Tröst - önskar jag haft en magisk napp

Behöver jag tröst? Som vuxen?

Jag minns när jag var barn hur min mamma tröstade mig när jag behövde det men jag kommer inte ihåg om använde napp, jag tror jag hade en "snuttefilt" av något slag.

I lördags var jag barnvakt till lilla Cindra 1 1/5 år, det här är hennes napp, och när det närmade sig läggdags blev hon lite trött och frågade efter nappen. Hon ville sitta bredvid mig i soffan och hon lutade sig mot mig och sög så intensivt på nappen. Hon tittade upp på mig tog ur nappen ur munnen och sa "Ingalill smaka?".
Jag sa inget utan tittade på henne och så kom jag att tänka på den tiden som jag vårdade Björn hemma och de gångerna jag behövde trösta honom när han mådde illa och spydde upp det mesta av det han åt.

Det var svårt att se honom må så dåligt och ibland kändes det som om "mitt hjärta svämmade över" av oro hur jag skulle kunna trösta och hjälpa honom på bästa sätt.

Tänk om jag hade haft en "magisk napp? Oftast somnade han på soffan av utmattning när han hade spytt och då var det min tur att behöva tröst.

Då ringde jag mamma.

Jag behövde aldrig säga så mycket, hon förstod. Hon var och är fortfarande min tröst, en bra lyssnare, hon vet hur hon ska trösta mig.

Vem tröstar dig?

Carpe diem!