lördag 22 juni 2013

Vänner som förstår och bryr sig på riktigt

Kl. 9.30

Midsommardagen och det regnar ute och jag sitter vid köksbordet och njuter av att vara ledig och funderar över hur annorlunda mitt liv ser ut idag. De traditioner som jag byggt upp i över halva mitt liv finns inte längre. Det känns både lite vemodigt samtidigt som det känns ganska ok.

I går på midsommarafton var jag hembjuden till Gertrud tillsammans med Gunilla.

Jag lärde känna både Gunilla och Gertrud ungefär samtidigt. Det var år 2000 som Gunilla och jag träffades på franska rivieran, i Cannes.Vi berättar gärna om det för det känns lite "glassigt" och faktum är att det är helt sant.
Jag var där i tjänsten på en fastighetsmässa, MIPIM, och jag blev presenterad för Gunilla av en affärsbekant.
Vi var bägge två var i en relation då och sambos. Efter någon månad sprang vi på varandra igen fast denna gången i Malmö på ett nätverksmingel. Vi började träffas över luncher lite då och då.

Gertrud kom in mitt liv något senare. Vi var bägge anhörig till en cancersjuk och hon blev min samtalsvän när min Björn fick sin cancer.

Under tiden som Björn var sjuk hörde Gunilla av sig och frågade hur jag mådde. Vi bokade in en fika eller en lunch lite då och då men jag avbokade, oftast i sista sekunden, nio gånger av tio. För att jag inte orkade eller för att Björn inte mådde bra just den dagen.
Men Gunilla hon gav aldrig upp.
Hon visste instinktivt hur hon skulle göra. Hon var den som tog initiativet och hon gav aldrig upp om mig och det är jag henne evigt tacksam för.

Jag och Gertrud hann aldrig ses förrän bägge våra män var döda. Vi hade bara pratat i telefon men när vi så äntligen träffades kändes det som om vi reda var goda vänner och det så fick jag min allra första cancerkompis.

Det känns gott att ha vänner som varit med på "min resa" och följt mig i vardagen.
Vänner som vet det mesta om mig och vänner som vågar fråga. Vänner som vågar fråga ett par dagar innan vad jag ska göra till midsommar och sen säga "du är välkommen hem till mig".
De traditioner jag haft finns inte längre och då är det gott med vänner som bryr sig och som kan vara spontana. Jag är tacksam för mina vänner.

Har du en anhörig till en cancersjuk runt omkring dig?
Mina tips,
Ta initiativet och fråga hur hen vill att kontakten ska ske.
Gör upp om vem som ska ha initiativet.
Hur ska ni ha kontakt, ska ni ringa, messa eller maila?
Framför allt gör en överenskommelse, det betyder så mycket!

GÖR en bra dag!

Gunilla och jag hemma hos Gertrud i Malmö
Skål för nya möjligheter - carpe diem!
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

1 kommentar:

Alexandra sa...

Fint att läsa!