söndag 24 mars 2013

Nu får du skärpa dig!

Kl. 17.15

"Nu får du skärpa dig"sa Björn, min man, till mig när jag gråtit oavbrutet under två dagar.
Vi hade kommit hem från sjukhuset där han skull ha blivit opererad för sin magcancer för andra gången men operationen blev inställd. Cancern hade spridit sig för mycket för att det skulle vara möjligt att operera. Vi fick fick veta att han hade tre månader kvar att leva och med det beskedet åkte vi hem.

Jag bröt ihop och grät oavbrutet under två dagar tills Björn slog näven i bordet och skrek till mig "nu får du skärpa dig, man lever så kort och är död så jävla länge och jag så mycket jag vill göra, jag kan inte leva med dig om du ska va´ så här".

Efter den dagen la jag locket på.
Jag förstod honom men det var också just i den stunden vi började leva våra parallella liv. Han levde i 110 med allt han ville hinna med innan han skull dö och jag påbörjade min sorgprocess. Hur skulle jag kunna klara mig utan honom.

Nu har det gått över 10 år sedan Björn dog. Mycket har hänt sedan dess och jag har idag ett manus till en bok från den tiden. I morgon ska jag ut och föreläsa och berätta om vår "resa" för allra första gången. Det känns nervöst samtidigt som jag gärna vill dela med mig av min erfarenhet till andra. Och visst är det väl så - "jag lever så kort och är död så jävla länge" - så det gäller att njuta här och nu.




Björn som jag vill minnas honom



Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

1 kommentar:

Pideli sa...

Att vandra med cancern, i närheten av döden, innebär att tid blir något helt omöjligt att greppa. Det är tre år sedan det var jul och de tre senaste veckorna känns som ett år.