VÄLKOMMEN

torsdag 20 mars 2014

Förbjudet?

Kl. 8.55

Jag reflekterar över det förbjudna.
Hur har det blivit så att det som är bland det allra svåraste för oss människor det håller vi inom oss själva? Och när jag gör det, håller dei inom mig själv, vad gör det med mig?

Jag hittade ett blogginlägg från hösten 2012 när Cancerkompisar nyss hade startat.
Vad säger du?

SÖNDAGEN DEN 25:E NOVEMBER 2012

Ett svårt ämne att prata kring

Kl 17:00

Igår träffade jag en kvinna jag inte pratat med på ett par år. Nu korsades våra vägar och vi hann prata en längre stund och jag fick veta att hon varit sjuk i bröstcancer och blev opererad för två år sedan men nu blivit friskförklarad.
Hon frågade mig vad jag jobbar med nu och jag berättade om cancerkompisar.
Hon reagerade något oväntat med att säga att "allt det där skötte vi inom familjen" och antydde att ingen av dem hade något behov av att prata med någon utomstående. Jag och hennes man träffas en del i jobbet och han har inget sagt han heller.

Jag blir ännu mer stärkt av att det finns ett stort behov av det vi på cancerkompisar gör. Det verkar så svårt att prata öppet om cancer oavsett om man själv är sjuk eller anhörig. Förutom att para samman cancerkompisar vill vi också lyfta ämnet död och cancer för det är lika självklart att dö som att födas. Och långt i från alla dör ju.

Jag inser att jag har så mycket kvar att lära 
GÖR en bra dag!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

3 kommentarer:

Anonym sa...

I min omgivning pratas det öppet om cancer. (Nu börjar ju tyvärr cancerfallen komma bland oss 40-åringar.) Jag har bekanta som skriver öppet om sin sjukdom på facebook o.s.v.

Det som däremot är ett stort tabu är att prata om kostförändringar.

Jag sticker upp huvudet sa...

Hej,
tack för din kommentar!
s
Skönt att höra att ni/du pratar, det är ju så viktigt!!!

Jag sticker upp huvudet sa...

Hej,
tack för din kommentar!
s
Skönt att höra att ni/du pratar, det är ju så viktigt!!!