VÄLKOMMEN

fredag 27 februari 2015

Att dela


Fredag och jag lyssnar som vanligt på Alex och Sigges podcast under min morgonpowerwalk runt Pildammsparken här i Malmö.

Idag hade de klippt samman några snuttar från de gamla podcastavsnitten. Sigge pratade om att han hade minnen som kändes för svåra att behöva bära själv. Därför ville han dela med sig av dem till Alex. Det handlade om när hans farfar låg för döden, blev kissnödig, och när Sigge snabbt tog fram det som var närmast till hands, en kaffekopp. Bilden av händelsen finns också på min näthinna och på din kanske.

I mitt eget huvud dök det upp ett gammalt minne, en händelse som finns på min näthinna, lika tydlig som om det var igår. En händelse som jag ofta pratar om och dessutom gärna delar med mig av till andra. 


Jag är på sjukhuset tillsammans med Björn. 
Han ligger i sjukhussängen och läkaren har precis lämnat rummet. Jag sitter på sängkanten efter att läkaren nyss lämnat ett besked. Björns cancer har kommit tillbaka. Vi får veta att han har bara en kort tid kvar att leva. 
- Lever du över julen har du tur, säger läkaren. 
Det här var i oktober månad. Björn böjer sig fram emot mig, tar mina händer säger: 
- Nu måste vi gifta oss.
Jag hör mig själv säga ja men tänker inombords - nej! Nej, det är ju inte lönt när han ändå ska dö. Men jag säger inget om mina tankar till någon. Det kändes så skamligt och förbjudet, det var ju inte jag som skulle dö.
Men så här efteråt vet jag att mina tankar inte alls var förbjudna, de var bara mänskliga. 

Varför delar jag med mig av den här berättelsen? 
Jo, för det känns gott för mig att få veta att jag är inte ensam om den längre, jag delar den med någon.
När jag ibland får möjligheten att berätta om det för någon som förstår, någon som är eller har varit i min situation då ger det ännu en dimension. Jag uppmanar alla att våga prata. Våga prata även om det som kan kännas svårt. Det är en del av livet och det kommer inget gott utav att tränga undan. 
Jag vet!!!
#vågaprata

Det är precis det här som Cancerkompisarna handlar om. Vi hjälper varandra genom att dela. Vi berättar våra historier för varandra. Våra unika cancerresor men ändå lika. 
Genom att vi gör det ger vi stöd, tröst och hopp till varandra. Vetskapen och kraften i det att jag inte är ensam, den är stor!

Men visst vill vi även dela med oss av glada minnen och händelser. Fast då gör vi det av en helt annan anledning, men det tänker jag inte gå in på här och nu.

GÖR en bra fredag!
En glatt minne - min Björn när vi nyss hade mötts, här var han frisk och glad

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

2 kommentarer:

torgust sa...

Vackert och sant!

Jag sticker upp huvudet sa...

Hej och tack för din kommentar. Det känns gott att veta att en har läst vad jag skrivit.
GÖR en bra dag!