VÄLKOMMEN

torsdag 12 juli 2012

DU VET JU HUR DET ÄR ... NÄH - SVARADE JAG

Nu måste jag få berätta om det som tyngt mig länge och det handlar om mina gamla "parvänner".
Jag har vänner som jag umgåtts med i över 30 år, vi träffades när vi gick med barnen i våra magar.
Vi har träffats vid födelsedagar, firat midsommar och nyår tillsammans under alla år.

Sen skilde jag mig och allt blev annorlunda och när det var dags att ses fick jag höra "ja det vore ju kul om du tog med någon".
Men... jag hade ju ingen just då... men jag tackade ja och vi fortsatte att umgås.

Efter 5 år som ensamma mamman träffade jag en ny man och det blev annorlunda igen för nu träffades vi utan barnen som ju var stora och firade med sina egna vänner.

Sen dog Björn, min nye man, (efter sex år tillsammans) och vi fortsatte att träffas men bara midsommar och nyår men allt var annorlunda för mig - igen.
Varje gång inbjudan kom fick jag höra "ja det vore ju kul om du tog med någon". Vi träffades inte särskilt ofta däremellan så ingen visste hur jag hade det som änka och jag blev aldrig medbjuden till något fest eller så.
Kändes inte riktigt som om jag var välkommen som "ensam" men jag tackade ja i alla fall.

Till sist fick jag nog! Jag orkade inte mer.
Så blev det så att vi träffades inte vare sig nyår 2011/2012 eller midsommar i år.
Dom fick helt inte tag på mig. Jag har ingen hemtelefon längre, bara mobiltelefon.
Jag fick på omvägar veta att jag var "wanted". Så hur viktig var jag?

Nu kommer jag äntligen till saken...

Nu skulle vi i alla fall som kompensation boka in en golfdag.
Men det blev svårt att hitta datum och jag fick höra "ja du vet ju hur det är...vi ska dit och sen dit".

NÄH sa jag!

Jag vet inte alls hur det är, längre. Det är långt mellan gångerna vi ses.

Jag lever singellivet på Malmös Manhattan och bokar inte in mig längre än...

Jag svarade att "näh, det vet jag inte. Det blev tyst i andra sidan av luren.
Fy, nu känner jag mig dum.
Men näh...

Förlåt -men nu har jag varit förbannad länge nog och det måste ut!
Varför ska jag som singel förstå alla andra? Men ingen ska förstå mig - nu har jag fått nog!

För det första - jag vill bara bli accepterad "själv" utan att behöva ta någon med mig på "tillställningar".
Jag vill bli omtyckt för den jag är.
Begär jag för mycket?

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

4 kommentarer:

Anonym sa...

Go girl! Ibland behöver man sätta ner foten. / Wiba

Anonym sa...

Talespråket i nöden prövas vännerna stämmer in här.
På sitt sätt så kan det vara skönt att se vem som vill vara med en pga av vem man är och inte för vad man är.
Men visst känns det trist men all heder och respekt att du ger uttryck för det. Man måste säga ifrån och då kanske även personen i fråga rannsakar dig själv och kanske kommer fram till att den vill vara med dig pga av den personen du är eller inte.
Hur många gånger frågar man någon hur den mår, men vill ärligt talat höra mer än att det är bra ?
Stå på dig :-)

Anonym sa...

Inspireras så av din blogg. Visste att du var en stark kvinna, men kanske inte HUR stark. Tror att det är viktigt att man får lov att bli arg ibland och få vädra sina åsikter. Det är mänskligt och jag tror att vi skulle må lite bättre om fler gjorde det. Att stänga allt inom sig är inte hälsosamt.
Kram Bergvall

Jag sticker upp huvudet sa...

Tack!
Varför ska det vara så svårt kan jag undra men jag är tacksam att jag äntligen vågat att "sticka upp" och nu har det blivit ett behov.
kramis