fredag 11 oktober 2013

Hon vågar blotta sig

Kl. 8.00

En vän till mig som nu blottar sig. Hurra för henne. En person som vågar sticka upp.
Att läsa hennes story och de modiga val hon gjort, henne måste vi bara kunna hjälpa på något sätt.

Det är ett jättelångt inlägg men det är väl värt att läsa och jag har kopierat det rakt av från Facebook, med hennes tillåtelse.

GÖR en bra dag!

Kanske det är som att vara pånyttfödd, att födas på nytt?
Från Katarina:
De senaste 18 månaderna har jag varit arbetslös. Jag har inte ens velat jobba. Det är så skamligt att jag börjar med att skriva det, så är det gjort liksom. Det är skamligt att inte ha ett jobb. Så skamligt att jag inte ens har vågat säga det rakt ut till de som har frågat. Synd, ser jag nu. Synd att jag inte har vågat vara sann. Att inte vara sann (både mot sig själv och andra) är förödande för välmåendet. Det vet jag. Jag har testat det många gånger under den senaste tiden, ja, under hela mitt liv faktiskt. Jag vill inte det mer nu. Så tokigt!
Var kommer den här skammen ifrån, kan man ju undra. Samhällets oskrivna regler? Andra människor? Den kommer givetvis från mina tankar om att det är skamligt. När har jag "lärt" mig det?

Jag har alltså känt skam för att jag inte känner skam för att jag inte faller in i ramen av att som ”normala” människor ha ett jobb. Eller åtminstone göra allt som står i min makt för att få ett jobb. När jag träffar någon bekant/vän som jag inte träffat på ett tag, får jag alltid frågan, nästan direkt: ”Har du hittat nåt jobb?”. Och jag har inte vågat vara sann och säga som det är, utan svarat lite sådär halvhjärtat: ”Naee, tyvärr, det finns inte så många jobb att söka…typ…”. Förlåt att jag inte har varit ärlig. För det ärliga svaret är att jag inte ens har försökt. Visst har jag sökt några jobb. Det har jag övertalat mig själv till att göra. Bara för att inte skämmas alltför mycket.

Sanningen är alltså att jag faktiskt inte har velat ha ett jobb. Eller rättare sagt; jag har inte vetat vad jag vill. Och jag har inte haft energi, kraft och motivation till att ta reda på det. Jag har inte varit i ett tillstånd där det har funkat. Jag har varit i ett tillstånd där inspirationen har trutit. Tyvärr även till en hel del andra saker i livet. Trist, jag vet. Ledsamt, sorgligt och tråkigt. Jag har känt mig handlingsförlamad. Utan kraft. Utan mod. Utan vilja. Ibland har jag tänkt att det finns en mening med det här. Och ibland har jag tänkt tvärtom. Jag har tänkt svarta saker om mig själv. Riktigt dåliga saker. Att jag är en dålig människa. För att inte tala om en dålig mamma till mina barn. Och en dålig dotter till min mamma. Men det tar vi inte nu.

Det har varit en tuff tid i livet. Jag och Stefan separerade för snart två och ett halvt år sedan. Då gjorde jag också något skamligt (enligt de oskrivna reglerna i samhället). Jag träffade en ny man, alldeles för nära inpå min och Stefans relation.
Jag vet att jag inte gjorde allt rätt. Men jag vet att jag gjorde det bästa jag kunde just då. Och den insikten har hjälpt mig många gånger när jag har slagit på mig själv. Jag höll på att drunkna, big time, och gjorde vad jag kunde för att hålla mig ovanför vattenytan.

Vad många inte tänker på, är att vid en skilsmässa krackelerar hela ens sociala liv. Så när jag och Stefan separerade, blev det ofrivilligt inte bara han som jag skilde mig ifrån.
Vår skilsmässa var något ”frivilligt”, något vi valde, för att vi inte orkade mer, för att vi trodde och hoppades att vi skulle må bättre om vi skilde oss.
Bara för att vi tog det beslutet, innebar inte det att vi ”blev lyckliga”. Det var ett beslut vi båda i flera år hade gjort allt för att undvika. Det var ett sorgligt beslut, vilket jag fortfarande tycker. Jag är oerhört ledsen ibland, och gråter över det liv som inte blev. Livet som familj, jag, Stefan och våra tre barn.

Flera av våra gemensamma vänner ”försvann”. För min del i alla fall. Min erfarenhet blev att jag inte blev bjuden längre, varken på stora fester eller små middagar. Eller på sådana där spontangrejer, som blev av när vi var ett par. Det är tydligen vanligt. Jag har hört det från flera kvinnor som skilt sig. Jag vet, att flera av er inte trodde att jag behövde er. ”Du hade ju träffat en ny!”, har flera sagt. Eller ”Jag ringde faktiskt två gånger, och du ringde inte tillbaka, så…”
Jag VET att ni, precis som jag, gjorde ert bästa utifrån var ni var någonstans och vad ni trodde, men fy sjutton vad jobbigt det var, att må så jäkla dåligt och samtidigt känna sig bortglömd. För det är ju så, att när man mår dåligt, så ser man inte klart, och jag kände då, som att flera av mina vänner och bekanta svek mig.

Snälla, har ni någon i er närhet som skiljer sig, gör ert bästa för att finnas där. Ring, skriv, messa, sträck ut en hand – ÄVEN om ni inte får så mycket tillbaka just då. De där kärleksfulla handlingarna behövs. Jag lovar! Och ni kommer att få kärlek tillbaka – kanske inte just då som sagt – men så småningom. Det lovar jag också! Det är så det funkar.
Jag hade vänner som fanns där för mig, och det är jag oerhört tacksam för. Jag ”skaffade” mig också nya vänner, vilket var härligt och berikade mitt liv mycket.

Två månader efter min och Stefans separation blev jag av med mitt jobb på ett fruktansvärt sätt. Det hände också en del andra saker i mitt liv, som gjorde livet tufft helt enkelt. Jag hade ett vikariat till och med april 2012, men det kommer jag inte ihåg mycket av.
Saken är faktiskt den, att den här tiden känns rätt blurrig, lite suddig, och när jag försöker komma ihåg vissa detaljer, känns de väldigt långt bort. Som jag förstår det är det kroppens sätt att hålla sig ovanför vattenytan.

Kroppen är helt fantastisk. Vår fysiska kropp, vår själ och vår hjärna samarbetar på ett så subtilt sätt, att det är svårt att förstå hur det funkar. Det bästa är att vi inte behöver förstå hur det funkar. Det räcker med att förstå ATT det funkar. För det gör det. Alldeles utmärkt. Och ju mer vi litar på det, desto bättre funkar det. Kroppen är fenomenal på att hitta tillbaka till välmående och balans. Vi behöver inte ens göra nåt. Får vi ett skärsår, behöver vi inte jobba på att huden ska läka – den fixar det alldeles själv. Det mentala funkar likadant. Jag vet det. Jag har sett det. Och jag har förstått det. Jag har inte förstått HUR det fungerar, det behövs inte, men jag har förstått ATT det fungerar.
Trösterikt, eller hur!

Jag har lärt mig så mycket om mig själv och livet i sig det senaste halvåret. I mitt sökande efter att må bättre har jag kommit i kontakt med människor, böcker, kurser och seminarier som har hjälpt mig att förstå hur livet är och hur jag kan förhålla mig till det för att må bra. Jag är så glad och tacksam! Jag har fått insikter som med sin energi skulle kunna hålla hela Sverige varmt hela vintern. Jag har utvecklats. Mycket. Jag har skalat bort lager av skit, som inte gör mig gott. Lager av att jag behöver vara på ett visst sätt för att bli älskad, lager av tankar om dåliga upplevelser som gjort mig rädd. Jag är äntligen jag. Eller i alla fall väldigt, väldigt nära. ;)

Den här tiden utan arbete har varit bra för mig på många sätt. Jag har haft tid. Tid för mina barn. Tid för mig själv. Tid för reflektion. Tid för utbildning. Tid för…för…för att känna att jag längtar efter människor. Det blir starkare och klarare för varje dag. Jag längtar efter vuxna människor. Jag längtar efter att interagera med människor, skratta, prata och bara vara med människor.

Jag längtar också efter ett arbete. Det har jag vetat ett tag, utan att egentligen ha vetat om det. Jag skäms heller inte längre. Skäms inte för att jag inte har ett arbete. Och inte heller för att jag inte har velat ha ett arbete. Men NU vill jag.
Du som har läst ända hit kanske kan hjälpa mig. Du kanske känner någon som känner någon….
Och nu ska jag vara så specifik det bara går. För jag vill verkligen ha din hjälp, och ju mer du vet om vad jag vill ha, desto bättre kan du hjälpa mig.

Jag vill ha ett jobb där jag träffar människor. Kanske i servicebranschen. Jag har också jobbat med lön och personal, så det är ett annat alternativ (om det innebär mycket kontakt med människor, det är viktigt). Jag vill ha möjlighet att hjälpa andra. Det är extra bra om det handlar om kost, träning eller hälsa och ger mig möjlighet att förbättra livet för mina medmänniskor. Att jobba i en hotellreception är ett exempel på ett jobb som känns lockande. Som värdinna av något slag, kanske på en konferensanläggning är ett annat.
Arbetstiden ska vara någonstans mellan 50 och 80 procent, och flexibla eller oregelbundna tider går fint. Kanske kan man till och med flexa beroende på vad det är för vecka. (Jag har ju barnen varannan vecka.)
Har du någon idé, någon kontakt eller vet ett jobb som skulle passa mig, var gullig och hör av dig. En godhjärtad handling från dig kan göra under för mig. Tack!

Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer