onsdag 25 juli 2012

Idag satte jag mig ner på parkbänken

Jag vill alltid vara i rörelse. Jag svårt att sitta stilla och bara "vara". Jag har fått råd att jag borde börja meditera eller gå på yoga eller åtminstone varva ner lite. 
Men i morse gjorde jag det, jag stannade upp och till och med satte mig ner mitt under joggingrundan.
Doften av rosorna i Rosenträdgården i Pildammsparken var precis som en mild variant av parfym. Det kändes i hela kroppen som om något var på väg att bli "annorlunda". Jag kunde inte förklara det men plötsligt bara kom tårarna. Två parkarbetare gick förbi och tittade snabbt på mig och den ena nickade lite mot mig. Jag tror inte hon såg att jag grät. Det är som om utåt verkar inget vara förändrat men allt känns bara så annorlunda.
Jag satt där en lång stund och tänkte på helgen som gått. Jag var på en "tvådagarsfödelsedagsfest" hos min svåger och på söndags eftermiddagen blev vi hembjudna till Vivianne i byn. Hon verkar som konstnär och hade bott i Heda i över 22 år. I hennes trädgård hängde "bönetavlor" mellan träden och vi började prata om allt och kom in på buddhismen och sedan dess har det snurrat runt i mitt huvud. Jag frågade så klart hur gammal hon var, är som sagt åldersfixerad, och fick veta att vi var lika unga. Men det som gjorde starkast intryck på mig var att verkade så tillfreds och avslappnad med allt. Hon verkade inte "söka längre". Jag tror att har hittat meningen med sitt liv.  Men vad vet jag. Jag är glad att jag satte mig ner och fick tänka en stund utan att vara i rörelse och veta att det fungerar också.

På bilden: jag och Vivanne Mansfield, i hennes trädgård på Heda 


Carpe Diem!
ps. för att kommentera klicka under inlägget på kommentarer

Inga kommentarer: