Inga-Lill Lellky: Min bakgrund var hemlig

Kl. 9.00

Mina barndomsvänner fick aldrig veta att min mamma är finska. Mamma är född i Koivo en liten by norr om Rovaniemi i norra Finland på 1930-talet. Mamma kom till Sverige som krigsbarn och återvände och kom då till Umeå 1952 där hon träffade min pappa.
Hon gjorde allt för att lära språket. Jag föddes först och redan då gjorde mamma ett strategiskt val. Sen kom mina tre syskon och ingen skulle få veta att vi var halvfinnar.

Finnarna var hatade i Sverige på 1950-talet. "Jävla finnjävel" hörde jag ofta som barn men jag tänkte aldrig på det. Vi pratade aldrig om det hemma heller. Någon gång då och då hörde jag mamma prata finska i telefonen med sina syskon eller sina föräldrar.

När jag åkte på min första skolresa på båt mellan Umeå och Wasa fick jag lite smakprov av vilka de där "finnjävlarna" var. På båtens däck hängde olika grupper, mest killar, skrattade, drack öl och skrek skällsord till varandra. Det var var finnarna som var på väg tillbaka till Wasa som småbråkade med svenskarna. Jag minns att några viftade med knivar men inget hände man bara skrek till varandra och de svenska skrev "finnjävlar" åk hem!

Jag kan sörja lite att jag inte fått lära mig finska. Jag kunde aldrig prata med mormor och morfar. Men vi kanske förstod varandra på något sätt ända för jag minns att mormor alltid log och klappade oss barn på kinden.

Som barn minns jag aldrig att någon någonsin kommenterade mammas brytning eller att någon ens frågade var hon kom i från. Själv hör jag ju inte den alls. Men idag frågar ju nästan alla var man kommer ifrån och jag tänker eller märker sällan det. Jag har svårt att höra när någon bryter på något språk. Jag tror det beror på att jag lyssnar på vad hen har att säga och är så fullt upptagen av det.Jag brukar tänka vad spelar det för roll egentligen.

Oj, oj vad jag funderar på många olika saker när jag är ute på mina morgonpromender.

GÖR en bra dag!