"Vi la cancern på hyllan och köpte en BMW" är arbetsnamnet på den bok jag skrivit på under några år nu. Varje gång jag tar fram manuset behöver jag bara läsa några rader och så är jag helt "påloggad".
Alla minnen vräker sig över mig och jag minns allt. Jag kan se framför mig vilken jacka Björn tog på sig när han skulle ut i garaget. Jag minns vad han sa när jag varit borta för länge, "jag trodde du var på rymmen" sa han alltid och så skrattade vi tillsammans.
Alla minnen rusar förbi. Det är som om jag kör i innerfilen på motorvägen, nära vägrenen, och hör bilarna susa förbi och ser små glimtar i ögonvrån av bilarna som kör i ytterfilen. Jag trodde att allt var bearbetat och det är det kanske men ändå finns känslorna kvar i kroppen på något sätt.
Igår när jag skickade brevet till 100 personer med ett smakprov ur den kommande boken och la ut det här på bloggen så kändes det riktigt befriande. Att jag äntligen delar med mig av min upplevelse. Det blev som en spark där bak på något sätt.
Här kommer ett smakprov till.
År 2000
Björn hade precis fyllt 50 år och vi hade haft huset fullt av släkt och vänner och avslutade firandet med en två veckors resa till Grekland tillsammans med goda vänner. Ett par månader senare hände detta.
Min Björn ska dö
Jag la mig tidigt och sov som en stock hela natten och hade inte ens hört när Alexander kom hem senare på kvällen och jag låg i sängen när jag hörde att det ringde långt borta. Vem ringer så här tidigt undrade jag och masade mig upp och ut till köket och tog luren:
"Ja det är Inga-Lill”.
”Sitter du ner”, sa Björn.
Jag glömmer aldrig den där morgonen. Det var den 9 oktober klockan 07.45 och bara en kort stund innan jag skulle köra in till honom på sjukhuset på väg till mitt arbete den morgonen.
Jag hade vaknat och känt mig mycket gladare än på länge. Nu kommer vi att kunna prata med varandra som vanligt igen och få skratta tillsammans igen tänkte jag.
Jag såg fram emot att få åka in till jobbet för att träffa mina arbetskamrater och få tänka på något annat för en stund. Jag visste att han var i goda händer och snart skulle allt vara över. Min mailbox var säkert full. Nu skulle allt ordna sig!
”Läkaren har redan varit här inne”, sa han.
Björn fortsatte:
”Inga-Lill, det är kört”.
”Va, vad menar du? Sa jag.
”Du ska väl snart på operation?
"Inga-Lill, kom hit, men kör inte själv, ring någon", sa han.
”Vad menar du”? Sa jag.
Sen hörde jag bara ett klick i luren.
Jag stod med luren i handen och tänkte.
Herregud!
Varför skulle operationen flyttas fram igen tänkte jag. Det fanns säkert en bra förklaring till det. Nu var hans tålamod slut så mycket fattade jag. Han lät irriterad.
Men det var något mer. Något kändes annorlunda för han lät allvarlig och uppgiven på en och samma gång. Han lät inte vare sig sur eller irriterad. Varför skulle jag inte kunna köra själv.
En gnagande känsla av oro började snabbt sprida sig inom mig och det kändes inte alls bra.
Utan att tänka mig för slog telefonnumret till pappa Jan.
Mitt livs hittills kortaste telefonsamtal.
Jag har ingen aning vad jag sa till honom på telefonen men han kom och hämtade mig efter det bara efter fem minuter.
”Han sa att det var kört, jag fattar inte, jag förstår inte” sa jag.
”Vi är strax framme ta det lugnt bara”.
”Men jag fattar ändå inte han sa bara att det är kört, vad är det som är kört”?
Det ekade i mitt huvud av Björns ord ”att det är kört”, vadå kört?
”Jag följer med dig in” sa han.
Där låg han. Han såg så fridfull ut och jag bara tittade på honom, han sa inget, och då förstod jag. Jag skakade till och det kändes som en kall vindpust gled över ryggen jag rös till igen och tänkte nej, nej, nej.
Jan frågade hur han mådde och jag passade på att smita ut för att leta efter Mari, Björns kontaktsjuksköterska.
Jag måste få veta mer.
Jag ville få höra vad som hänt. Jag behövde få känna något annat än oro, lite hopp.
Jag hittade Mari längre ner i korridoren och vi gick tillsammans in på hennes rum och innan vi ens hann vare sig hälsa eller sätta oss sa hon:
”Cancern har kommit tillbaka och det ser inte alls bra ut”.
”Jag förstår inte” sa jag och fortsatte:
”Han skulle ju opereras idag”.
”Jag vet” sa Mari. ”Vi är alla lika chockade”.
”Men han var ju friskförklarad eller hur” ?
”Ja det var han”.
”Och så många läkare som varit inblandade och ingen har sagt något”.
”Jo, men han har fått ett återfall” sa hon.
”Det var det aldrig någon som sa något om, att det kunde hända".
”Hur kunde det hända”?
”Det vet vi inte”.
Jag rös till igen och kände hur strupen snördes ihop och orden nästan fastnade inom mig.
”När han ska han opereras nu då? frågade jag.
”Det blir ingen operation” sa Mari.
”Men något måste man väl kunna göra”?
”Det går inte att operera, om man öppnar upp så är risken stor att cancern att sprider sig”.
”När kan jag få prata med läkaren” frågade jag.
”Han är på operation nu. Jag ska se till att han kommer pratar med er så fort han är klar”.
Det snurrade runt i mitt huvud med så många tankar och jag började känna mig paralyserad.
"Björn har ju fortfarande så ont i ryggen vad kan det vara” frågade jag.
”Vi vet inte det ännu men han ska få bättre smärtlindring” sa Mari.
Jag reste mig långsamt upp från stolen och stannade till utanför hennes dörr. Det sved i i ögonen men jag ville inte gråta. Jag ville inte bryta ihop. En sköterska passerade med raska steg tittade upp på och log lite och jag passade på att fråga:
”Var finns toaletten?”
”Gå lite längre ner och ta sen till höger”.
Jag damp ner på toalettsitsen men reste mig upp omedelbart och tog några djupa andetag. Baddade lite kallt vatten i ansiktet, sträckte på mig och sa högt till spegelbilden – ”Du, där här ordnar sig, det ordnar sog, det måste ordna sig".
Björn halvsatt i sängen när jag kom in och Jan på stolen bredvid.
”Hej du” sa Björn när jag kom in. Jag satte mig andra siden om sängen på sängkanten lutade mig fram och pussade honom på munnen.
”Hur mår du?” frågade jag.
”Så där, det gör så jäkla ont ryggen”.
”Du ska få nytt smärtstillande det sa Mari".
”Har du snackat med henne?”.
”Ja nyss”.
”Vad sa hon?”
”Hon sa att vi skulle vänta på läkaren”.
”Nattsköterskan sa till mig att det antagligen är metastaserna”
”Metastaser, va?” skrek jag.
”Ta nu en sak i taget” sa Jan. ”Vänta tills läkaren kommer”.
”Det är visst därför jag har ont i ryggen”.
”När var det?” frågade jag.
”Ta nu inte ut något i förskott utan samla ihop frågorna till läkaren” sa Jan.
”Jag är mest förbannad. Va, fan, ligga här när dom inget gör, det har jag ju inte tid med”.
Det här var bara början på en lång väntan. Vilken tur att jag inte visste allt då. Det var inte vi som hade kontroll över vår egen tid längre.
Pappa Jan skulle åka hem och ta hand om barnen och jag lovade att ringa så fort jag visste något mer. Han kramade om mig när han gick och sa:
”Bara ring nu om det är det”.
”Och du” sa han och pekade mot Björn:
”Du, du tar det lugnt va?”.
”Jag går ju morfin för fan, sa Björn och sluddrade med avsikt samtidigt som han skrattade till och det smittade klart av sig på oss.
”Du ser, du är ju på rätt plats eller hur?” fortsatte Jan och vinkade till oss när han gick.
Så där satt vi. Jag på sängkanten. Björn tittade på mig sa:
”Jag ska vila lite nu”.
”Gör det du, jag går en sväng”.
Jag ville inte sätta mig besöksrummet med risk för att behöva vara vänlig eller artig mot någon utan jag gick längre ner i korridoren där jag hittade en ensam liten skranglig pinnstol. Kände mig vilsen och tänkte tillbaka på Björns operation ett år tidigare.
Vi fick ju beskedet att de tagit bort allt. Visst det var en elakartad tumör i magen men läkarna hade tagit bort en större del av magsäcken. Jag minns i själva verket knappt några detaljer för allt gick så fort den gången. Han låg på sjukhuset bara några dagar och sen var det inget mer med det och vi åkte på semester och jag minns att vi skojade om att vi ”lade vi cancern på hyllan”.
Men nu hade han ju bara ont i ryggen så det kunde väl inte ha något med cancern att göra, tänkte jag. Det här måste ju vara något helt annat. Men metastaser, han hade kanske hört fel .Han var ju lite drogad fortfarande.
Jag hade svårt att sitta still så jag gick in till Björn igen. Jag kände mig fortfarande superstressad inombords men jag hoppades att Björn inte skulle märka det.
Längre bort korridoren hörde jag skramlandet av hjul och jag studsade till. Det var ronden som var på väg. Småspringande hann jag precis in till Björn före läkaren och de vita rockarna han hade i släptåg.
Björn sov.
Hon hade redan stetoskopet i handen när hon gick fram till Björns säng då hon vände sig om och började prata med gänget i de vita rockarna.
Hon lyfte på täcket utan att säga ett ljud till Björn eller mig och han ryckte till och sa yrvaket:
”Va?”
”Och du mår?”
Björn blev skitförbannad och skrek rakt ut.
”Vad fan är det som händer, vad håller du på med?” Han ryckte till sig täcket och drog det upp över bröstet.
Läkaren stelnade till, tittade först på Björn och sen på mig.
”Vi väntar på Håkan Weber” sa jag lite tyst.
”Är ni helt dumma i huvudet” skrek Björn. ”Jag har inte tid mer era dumma frågor”.
Den kvinnliga läkaren tittade bedjande på mig som om hon behövde min hjälp.
”Förresten är dem helt onödiga, jag ska snart ändå dö. Alla era jävla frågor har jag redan svarat på”.
Jag blev helt överrumplad över att hans utbrott när jag plötsligt kände en hand på min axel och där stod Anita, kuratorn:
”Jag tar över här nu”.
Läkaren och ”de vita rockarna ”gick ut ur rummet utan att säga så mycket som ett ljud.
”Snart kommer Dr Weber. Ett lite tag till bara så försök vila lite” sa hon och gick ut ur rummet.
Björn stirrade på mig antagligen för att se hur jag reagerade men jag visste inte vad jag skulle säga utan jag hoppade upp i hans säng och lade mig ner bredvid honom. Han kramade om mig och där låg vi.
Det tog åtskilliga timmar innan läkaren kom. En akut operation hade kommit emellan.
Hur länge vi sovit visste jag inte men plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag ryckte till och satte mig hastigt upp vilket gjorde att Björn också vaknade. Jag makade mig bort mot fotändan av sängen.
Håkan såg sammanbiten ut, harklade sig lite, tittade först på mig och sen på Björn och så sa han:
”Cancern är tillbaka”.
”Jag visste det” sa Björn.
”Så tyvärr det går inte att öppna, att operera som var planerat till idag”, sa han.
”Risken är för stor att det sprider sig ännu mer och fortare” fortsatte han.
”Blir operationen framflyttad nu då”?, frågade Björn.
Läkaren tittade på oss bägge två, drog en djup suck lutade sig fram något och sa:
”Nej, den blir inte framflyttad, det blir ingen operation alls. Det vi ska göra nu är att behandla dig”.
Han fortsatte:
”Det gäller att stoppa spridningen”.
Jag satt som bedövad och kunde inte få fram ett ljud.
”Jag skällde visst ut en av dina kompisar” sa Björn och skrattade lite som om han ville släta över det hela.
”Det spelar ingen roll Björn” sa Håkan.
”Du har en del att ta ställning till nu”. Han redogjorde för olika typer av behandling. Men jag hörde inte riktigt vad han sa, han var liksom så långt borta.
”Vad är oddsen om jag tar behandling” hörde jag Björn fråga.
”Jag menar, är det lönt?”.
”Prognosen för behandlingarna är individuella, svårt att säga och…
Här avbröt Björn honom genom att säga:
”Jag vill inte, jag skiter i alternativen, jag vill veta om jag överlever den här skiten eller inte?”
”Det kan jag inte säga i nuläget”, sa Håkan lugnt och tittade bort mot mig.
Jag såg hur det snabbt blixtrade till Björns ögon, nu hade hans tålamod helt enkelt tagit slut. Han slog näven i sängbordet, både jag och Håkan studsade till, så vattenglaset ramlade i golvet och gick i kras.
Jag höll andan i några sekunder och så hade jag till slut vaknat upp.
Håkan såg fortfarande helt kolugn ut.
Herregud tänkte jag, det här var inte alls likt den Björn jag kände.
”Det är mitt liv och det verkar vara bråttom. Jag vill jag veta oddsen”, sa han.
”Det beror på hur behandlingen biter på dig, sa Håkan.
”Jag måste få veta oddsen, sa Björn. Annars kan jag inte bestämma om jag vill ha någon behandling eller inte”.
Han förklarade för läkaren att han ville och kunde klara av att ta ett rakt besked.
”Det är ju mitt liv och jag har ju känt det här på mig ”.
Håkan lyssnade och nickade.
”Men vänta lite nu det är väl inte sant” sa jag samtidigt som jag vände mig mot Håkan.
Björn tog ingen notis om mig utan fortsatte:
”Jag känner på mig att det är kört, jag vill bara veta hur lång tid jag har på mig, så jag kan planera för mig och min familj”.
”Ok, sa Håkan. Jag hörde hur han tog ett djupt andetag och så började han berätta.
”Det är en aggressiv typ av cancer som kallas signettsringscancer. Den kommer från magslemhinnan och den växer fort, vad vi kallar invasivt”.
”Vadå invasivt” skrek jag förskräckt.
Håkan vände sig mot mig och sen Björn och sa:
”Det betyder att det är en form av cancer som invaderar hela kroppen och är också förklaringen till att du har ont i ryggen, det växer en tumör i din ena lunga. Den är nte så stor ännu men risken för lunginflammation finns. Du har redan en del vätska i lungan och det är det vi sett på proverna, därför kan vi inte operera.
”Så ingen operation” säger jag högt bara för att fatta.
”Nej, det är för sent för det”.
Det kändes som om det pågick en mindre jordbävning inom mig.
Jag satt kvar på sängkanten som paralyserad, rent handlingsförlamad, och tittade från den ena till den andra och tänkte vem pratade dom om.
Allt gick som i ultrarapid och jag hörde inte riktigt vem som sa vad och det var då jag märkte det, jag såg det direkt på honom.
Björn hade redan bestämt sig.
Han hade accepterat situationen och han var redan "klar" i sin process.
Det var exakt i den stunden vi började "leva i otakt" och som jag förlorade Björn "till livet".
”Hur lång tid?”
Plötsligt vaknade jag till när jag hörde Håkan säga:
”Ja, du ska vara glad om du lever året ut, har du tur lever över jul. Du har kanske tre månader kvar att leva, i bästa fall”.
”Jag visste det, jag visste det, jag kände det på mig”, sa Björn.
Han bara babblade på och jag kunde inte fatta vad han sa. Vadå visste det?
”Ni behöver väl prata lite” sa Håkan, reste sig upp och när han nästan var utanför rummet ropade Björn till honom:
"Du Håkan, tack”.
Det var där, precis just då i den stunden som jag förlorade jag allt mitt hopp. Den stunden när Björn fick ett klart och tydligt besked.
Jag satt nästan som förlamad där i sängen bredvid Björn, vanmakten sköljde över mig.
Det här var dagen jag förlorade Björn till livet.
Ja just det, till livet!
Han ställde om sig väldigt snabbt. Han ville inte diskutera eller analysera eller ens be om en ”second opinion”.
Hans fokus var inte längre på vårt gemensamma liv utan på sitt eget liv, det han hade kvar. Den lilla tid han hade kvar att leva. I hans huvud fanns redan fullt av planer inför framtiden. Allt han skulle fixa innan han skulle dö.
Plötsligt lutade sig Björn fram mot mig tog tag i mina händer och sa:
"Nu ska vi gifta oss".
Så gick det till när Björn friade till mig, på sjukhuset, i sjukhussängen.
Jag minns det som om det var igår.
Jag hörde mig själv säga ja, fast jag tänkte nej, och så var det plötsligt bestämt.
Carpe diem!
ps.
jag letar fortfarande efter en förlagsredaktör då jag behöver hjälp bland annat med texten.
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Alla minnen vräker sig över mig och jag minns allt. Jag kan se framför mig vilken jacka Björn tog på sig när han skulle ut i garaget. Jag minns vad han sa när jag varit borta för länge, "jag trodde du var på rymmen" sa han alltid och så skrattade vi tillsammans.
Alla minnen rusar förbi. Det är som om jag kör i innerfilen på motorvägen, nära vägrenen, och hör bilarna susa förbi och ser små glimtar i ögonvrån av bilarna som kör i ytterfilen. Jag trodde att allt var bearbetat och det är det kanske men ändå finns känslorna kvar i kroppen på något sätt.
Igår när jag skickade brevet till 100 personer med ett smakprov ur den kommande boken och la ut det här på bloggen så kändes det riktigt befriande. Att jag äntligen delar med mig av min upplevelse. Det blev som en spark där bak på något sätt.
Här kommer ett smakprov till.
År 2000
Björn hade precis fyllt 50 år och vi hade haft huset fullt av släkt och vänner och avslutade firandet med en två veckors resa till Grekland tillsammans med goda vänner. Ett par månader senare hände detta.
Min Björn ska dö
Jag la mig tidigt och sov som en stock hela natten och hade inte ens hört när Alexander kom hem senare på kvällen och jag låg i sängen när jag hörde att det ringde långt borta. Vem ringer så här tidigt undrade jag och masade mig upp och ut till köket och tog luren:
"Ja det är Inga-Lill”.
”Sitter du ner”, sa Björn.
Jag glömmer aldrig den där morgonen. Det var den 9 oktober klockan 07.45 och bara en kort stund innan jag skulle köra in till honom på sjukhuset på väg till mitt arbete den morgonen.
Jag hade vaknat och känt mig mycket gladare än på länge. Nu kommer vi att kunna prata med varandra som vanligt igen och få skratta tillsammans igen tänkte jag.
Jag såg fram emot att få åka in till jobbet för att träffa mina arbetskamrater och få tänka på något annat för en stund. Jag visste att han var i goda händer och snart skulle allt vara över. Min mailbox var säkert full. Nu skulle allt ordna sig!
”Läkaren har redan varit här inne”, sa han.
Björn fortsatte:
”Inga-Lill, det är kört”.
”Va, vad menar du? Sa jag.
”Du ska väl snart på operation?
"Inga-Lill, kom hit, men kör inte själv, ring någon", sa han.
”Vad menar du”? Sa jag.
Sen hörde jag bara ett klick i luren.
Jag stod med luren i handen och tänkte.
Herregud!
Varför skulle operationen flyttas fram igen tänkte jag. Det fanns säkert en bra förklaring till det. Nu var hans tålamod slut så mycket fattade jag. Han lät irriterad.
Men det var något mer. Något kändes annorlunda för han lät allvarlig och uppgiven på en och samma gång. Han lät inte vare sig sur eller irriterad. Varför skulle jag inte kunna köra själv.
En gnagande känsla av oro började snabbt sprida sig inom mig och det kändes inte alls bra.
Utan att tänka mig för slog telefonnumret till pappa Jan.
Mitt livs hittills kortaste telefonsamtal.
Jag har ingen aning vad jag sa till honom på telefonen men han kom och hämtade mig efter det bara efter fem minuter.
”Han sa att det var kört, jag fattar inte, jag förstår inte” sa jag.
”Vi är strax framme ta det lugnt bara”.
”Men jag fattar ändå inte han sa bara att det är kört, vad är det som är kört”?
Det ekade i mitt huvud av Björns ord ”att det är kört”, vadå kört?
”Jag följer med dig in” sa han.
Där låg han. Han såg så fridfull ut och jag bara tittade på honom, han sa inget, och då förstod jag. Jag skakade till och det kändes som en kall vindpust gled över ryggen jag rös till igen och tänkte nej, nej, nej.
Jan frågade hur han mådde och jag passade på att smita ut för att leta efter Mari, Björns kontaktsjuksköterska.
Jag måste få veta mer.
Jag ville få höra vad som hänt. Jag behövde få känna något annat än oro, lite hopp.
Jag hittade Mari längre ner i korridoren och vi gick tillsammans in på hennes rum och innan vi ens hann vare sig hälsa eller sätta oss sa hon:
”Cancern har kommit tillbaka och det ser inte alls bra ut”.
”Jag förstår inte” sa jag och fortsatte:
”Han skulle ju opereras idag”.
”Jag vet” sa Mari. ”Vi är alla lika chockade”.
”Men han var ju friskförklarad eller hur” ?
”Ja det var han”.
”Och så många läkare som varit inblandade och ingen har sagt något”.
”Jo, men han har fått ett återfall” sa hon.
”Det var det aldrig någon som sa något om, att det kunde hända".
”Hur kunde det hända”?
”Det vet vi inte”.
Jag rös till igen och kände hur strupen snördes ihop och orden nästan fastnade inom mig.
”När han ska han opereras nu då? frågade jag.
”Det blir ingen operation” sa Mari.
”Men något måste man väl kunna göra”?
”Det går inte att operera, om man öppnar upp så är risken stor att cancern att sprider sig”.
”När kan jag få prata med läkaren” frågade jag.
”Han är på operation nu. Jag ska se till att han kommer pratar med er så fort han är klar”.
Det snurrade runt i mitt huvud med så många tankar och jag började känna mig paralyserad.
"Björn har ju fortfarande så ont i ryggen vad kan det vara” frågade jag.
”Vi vet inte det ännu men han ska få bättre smärtlindring” sa Mari.
Jag reste mig långsamt upp från stolen och stannade till utanför hennes dörr. Det sved i i ögonen men jag ville inte gråta. Jag ville inte bryta ihop. En sköterska passerade med raska steg tittade upp på och log lite och jag passade på att fråga:
”Var finns toaletten?”
”Gå lite längre ner och ta sen till höger”.
Jag damp ner på toalettsitsen men reste mig upp omedelbart och tog några djupa andetag. Baddade lite kallt vatten i ansiktet, sträckte på mig och sa högt till spegelbilden – ”Du, där här ordnar sig, det ordnar sog, det måste ordna sig".
Björn halvsatt i sängen när jag kom in och Jan på stolen bredvid.
”Hej du” sa Björn när jag kom in. Jag satte mig andra siden om sängen på sängkanten lutade mig fram och pussade honom på munnen.
”Hur mår du?” frågade jag.
”Så där, det gör så jäkla ont ryggen”.
”Du ska få nytt smärtstillande det sa Mari".
”Har du snackat med henne?”.
”Ja nyss”.
”Vad sa hon?”
”Hon sa att vi skulle vänta på läkaren”.
”Nattsköterskan sa till mig att det antagligen är metastaserna”
”Metastaser, va?” skrek jag.
”Ta nu en sak i taget” sa Jan. ”Vänta tills läkaren kommer”.
”Det är visst därför jag har ont i ryggen”.
”När var det?” frågade jag.
”Ta nu inte ut något i förskott utan samla ihop frågorna till läkaren” sa Jan.
”Jag är mest förbannad. Va, fan, ligga här när dom inget gör, det har jag ju inte tid med”.
Det här var bara början på en lång väntan. Vilken tur att jag inte visste allt då. Det var inte vi som hade kontroll över vår egen tid längre.
Pappa Jan skulle åka hem och ta hand om barnen och jag lovade att ringa så fort jag visste något mer. Han kramade om mig när han gick och sa:
”Bara ring nu om det är det”.
”Och du” sa han och pekade mot Björn:
”Du, du tar det lugnt va?”.
”Jag går ju morfin för fan, sa Björn och sluddrade med avsikt samtidigt som han skrattade till och det smittade klart av sig på oss.
”Du ser, du är ju på rätt plats eller hur?” fortsatte Jan och vinkade till oss när han gick.
Så där satt vi. Jag på sängkanten. Björn tittade på mig sa:
”Jag ska vila lite nu”.
”Gör det du, jag går en sväng”.
Jag ville inte sätta mig besöksrummet med risk för att behöva vara vänlig eller artig mot någon utan jag gick längre ner i korridoren där jag hittade en ensam liten skranglig pinnstol. Kände mig vilsen och tänkte tillbaka på Björns operation ett år tidigare.
Vi fick ju beskedet att de tagit bort allt. Visst det var en elakartad tumör i magen men läkarna hade tagit bort en större del av magsäcken. Jag minns i själva verket knappt några detaljer för allt gick så fort den gången. Han låg på sjukhuset bara några dagar och sen var det inget mer med det och vi åkte på semester och jag minns att vi skojade om att vi ”lade vi cancern på hyllan”.
Men nu hade han ju bara ont i ryggen så det kunde väl inte ha något med cancern att göra, tänkte jag. Det här måste ju vara något helt annat. Men metastaser, han hade kanske hört fel .Han var ju lite drogad fortfarande.
Jag hade svårt att sitta still så jag gick in till Björn igen. Jag kände mig fortfarande superstressad inombords men jag hoppades att Björn inte skulle märka det.
Längre bort korridoren hörde jag skramlandet av hjul och jag studsade till. Det var ronden som var på väg. Småspringande hann jag precis in till Björn före läkaren och de vita rockarna han hade i släptåg.
Björn sov.
Hon hade redan stetoskopet i handen när hon gick fram till Björns säng då hon vände sig om och började prata med gänget i de vita rockarna.
Hon lyfte på täcket utan att säga ett ljud till Björn eller mig och han ryckte till och sa yrvaket:
”Va?”
”Och du mår?”
Björn blev skitförbannad och skrek rakt ut.
”Vad fan är det som händer, vad håller du på med?” Han ryckte till sig täcket och drog det upp över bröstet.
Läkaren stelnade till, tittade först på Björn och sen på mig.
”Vi väntar på Håkan Weber” sa jag lite tyst.
”Är ni helt dumma i huvudet” skrek Björn. ”Jag har inte tid mer era dumma frågor”.
Den kvinnliga läkaren tittade bedjande på mig som om hon behövde min hjälp.
”Förresten är dem helt onödiga, jag ska snart ändå dö. Alla era jävla frågor har jag redan svarat på”.
Jag blev helt överrumplad över att hans utbrott när jag plötsligt kände en hand på min axel och där stod Anita, kuratorn:
”Jag tar över här nu”.
Läkaren och ”de vita rockarna ”gick ut ur rummet utan att säga så mycket som ett ljud.
”Snart kommer Dr Weber. Ett lite tag till bara så försök vila lite” sa hon och gick ut ur rummet.
Björn stirrade på mig antagligen för att se hur jag reagerade men jag visste inte vad jag skulle säga utan jag hoppade upp i hans säng och lade mig ner bredvid honom. Han kramade om mig och där låg vi.
Det tog åtskilliga timmar innan läkaren kom. En akut operation hade kommit emellan.
Hur länge vi sovit visste jag inte men plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag ryckte till och satte mig hastigt upp vilket gjorde att Björn också vaknade. Jag makade mig bort mot fotändan av sängen.
Håkan såg sammanbiten ut, harklade sig lite, tittade först på mig och sen på Björn och så sa han:
”Cancern är tillbaka”.
”Jag visste det” sa Björn.
”Så tyvärr det går inte att öppna, att operera som var planerat till idag”, sa han.
”Risken är för stor att det sprider sig ännu mer och fortare” fortsatte han.
”Blir operationen framflyttad nu då”?, frågade Björn.
Läkaren tittade på oss bägge två, drog en djup suck lutade sig fram något och sa:
”Nej, den blir inte framflyttad, det blir ingen operation alls. Det vi ska göra nu är att behandla dig”.
Han fortsatte:
”Det gäller att stoppa spridningen”.
Jag satt som bedövad och kunde inte få fram ett ljud.
”Jag skällde visst ut en av dina kompisar” sa Björn och skrattade lite som om han ville släta över det hela.
”Det spelar ingen roll Björn” sa Håkan.
”Du har en del att ta ställning till nu”. Han redogjorde för olika typer av behandling. Men jag hörde inte riktigt vad han sa, han var liksom så långt borta.
”Vad är oddsen om jag tar behandling” hörde jag Björn fråga.
”Jag menar, är det lönt?”.
”Prognosen för behandlingarna är individuella, svårt att säga och…
Här avbröt Björn honom genom att säga:
”Jag vill inte, jag skiter i alternativen, jag vill veta om jag överlever den här skiten eller inte?”
”Det kan jag inte säga i nuläget”, sa Håkan lugnt och tittade bort mot mig.
Jag såg hur det snabbt blixtrade till Björns ögon, nu hade hans tålamod helt enkelt tagit slut. Han slog näven i sängbordet, både jag och Håkan studsade till, så vattenglaset ramlade i golvet och gick i kras.
Jag höll andan i några sekunder och så hade jag till slut vaknat upp.
Håkan såg fortfarande helt kolugn ut.
Herregud tänkte jag, det här var inte alls likt den Björn jag kände.
”Det är mitt liv och det verkar vara bråttom. Jag vill jag veta oddsen”, sa han.
”Det beror på hur behandlingen biter på dig, sa Håkan.
”Jag måste få veta oddsen, sa Björn. Annars kan jag inte bestämma om jag vill ha någon behandling eller inte”.
Han förklarade för läkaren att han ville och kunde klara av att ta ett rakt besked.
”Det är ju mitt liv och jag har ju känt det här på mig ”.
Håkan lyssnade och nickade.
”Men vänta lite nu det är väl inte sant” sa jag samtidigt som jag vände mig mot Håkan.
Björn tog ingen notis om mig utan fortsatte:
”Jag känner på mig att det är kört, jag vill bara veta hur lång tid jag har på mig, så jag kan planera för mig och min familj”.
”Ok, sa Håkan. Jag hörde hur han tog ett djupt andetag och så började han berätta.
”Det är en aggressiv typ av cancer som kallas signettsringscancer. Den kommer från magslemhinnan och den växer fort, vad vi kallar invasivt”.
”Vadå invasivt” skrek jag förskräckt.
Håkan vände sig mot mig och sen Björn och sa:
”Det betyder att det är en form av cancer som invaderar hela kroppen och är också förklaringen till att du har ont i ryggen, det växer en tumör i din ena lunga. Den är nte så stor ännu men risken för lunginflammation finns. Du har redan en del vätska i lungan och det är det vi sett på proverna, därför kan vi inte operera.
”Så ingen operation” säger jag högt bara för att fatta.
”Nej, det är för sent för det”.
Det kändes som om det pågick en mindre jordbävning inom mig.
Jag satt kvar på sängkanten som paralyserad, rent handlingsförlamad, och tittade från den ena till den andra och tänkte vem pratade dom om.
Allt gick som i ultrarapid och jag hörde inte riktigt vem som sa vad och det var då jag märkte det, jag såg det direkt på honom.
Björn hade redan bestämt sig.
Han hade accepterat situationen och han var redan "klar" i sin process.
Det var exakt i den stunden vi började "leva i otakt" och som jag förlorade Björn "till livet".
”Hur lång tid?”
Plötsligt vaknade jag till när jag hörde Håkan säga:
”Ja, du ska vara glad om du lever året ut, har du tur lever över jul. Du har kanske tre månader kvar att leva, i bästa fall”.
”Jag visste det, jag visste det, jag kände det på mig”, sa Björn.
Han bara babblade på och jag kunde inte fatta vad han sa. Vadå visste det?
”Ni behöver väl prata lite” sa Håkan, reste sig upp och när han nästan var utanför rummet ropade Björn till honom:
"Du Håkan, tack”.
Det var där, precis just då i den stunden som jag förlorade jag allt mitt hopp. Den stunden när Björn fick ett klart och tydligt besked.
Jag satt nästan som förlamad där i sängen bredvid Björn, vanmakten sköljde över mig.
Det här var dagen jag förlorade Björn till livet.
Ja just det, till livet!
Han ställde om sig väldigt snabbt. Han ville inte diskutera eller analysera eller ens be om en ”second opinion”.
Hans fokus var inte längre på vårt gemensamma liv utan på sitt eget liv, det han hade kvar. Den lilla tid han hade kvar att leva. I hans huvud fanns redan fullt av planer inför framtiden. Allt han skulle fixa innan han skulle dö.
Plötsligt lutade sig Björn fram mot mig tog tag i mina händer och sa:
"Nu ska vi gifta oss".
Så gick det till när Björn friade till mig, på sjukhuset, i sjukhussängen.
Jag minns det som om det var igår.
Jag hörde mig själv säga ja, fast jag tänkte nej, och så var det plötsligt bestämt.
Carpe diem!
ps.
jag letar fortfarande efter en förlagsredaktör då jag behöver hjälp bland annat med texten.
Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar