Min mamma "suger" energi

Jag hade länge lovat att jag skulle ta med "mamsen" till Bokskogen för lunch men skjutit fram det på grund av anledning. Nu hade vi i alla fall bestämt dag och hon hade skrivit in det i den almanacka jag köpt till henne.

Vi bor i samma hus, jag på 6:e våningen och hon på 7:e, men vi har en överenskommelse om att vi alltid ringer varandra innan vi hälsar på. En kvart innan vi skulle åka ringde jag till henne och hon hade glömt bort att vi skulle iväg. Hon hade glömt att titta i sin almanacka.

Så kom vi iväg och det började redan i bilen. Hon klagade på allt och alla. Jag försökte byta samtalsämne flera gånger under bilfärden, det tar 25 minuter att åka ut till Bokskogen, och jag hade redan börjat ångra mig.

Jag skäms lite för det känns förbjudet att gnälla över min mamma. Det finns dom som inte har en mamma eller har en mamma som är jättesjuk. Min mamma är bara lite sjuk.
Min kompis W är min förebild för hon har så stort tålamod med sin mamma. Jag inser att jag måste träna mer för det lär väl inte bli enklare med åren. Hon är full av ideér alltid och vill göra massor och gärna tillsammans med mig. Nu vill hon på Qigong med mig.
Men idag vilar jag upp mig och har delegerat ut "mamsen" till min dotter Alexandra. Dom har åkt till IKEA.

Jag och "mamsen" hon äter isterband och jag äter fisk

Carpe Diem!

ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

DU VET JU HUR DET ÄR ... NÄH - SVARADE JAG

Nu måste jag få berätta om det som tyngt mig länge och det handlar om mina gamla "parvänner".
Jag har vänner som jag umgåtts med i över 30 år, vi träffades när vi gick med barnen i våra magar.
Vi har träffats vid födelsedagar, firat midsommar och nyår tillsammans under alla år.

Sen skilde jag mig och allt blev annorlunda och när det var dags att ses fick jag höra "ja det vore ju kul om du tog med någon".
Men... jag hade ju ingen just då... men jag tackade ja och vi fortsatte att umgås.

Efter 5 år som ensamma mamman träffade jag en ny man och det blev annorlunda igen för nu träffades vi utan barnen som ju var stora och firade med sina egna vänner.

Sen dog Björn, min nye man, (efter sex år tillsammans) och vi fortsatte att träffas men bara midsommar och nyår men allt var annorlunda för mig - igen.
Varje gång inbjudan kom fick jag höra "ja det vore ju kul om du tog med någon". Vi träffades inte särskilt ofta däremellan så ingen visste hur jag hade det som änka och jag blev aldrig medbjuden till något fest eller så.
Kändes inte riktigt som om jag var välkommen som "ensam" men jag tackade ja i alla fall.

Till sist fick jag nog! Jag orkade inte mer.
Så blev det så att vi träffades inte vare sig nyår 2011/2012 eller midsommar i år.
Dom fick helt inte tag på mig. Jag har ingen hemtelefon längre, bara mobiltelefon.
Jag fick på omvägar veta att jag var "wanted". Så hur viktig var jag?

Nu kommer jag äntligen till saken...

Nu skulle vi i alla fall som kompensation boka in en golfdag.

Men det blev svårt att hitta datum och jag fick höra "ja du vet ju hur det är...vi ska dit och sen dit".

NÄH sa jag!

Jag vet inte alls hur det är, längre. Det är långt mellan gångerna vi ses.

Jag lever singellivet på Malmös Manhattan och bokar inte in mig längre än...

Jag svarade att "näh, det vet jag inte. Det blev tyst i andra sidan av luren.
Fy, nu känner jag mig dum.
Men näh...

Förlåt -men nu har jag varit förbannad länge nog och det måste ut!
Varför ska jag som singel förstå alla andra? Men ingen ska förstå mig - nu har jag fått nog!

För det första - jag vill bara bli accepterad "själv" utan att behöva ta någon med mig på "tillställningar".
Jag vill bli omtyckt för den jag är.
Begär jag för mycket?

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer