Smakprov ur boken "Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW" - 3

kl. 22:10

Jag fortsätter att dela med mig av mitt manus ur boken med arbetsnamnet "Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW".

Björn hade friat till mig från sjukhussängen och nu skulle vi vigas hemma. Det blev den 28 oktober, ett par veckor efter att vi fått veta att Björn inte skulle överleva sin cancer. Överlevde han julen hade han tur hade läkaren sagt.

Björn hade frågat vår granne Rune som var pensionerad präst och han hade lovat att ställa upp och viga oss hemma.

En stund innan vigseln

Ur boken:
Vi stod i dörröppningen till vardagsrummet i villan. 
Glasdörrarna med de blyinfattade glasen fångade upp solstrålarna som spred sig runt om i rummet. Det såg så varmt och ombonat ut. Jag tittade mig omkring och såg på alla som satt ner runt omkring oss. Det var knäpptyst. Rune stod med ryggen mot de andra och mittemot oss med ett stort och varmt leende på läpparna. 
Jag tittade mig omkring flera gånger bara för att få lov att njuta av stunden och såg ännu en gång solens reflexer som rörde sig runt om i rummet och det kändes som om tiden stod stilla. Om så bara för en sekund kände jag mig lugn inombords.
Min nya klänning, en beige linneklänning i romantisk stil, som Björn hade valt ut. Jag tittade upp på honom och på hans nya fina skjorta och slips, och såg att han log med hela ansiktet, bara mot mig. 
Mina ögon vattnades och en tår ville rulla ut. Björn såg så lugn och stark ut. 
Rune harklade sig och jag vakande till:
”Kära brudpar”.
Ceremonin var kort och vacker. Rune var van vid att viga par i hemmet hade han tidigare berättat för oss. Efter den korta ceremonin kramade Rune oss två, höjde sitt glas, bad alla resa sig upp och han utbringade en skål för oss. Några snyftningar hördes runt om i rummet men jag vågade inte titta. Rune sänkte sitt glas och sa:

”Inga-Lill och Björn, varmt lycka till med allt”. 
Jag hade lyckats hålla tårarna borta under hela ceremonin men nu gick det inte längre.

Rune Präst, jag och Björn hemma i villan den 28 oktober 2000

”Kom fru Ekholm så går vi ut och luftar oss” sa Björn. 
Innan vi ens hann vända oss om var mamma framme och ville lyckönska och krama om oss. 
Så där stod vi och tog emot allas kramar och det var ganska tyst i rummet.
Till sist sa Björn:
”Kära vänner” och alla stannade plötsligt upp:
”Näh, nu ska jag ut och ta ett bloss”.
Min bror som liksom Björn ofta skulle skoja sa:
”Det var på tiden” och vi gick ut i trädgården och alla andra följde efter, glada och lättade över avbrottet.

Där stod vi utspridda över gräsmattan och alla pratade och skrattade. Jag tittade bort mot Björn där han stod i sin vanlige pose med det ena benet lite framåt med ett stort leende på läpparna han och såg han riktigt belåten ut. Jag minns att jag tänkte att det här var en annorlunda dag på flera sätt. Alla som vi ville skulle komma var här trots med så kort varsel. 
Att gifta sig hemma var så annorlunda, så personligt och fint.

Jag ville minnas allt. Jag kände hur trött jag var men vågade ändå inte slappna av.

Björn hälsar välkommen till bords

”Varsågoda alla” sa jag och klappade i händerna och alla gick in igen och vi satte oss.

Tur att Björn gått med på att beställa catering, det trodde jag aldrig att den stora kocken skulle gå med på.

Björn klingade i glaset, reste sig upp men satte sig direkt igen och ursäktade sig med att han satt ner och tackade alla som kom. 

Björn hade lovat mig bröllopspresenter varje månad framöver så länge han levde. Vi visste bägge att vi aldrig skulle få fira ettårig bröllopsdag så därför hade han planerat en bröllopsresa. 

Ur dagboken: 
Vilken dag. Så efteråt känns det hur knäppt som helst.
Fast lite förvånad att jag kände mig så glad idag. Jag blir bättre på konsten ”att leva här och nu”. 
Yippi!
Carpe diem alltså. 
Sån himla tur, Björn var så pigg idag. Det märktes att han älskade att ha gäster hemma.
Det värmer i hjärtat att se honom skratta. Så duktig han är på att njuta av stunden. Hur många cigaretter rökte han idag.
Tack, tack Björn om det är någon jävla mening med allt för mig så är det väl att jag lära mig att leva här och nu. Idag blev jag påmind om mitt carpe diem Jäklar vilken träning jag får. 
Han säger aldrig carpe diem han bara gör det, lever på som om det var det mest naturliga sättet att leva på.
Det var svårt för några av våra vänner att vara med idag men jag är glad att dom kom. Nu har vi gemensamma minnen.
Åh, presenter också. Den röda kameran från Alexandra den ska jag ta med på resan. En röd, min älsklingsfärg och så bra med bärbara telefoner, typiskt Sven och fru BM.

Shit, ingen bröllopstårta, fan det glömde jag bort. Vem märkte det.
Oj vilken dag, jag är helt slut och jag måste sluta sällskapsröka, nu!!!
Så nu är jag fru igen.
Jag som längtat att bli omgift.
Är det så här det ska kännas? Det känns annorlunda och…
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer