ett pariserhjul som går runt, runt - går det i repris? 30 okt 2009, Stortorget i Mö
Att
livet inte går i repris tror jag att många av oss tänkte i morse när vi kunde läsa om Anette som för en kort tid sen fick opererat bort en hjärntumör och nu börjar sin strålbehandling.
Så modigt att låta media få följa med på "resan". Kanske det är en form av hjälp och stöd tänker jag?
Vännerna runt om har bildat ett "nätverk" för att kunna hantera situationen.
Jag förstår dem verkligen.
Den som är sjuk har liksom "full koll" på läget men alla vi andra runtomkring är fullständigt "utanför". Under Björns sista månader så pratade vi mycket om just det här.
"Jag vet, sa han, att min tid inte kommer att räcka till allt jag vill så därför vill jag leva här och nu och göra det jag vill och när jag har lust med det".
I nån av mina dagböcker skrev att jag förlorat Björn till livet.
Knepigt - att han kunde! Han var ju tvungen att leva en dag i taget. Jag beundrade honom enormt för det. Han visste att just hans liv inte skulle gå i repris.
Det är inte helt lätt att stå utanför. Jag som sett det här på nära håll, jag menar Björn dog hemma i vårt vardagsrum och trots att jag tränat på det, nästan ett helt år - varje dag!
Jag tycker fortfarande det är svårt att leva en dag i taget.
Carpe Diem - det är därför jag skriver det varje gång - jag måste påminna mig.
2 kommentarer:
Fastnat i din blogg!! Visst är det en styrka att kunna dela med sig som Annette gör - helt otroligt faktiskt! Hon är en fighter och jag ber till högre makter att hon ska klara denna elakaartade hjärntumören som invaderat henne... Läser att du är änka, beklagar Ingalill. Var din man sjuk? Take care och du, jag förstår det där med fredagarna, jag är oxå singel!! :)
hej,
tack för dina fina ord -jo Björn fick cancer och tvingade fram ett besked av läkarna, han ville veta hur lång tid han hade kvar, han visste inom sig att han tid var slut. Det var så mycket han ville hinna med innan......
Skicka en kommentar