Kl. 8.30
Jag är inte arg!
Jag ÄR förbannad!
Som barn fick jag lära mig att inte bli arg utan jag fick i stället lära mig att behärska mig. Jag såg otaliga gånger hur min mamma kunde bli både frustrerad och arg men hon gick alltid undan och sa inget. Själv lärde jag mig också att kväva min egen ilska för jag trodde det var så det skulle vara.
Jag hade i och för sig inte så mycket att bli vare sig arg över eller ens känna frustration över när jag var barn men jag kan idag se hur ett mönster och ett sätt att förhålla mig till har skapats.
I mitt liv finns det tre händelser som påverkat. Händelser där jag känt mig både maktlös och frustrerad och arg och mer eller mindre lagt "locket på".
Den första gången var när jag fick reda på att min pappa tagit livet av sig. Han hoppade från färgan som gick mellan Sverige och Danmark. Först blev jag chockad, sen kände jag maktlöshet och till sist blev jag arg på honom för jag tyckte att han smet och gav upp och dessutom berövade han mig mina barn en morfar.
Andra gången var när jag och pappa Jan efter flera försök bestämde oss för att ändå efter 13 år gå skilda håll och skilsmässan var ett faktum. Arg och ledsen på oss båda.
Tredje gången var när min Björn fick cancer.
Chock.
Orättvisa.
Varför skulle jag behöva vara anhörig till cancerdrabbad.
Jävla cancer som vände upp och ner på våra liv och på MITT liv.
Varför försvann de nära vännerna, det gjorde ont.
Varför uppförde sig vissa personer så girigt och så okänsligt.
Jag svalde, svalde och svalde. Jag tryckte ner ilskan då det kändes som förbjudet. Förbjudna känslor och tankar. Jag hade ju ändå haft tur.
Jag överlevde.
Han dog.
Tänk om, tänk om jag hade lärt mig att pysa ut lite av min frustration.
Bara lite då och då.
Under åren efter allt detta som hänt kunde jag ibland kan bli så oförklarligt arg över t ex orättvisor. Så klart ser jag mönstret.
Mina barn är två kloka personer som jag lärt mig en mängder av bland annat betydelsen av att markera och att säga vad jag tycker och känner, att säga ifrån redan från början. Att pysa ut och inte vänta för länge.
Min son har alltid varit bra på att markera och säga i från direkt och min dotter säger ofta den ena klokare än det andra som till exempel "från klarhet till klarhet". Visst är väl livet enkelt för det är aldrig för sent att lära om.
Jag vet att de tankar och känslor som då kändes förbjudna är bara mänskliga.
Tack och lov för det. Som 60+ vill jag ju inte bli betraktad som en "bitch".
Jag prenumererar på Charlotte Rudenstams nyhetsbrev och där pratar hon om just detta.
Vill du lyssna?
4 minuter finns här: SLÄPP UT DIN ILSKA
GÖR en bra dag!
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
 |
| Livet kan beskrivas som en "tårta", eller? |
Jag är inte arg!
Jag ÄR förbannad!
Som barn fick jag lära mig att inte bli arg utan jag fick i stället lära mig att behärska mig. Jag såg otaliga gånger hur min mamma kunde bli både frustrerad och arg men hon gick alltid undan och sa inget. Själv lärde jag mig också att kväva min egen ilska för jag trodde det var så det skulle vara.
Jag hade i och för sig inte så mycket att bli vare sig arg över eller ens känna frustration över när jag var barn men jag kan idag se hur ett mönster och ett sätt att förhålla mig till har skapats.
I mitt liv finns det tre händelser som påverkat. Händelser där jag känt mig både maktlös och frustrerad och arg och mer eller mindre lagt "locket på".
Den första gången var när jag fick reda på att min pappa tagit livet av sig. Han hoppade från färgan som gick mellan Sverige och Danmark. Först blev jag chockad, sen kände jag maktlöshet och till sist blev jag arg på honom för jag tyckte att han smet och gav upp och dessutom berövade han mig mina barn en morfar.
Andra gången var när jag och pappa Jan efter flera försök bestämde oss för att ändå efter 13 år gå skilda håll och skilsmässan var ett faktum. Arg och ledsen på oss båda.
Tredje gången var när min Björn fick cancer.
Chock.
Orättvisa.
Varför skulle jag behöva vara anhörig till cancerdrabbad.
Jävla cancer som vände upp och ner på våra liv och på MITT liv.
Varför försvann de nära vännerna, det gjorde ont.
Varför uppförde sig vissa personer så girigt och så okänsligt.
Jag svalde, svalde och svalde. Jag tryckte ner ilskan då det kändes som förbjudet. Förbjudna känslor och tankar. Jag hade ju ändå haft tur.
Jag överlevde.
Han dog.
Tänk om, tänk om jag hade lärt mig att pysa ut lite av min frustration.
Bara lite då och då.
Under åren efter allt detta som hänt kunde jag ibland kan bli så oförklarligt arg över t ex orättvisor. Så klart ser jag mönstret.
Mina barn är två kloka personer som jag lärt mig en mängder av bland annat betydelsen av att markera och att säga vad jag tycker och känner, att säga ifrån redan från början. Att pysa ut och inte vänta för länge.
Min son har alltid varit bra på att markera och säga i från direkt och min dotter säger ofta den ena klokare än det andra som till exempel "från klarhet till klarhet". Visst är väl livet enkelt för det är aldrig för sent att lära om.
Jag vet att de tankar och känslor som då kändes förbjudna är bara mänskliga.
Tack och lov för det. Som 60+ vill jag ju inte bli betraktad som en "bitch".
Jag prenumererar på Charlotte Rudenstams nyhetsbrev och där pratar hon om just detta.
Vill du lyssna?
4 minuter finns här: SLÄPP UT DIN ILSKA
GÖR en bra dag!
 |
| Charlotte Rudenstam gör sina egna bilder. Hittat på hennes hemsida. |
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar