Kl. 7.30
Jag står i hallen och gråter, eller jag gjorde det nyss.
På mina stavpromenader särskilt på fredagar brukar jag lyssna på det senaste avsnittet av Alex och Sigges podcast. Det är cirka 35 minuter in i podcasten som det händer.
Tårarna börjar rinna. Ingen högljudd gråt alls, ingen ledsen gråt utan ett slags njutbart gråt, ett lugnt gråt. I alla fall så berättar Alex om hur hans treåriga dotter baddar hans panna med en våt handduk. Både han och Amanda ligger hemma och är kräksjuka samtidigt. Han berättar målande om hur dottern hämtar en våt handduk inte urvriden utan när hon lägger handduken på hans panna så rinner vattnet längs hans ansikte. Hon stryker honom över kinden och ler sitt allra mildaste leende och
Alex berättar att han tänker att kanske så här kommer det att vara när han ligger för döden och hans vuxna dotter sitter bredvid honom.
Jag är imponerad över hur dessa två killar vågar blotta sig som de gör och att de gör det på ett äkta och beskrivande sätt.
Finns det olika typer av gråt undrar jag? Nåväl jag tycker i alla fall att det alltid det känns gott att få gråta till "vardags" utan anledning, det är frigörande på något sätt. Så tack Alex och Sigge, ni berör.
Podcasten finns på Spotify, iTunes eller bara sök på nätet.
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Jag står i hallen och gråter, eller jag gjorde det nyss.
På mina stavpromenader särskilt på fredagar brukar jag lyssna på det senaste avsnittet av Alex och Sigges podcast. Det är cirka 35 minuter in i podcasten som det händer.
Tårarna börjar rinna. Ingen högljudd gråt alls, ingen ledsen gråt utan ett slags njutbart gråt, ett lugnt gråt. I alla fall så berättar Alex om hur hans treåriga dotter baddar hans panna med en våt handduk. Både han och Amanda ligger hemma och är kräksjuka samtidigt. Han berättar målande om hur dottern hämtar en våt handduk inte urvriden utan när hon lägger handduken på hans panna så rinner vattnet längs hans ansikte. Hon stryker honom över kinden och ler sitt allra mildaste leende och
Alex berättar att han tänker att kanske så här kommer det att vara när han ligger för döden och hans vuxna dotter sitter bredvid honom.
Jag är imponerad över hur dessa två killar vågar blotta sig som de gör och att de gör det på ett äkta och beskrivande sätt.
Finns det olika typer av gråt undrar jag? Nåväl jag tycker i alla fall att det alltid det känns gott att få gråta till "vardags" utan anledning, det är frigörande på något sätt. Så tack Alex och Sigge, ni berör.
Podcasten finns på Spotify, iTunes eller bara sök på nätet.
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar