Telefonen ringer och jag hör en manlig som röst säger
- har jag kommit till Cancerkompisar?
Innan jag hinner svara ja och fråga vem han själv är fortsätter han
- jag har fått cancer och vet inte vad jag ska säga, hur jag ska kunna berätta det för min dotter?
Jag frågade hur gammal hon är
- hon är 20 år
Jag får veta att de bägge två bor i Lund. Vi resonerar fram och tillbaka om han ska berätta det för henne själv. Om han ska be henne ta kontakt med sin läkare. Om han ska bjuda hem henne eller berätta det på telefon eller inte. Om hur mycket kan ska berätta. Om han ska linda in det något.
Massor av frågor och jag säger att här finns inget rätt eller fel utan att det viktigaste är att våga prata och våga berätta.
-Tack snälla för hjälpen säger han och så är samtalet slut.
Jag stannar upp och funderar över vad som nyss hände. Vi på Cancerkompisar arbetar med anhöriga till cancerdrabbade och inte de som själva är sjuka. Men jag förstår hur svårt det är att vara sjuk och behöva berätta för sina nära och kära.
Jag hoppas att han berättar för sin dotter om att Cancerkompisar.se finns om hon behöver prata med någon annan anhörig som kan förstå hur just hon har det.
GÖR en bra dag!
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar