här kommer ett smakprov på ett kapitel i boken "Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW"
1.
Nu får du skärpa dig”, sa Björn.
”Jag kan inte leva med dig om det ska vara så här”.
”Jag har så jävla kort tid kvar att leva och det är så mycket jag vill göra och så mycket jag vill hinna med”.
Det här hände ungefär en vecka efter att vi kommit hem från sjukhuset och fått beskedet att cancern hade kommit in i våra liv, igen!
Efter Björns 50-årsfest hade vi åk två veckor på semester till Grekland. Väl hemma igen var vi glada nöjda och utvilade. Det här var i början av september år 2000.
Men jag ska berätta allt från början.

Första kvällen jag träffade Björn, sommaren 1995.
Ja, och så här sitter jag här nu igen.
Ensamstående och frånskild kvinna 40+ på barstolen och dinglar med benen drygt femton år senare. Jag känner mig allmänt nervös och undrar om det syns på mig.
Runt omkring mig sitter män, ensamma, en och en.
”Herregud”, vad gör alla andra singeltjejer som jag i stan en lördag kväll mitt i sommaren, tänker jag.
Varför har jag gått ut?
Jag som har hela bokhyllan full med intressanta och nyttiga böcker ”bokmal” som jag är.
Har jag klätt mig rätt?
Vad är det som gäller nuförtiden?
Passar jag in här egentligen?
Jag som alltid kan klä mig rätt för rätt tillfälle och aldrig brukar jag känna mig så här osäker.
 Eller finns det inga singeltjejer, det är kanske bara jag som blivit över.
Ja, jag ser säkert annorlunda ut och jag känner verkligen inte alls bekväm.
Jag borde nog ha tagit på mig något som var lite mer urringat?
Ingen känner jag här heller, ingen som jag kan gå fram och säga hej till eller kanske bara kunna nicka lite igenkännande till.
Jag, yrkeskvinnan, van chef och ledare, som har kontroll och är van vid att styra och ställa. Jag som inte har några som helst svårighet med att gå fram och tilltala människor jag aldrig träffat tidigare.
Gud så pinsamt att sitta här ensam i baren, snart går jag, snart går jag, kanske inte hem ännu, nu har jag ju tagit mig ut i alla fall.
Jag är barnledig och har massor av egen tid, hela helgen.
Men i alla fall kanske, kanske ska jag gå.
Nej, jag bestämmer inget ännu.
Jag försöker hoppa av barstolen något graciöst och bestämmer mig för att gå på toaletten.
Jag vill verkligen inte verka desperat på något sätt.
Skärp dig nu säger jag bestämt till mig själv.
 Fast det känns lite spännande ändå att vara ute i nattlivet.
Mitt liv hade de senaste femton åren mest handlat om familjen med allt från födelsedagskalas, kräftskivor till parmiddagar.

Plötsligt känner jag att någon nuddar vid min axel och säger lite tyst:
”Får jag lov”?
”Ja tack” säger jag, samtidigt som jag snabbt försöker hoppa ner från barstolen så graciöst jag bara kan och tittar upp mot honom och tänker herregud vad lång han är.
Han tar mig lätt under armen och vi går mot det lilla dansgolvet, det är bara några par som dansar. Då börjar han prata och prata och prata. Jag hör inte riktigt vad han säger för jag bara tänker på hur lång han är och hur kort jag är, jag får stå på tå hela tiden, så jag svarar lite kort.
 ”Jo jag brukar gå hit”, säger jag, och jag tänker på att det är precis som att skruva klockan tillbaka femton år.
Samma fraser finns kvar. Jag är ”jäkla” trött på alla dessa tomma fraser som ”går du ofta hit” eller vad jobbar du med”. Hur många gånger har jag inte fått svara på just den frågan.
När jag svarar lite halvartigt på alla hans frågor så tystnar han till slut.
De spelar låten ”Ska vi gå hem till mig eller hem till dig” och jag fnissar lite för mig själv.
När vi dansat de två obligatoriska danserna följer han mig artigt tillbaka till min plats i baren.
Jag med mina 161 cm försöker graciöst hoppa upp på barstolen samtidigt som jag ler artigt mot honom och säger ”tack så mycket”.
När jag väl sitter någorlunda bekvämt på barstolen igen ser jag honom i ögonvrån. Han försvinner längre och längre bak i baren och när jag väl vågar titta upp igen så är han helt försvunnen.
Dunk, dunk bankar hjärtat och jag tänker tusen olika tankar:

Hände något eller? 
Vart tog han vägen? 
Var han så lång egentligen? 
Han var ganska trevlig fast han var så lång och pratade hela tiden, nästan i alla fall.
Jag spanar efter honom och nu hittar jag honom.
Han står lutad längre bak i baren och röker. Kavaj och en färgglad slips och jag tycker att han ser lite uppstyltad och prydlig ut med en inbyggd säkerhet
Jag lägger märke till hans småkrulliga hår. Riktigt småkrulligt är det. Ryska anlag?  Hmmm…han har något men jag vet inte vad det är..
Kan ha vara en och nittio kanske. 
Som på en given signal hoppar jag ner från barstolen, inte lika graciöst den här gången, och går med raska steg fram till honom, tittar upp på honom och säger:
”Får jag lov”?
Han ler med hela ansiktet och säger med glimten i ögat:
”Varför tog det sådan tid”?
Jag passar på att titta lite närmare på honom och ser bakom glasögonen hans blå ögon och en riktig pussmun har han. Jag ryser lite när jag ser på honom. Jag rycker till när han säger:
”Ska vi” och han tar mig än en gång under armen ut på dansgolvet.
Han dansar som en gud men han är lång och när vi dansat tillsammans oavbrutet i flera timmar känner jag mig ganska stel i nacken. Att dans tätt, tryckare, och på tå hela tiden har sitt pris.
Klockan är långt efter midnatt och musiken tystnar och det är färre och färre kvar på dansgolvet och till sist så hör vi dj som säger ”och nu är det sista dansen”. 


Som om det var en tyst överenskommelse att vi inte ska gå hem ännu säger Björn till mig:
"Vad gör vi nu?  

Ska vi gå och ta en drink någonstans”?
Jag svarar inte utan vi bara går ut från dansstället tillsammans, hand i hand. Utanför entrén står två vakter på var sin sida om trappan. De är klädda i svarta kostymer, stackare mitt i sommarvärmen tänker jag, de öppnar dörren för oss, den ena vakten ler lite lätt tittar på oss och säger ”sov så gott” och vi går ut i sommarnatten. 


Så går vi hand i hand längs kullerstensgatan och pratar oavbrutet, nästan i mun på varandra. Vi är ganska nervösa båda två.
Jag tänker så fort det här gick då men mina tankar avbryts av Björn som säger:
 ”Du jag tänker på drinken, ska vi ta Ramlösa med eller utan citron” säger Björn och ser helt allvarlig ut. Vi kör båda bil.
Jag gapskrattar och tänker att humor har han också.
När vi rundar hörnan vid torget så hörs redan musiken från baren. Det är en hotellbar i Malmö som har öppet hela natten.

Vi går i sakta hand i hand och det är som om vi har all tid i världen, bara nuet existerar.
Vi tar huvudentrén via hotellet och går i takt på de mattklädda trapporna upp mot andra våningen mot baren. Belysningen är skum och det tar några sekunder innan ögonen vänjer sig. Nu ser jag att det fullt överallt och jag tänker att det är säkert massor av människor som inte heller vill gå hem, ännu.
Björn tar ett par kliv framför mig och jag förstår att han letar efter någonstans för oss att sitta. Han vinkar till mig och längst in i ett hörn har han hittat en soffa som löper längs hela väggen och längst in finns det plats.
Jag får huka mig för lamporna som hänger alldeles för lågt ovanför de små borden och jag nästan kryper fram mellan utsträckta ben, väskor och glas. Jag sätter mig ner med kappan på och när jag vänder mig om ser jag att Björn redan står framme vid baren.


Vilken man, tänker jag, vilket kap han verkar för bra för att det här ska vara på riktigt.
I bakgrunden spelar pianisten ”As times goes bye” och allt känns som taget ur en film på något sätt, med mig i huvudrollen.
Han kommer med två Ramlösa som han ställer på bordet tillsammans med två glas.
”Jag slog till med citron” säger han och ler med hela ansiktet.
Då upptäcker jag att han har ett mycket speciellt leende. Jag tittar lite noggrannare på honom så gott det går i dunklet. Riktigt småkrulligt är håret. Han skulle kunna komma från Ryssland eller ha något påbrå.
Det känns i hela kroppen att något var på väg att hända mellan oss och jag kunde inte sluta titta på honom. Vi sitter vid sidan om varandra på soffan men inte för nära men vi sitter på varandras aura, det känner jag. Vi pratar och pratar om allt och inget. Jag frågar var han kommer ifrån och när han svarar från Östergötland börjar jag skratta lite lätt.
”Vad är det” frågar han?
”Jag trodde inte du var svensk” sa jag.
”Blev du besviken nu” frågar han och då ser jag glimten i ögat, igen.
Vi pratar och pratar och allt känns helt naturligt. Jag tänker att det känns som om vi känner varandra redan och att det här inte är första kvällen.
Vi berättar för varandra om våra familjer och om våra barn och jag får veta att Björn har två söner, Bo och Adam och att han varit gift i 22 år och är nyskild.
Plötsligt tar han liksom sats, böjer sig fram mot mig och tar mig lätt under hakan, tittar på mig och så frågar han:
”Får jag kyssa dig”?
”Jag trodde aldrig att Du kulle fråga” fnittrar jag.
Herregud, här sitter jag en kvinna 40+ och fnittrar som en tonåring. Så kramades vi länge, länge. Så mysigt att få känna det här ”pirret” i hela kroppen


Klockan har hunnit bli över fem på morgonen och jag är inte dugg trött men jag är tvungen att åka hem och för att få sova några timmar.
Jag berättar för Björn att jag ska åka till min dotters konfirmationsläger nästa dag, ja egentligen idag, alltså redan om några timmar.
”Du vet min son Adam, han som bor hemma hos mig i Oxie, han kommer att bli jätteglad att jag kommer hem så här sent”.
Adam hade nästan tvingat iväg Björn. ”Du måste ut och roa dig och träffa lite folk pappa” hade han sagt.
Vi bestämmer oss till sist för att gå och när vi reser oss upp så stannar vi bägge till och bara tittar på varandra och så tar han min hand och jag känner mig upprymd och det känns som om det är bara vi.
Han erbjuder sig eller rättare sagt insisterar på att följa mig till min bil.
Vi byter telefonnummer och efter några kramar och några extra hejdå sätter jag mig i bilen och kör så sakta iväg. När jag tittar i backspegeln ser jag att Björn står kvar och tittar efter mig och vinkar och jag märker att jag ler med hela ansiktet och när jag tittar upp igen så upptäcker jag att jag svängt åt fel håll och glömt sätta på mig bilbältet.
 
  
Ja, nu har läst igenom allt minst 10 gånger och nu ska jag trycka på publicera-knappen. 



Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Inga kommentarer: