Kl. 12.55
Jag ringde nyss och pratade till Gunilla uppe i Mantorp, vars man Tommy dog i fredags.
Själv träffade jag Tommy senast i somras när min svåger Sven firade sin 60 årsdag. Jag visste ju att han varit sjuk under flera år men han såg så pigg och levande ut, då.
Vi hade ett långt samtal och jag är glad över att Gunilla ville berätta för mig hur allt hade gått till dagarna innan han dog. Tommy hade levt med sin diagnos blodcancer i över sex år och genomgått massor av behandlingar och nu hade han hade inte berättat för någon hur illa det egentligen var. Han levde som vanligt ända in till den sista dagen då orkade inte njurarna längre. Han somnade bara in en natt.
Vilken styrka den mannen hade. Att ensam ta det beslutet att inte berätta fullt ut hur "långt gånget" och hur allvarligt det var. Gunilla sa till mig: "allt har gått så fort" och det var kanske så han ville att det skulle vara. Att hans anhöriga och närstående ska minnas honom som den "vanliga" och friska Tommy.
Gunilla nu som anhörig har både barn och barnbarn nära sig. Hon berättade om hur underbara både vänner och grannar varit och att de funnits till omkring henne under alla sjukdomsåren. Jag blev så glad över att få höra det. Att det finns de som stöttar och vågar vara nära och vara cancerkompisar i vardagen.
Idag skänker jag en extra tanke till Sven och B-M nu när ännu en av deras släktingar har dött av cancer och en extra kram till Gunilla och hennes familj.
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Jag ringde nyss och pratade till Gunilla uppe i Mantorp, vars man Tommy dog i fredags.
Själv träffade jag Tommy senast i somras när min svåger Sven firade sin 60 årsdag. Jag visste ju att han varit sjuk under flera år men han såg så pigg och levande ut, då.
Vi hade ett långt samtal och jag är glad över att Gunilla ville berätta för mig hur allt hade gått till dagarna innan han dog. Tommy hade levt med sin diagnos blodcancer i över sex år och genomgått massor av behandlingar och nu hade han hade inte berättat för någon hur illa det egentligen var. Han levde som vanligt ända in till den sista dagen då orkade inte njurarna längre. Han somnade bara in en natt.
Vilken styrka den mannen hade. Att ensam ta det beslutet att inte berätta fullt ut hur "långt gånget" och hur allvarligt det var. Gunilla sa till mig: "allt har gått så fort" och det var kanske så han ville att det skulle vara. Att hans anhöriga och närstående ska minnas honom som den "vanliga" och friska Tommy.
Gunilla nu som anhörig har både barn och barnbarn nära sig. Hon berättade om hur underbara både vänner och grannar varit och att de funnits till omkring henne under alla sjukdomsåren. Jag blev så glad över att få höra det. Att det finns de som stöttar och vågar vara nära och vara cancerkompisar i vardagen.
Idag skänker jag en extra tanke till Sven och B-M nu när ännu en av deras släktingar har dött av cancer och en extra kram till Gunilla och hennes familj.
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar