2 stolar

Kl. 10.30

Idag tänker jag på alla oss som förlorat vår livskamrat.  

Det som vi upplevt är ingen vanlig skilsmässa, som är svårt nog, utan en ofrivillig skilsmässa. En ofrivillig skilsmässa som kom som en sjukdom, cancer. 

En resa där jag fått se min älskade försvinna mer och mer för varje dag mitt framför mig och min familjs ögon.
Nu har jag själv kommit över det och jag har ett bra liv på alla sätt men jag glömmer aldrig hur det kändes. 
Smärtan! 
Men tiden läker alla sår, gör den? För mig har det gjort det. Vad jag vill ha sagt att jag känner STOR empati för andra, för dig som nyss varit med om detta.

Mina vänner säger då och då "vill du inte träffa någon ny? Du måste släppa in någon". 
Ja, absolut jag har träffat några men det är svårt att släppa in någon annan på riktigt, någon som ska kunna fylla platsen, ta den andra stolen. 

Men jag tror på livet, tvåsamhet och på kärleken, det kommer när det är dags.

GÖR en bra dag!

Idag tänker jag på alla de cancerkompisar som förlorat en livskamrat.

Vill du också bli cancerkompis, vill Du veta mer?
Här finns vi www.cancerkompisar.se

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Är vi otränade

Kl. 10.00

Två glas vin i går kväll bidrog till att jag sov mindre och något sämre i natt men jag fick tänka desto mer tänketid.

Mina tankar snurrande kring skilsmässor och separationer kontra möten och jag slogs av hur mycket tid vi lägger på att prata kring det förstnämnda. Varför är det så, varför gör vi det?

Jag letade efter synonymer för några av dessa begrep:
skilsmässa och separation - utbrytning, utträde
dödsfall - avgång, bortfall, slut
möte - träff, konferens, rådslag, session, överläggning

Att födas, att dö, att mötas och att skiljas allt det här är naturens gång. Men vårt samhälle, vår kultur uppmuntrar inte oss i att förbereda oss för separationer, förrän vi står där och då är det så dags.

För visst finns kurser, kompetensutveckling för allt det här men vi människor blundar för vi tror "det kommer aldrig att hända mig". Men det gör det i mer eller mindre utsträckning för det är det som vi kallar för livet.

Uppenbarligen finns det ett stort behov av kunskap kring separationer och avsked för vi pratar oftare med varandra om det än de möten vi har haft så det finns ett uppdämt behov.

I vårt moderna samhälle är vi fortfarande nybörjare på att ta avsked. Vi blir tagna på sängen och många av oss har ingen erfarenhet och inga verktyg över hur vi kan göra.

Jag som arbetar med Cancerkompisar.se får varje vecka höra om anhörig/närstående till cancerdrabbad där man berättar att vänner, granar går en omväg för att de inte vågar mötas. Tänk dig en person som fått ett besked som har vänt upp och ned på hela hens liv och förmodligen också är nybörjare på avsked.
Jag är tacksam för att jag har flera fina vänner där jag kan prata öppet om allt som händer mig.

Tack Marie, Katarina och Marija för ett härlig "pratkväll" som gav mig en inre stryka över att jag är inte ensam med mina erfarenheter. Vi är inte otränade i alla fall, att få dela och känna igen sig är "guld värt"!

GÖR en bra dag!

Jag och Darling Marie, Malmö Pick Wick, 2012

Marie och jag på min balkong, 6:e våningen, på Malmös Manhattan

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer