Att vara mamma till mamsen är en självklarhet

Kl. 11:18

Idag känner jag mig ledsen.
Och ensam.
Min mamma finns inte längre, inte på samma sätt i alla fall.
Mamma har varit sig själv ända tills fram för några månader sedan. Hon fick en mindre stroke och ingen visste då hur det skulle komma att påverka henne. Till en början märktes inget men så...

Utredningar visar nu på Alzhemiers och hon har fått bromsmedicin men vem vet?
Mamma har alltid varit min allra, allra bästa vän. Vi har bott nära varandra flera gånger under livet så vi har kunnat dela vardagslivet.
Mamma har hunnit med massor i sitt liv. Hon är en av 10 syskon från Finland och rymde hemifrån till Sverige för att inte bli bortgift. Min morfar var en storbonde med bara en son och resten döttrar. Hon gifte sig i Sverige när hon var 20 år och fick fyra barn, jag är äldst. Hon skilde sig från pappa när jag var 16 år och vid 36 års ålder påbörjade hon sin gymnasieutbildning. Han skaffade sig två yrkesutbildningar och har jobbat runtom på flera universitet i Sverige. Hon var en mästare på kemi och matte. Läst massor av böcker nästan uteslutande på engelska.
Blev vegetarian och var det under många år när nästan ingen ens visste vad det innebar och hon konverterade till buddhismen för över 20 år sedan och gick ur Svenska Kyrkan.

Hon har alltid ställt upp för våra barn. Varit barnvakt när de var mindre och vi varit bortresta, jobbat över eller när barnen var sjuka och inte kunde gå på dagis. Vi har kunnat prata öppet och ärligt om allt och hon har alltid tagit sig tid att lyssna på mig och mitt.

Idag bor vi än en gång nära varandra. Vi bor till och med i samma hus. Allt verkar vara som vanligt på utsidan men på insidan är allt annorlunda.
Det känns i hjärtat varje gång när jag går upp till mamsen. Hon frågar alltid vad det är för dag och säger alltid att det är så kul att jag kommer och hälsar på.
Numera pratar vi oftast om nuet och det som händer i hennes vardag. Vad hon ätit och om hon har ätit vilket hon alltmer sällan minns.

Jag saknar min mamma och våra intellektuella diskussioner. Ibland blir arg på mig och mina syskon. Hon tycker att vi lägger oss i och styr över hennes liv. Vilket vi ju gör, av ren omtanke. Ibland kan jag inte behärska mig och jag blir arg tillbaka på henne och det känns inte alls bra.

Jag har tur som kan dela min vardagsoro och sorg kring mamsen med min kompis Winnie. Tack Winnie för prat igår och för den här fina texten du visade mig som fanns på Facebook.

Tack Winnie för bilden

Jag och mamma julen 2012

En dag i taget med mamsen - Carpe Diem!

ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer